Svenska
MEDLEMSRECENSION

Dark Souls

Skrivet av: Zoiler   2011-10-07

Prepare to die 2.0
Skribent: Zoiler

Dark Souls är den spirituella uppföljaren till Demon's Souls, spelet som mer eller mindre går ut på att dö när spelaren tar sig fram genom horder av avskyvärda monster och demoner i ogästvänliga miljöer. När Demon's souls släpptes var det okänt, exklusivt för PS3 och ingen ville ens ta det till Europa förrän Namco steppade upp och tog saken i egna händer. För det är jag dem evigt tacksam.

Nu när "tvåan" släpps är det mer marknadsföring, alla vet vad det är för spel och ser fram emot det, och det kommer till både PS3 och 360. Kort sagt har IP:t växt.

Den största förändringen jämfört med Demon's Souls är att man inte längre har en central hubb dit man kommer när man dör och från vilken man kan välja olika banor (via portaler). Det är borta. Hela spelet består nu istället av en gigantisk värld som öppnar upp sig mer och mer ju längre man kommer, med genialiska "checkpoints" i form av sparsamt placerade lägereldar där man återuppstår, fyller på liv, förkroppsligar sig, ordnar med magier och allt annat man förr gjorde i hubben. Världen är uppbyggd så att man kan komma till en lägereld man var vid för 10 timmar sedan genom att spelet öppnar en ny genväg (en port som förut varit stängd etc.). Det knyter samman världen och lägereldarna och fungerar mycket bra. Världen känns och är bra mycket friare än i Demon's Souls och har mycket fler avstickare med hemlig loot och sånt. Jag tycker det här nya lägereldssystemet utklassar det gamla, utan tvekan.

En annan skillnad är att man numera kan bära hur många föremål som helst (de "väger inget") vilket jag personligen gillar eftersom det bara är ett onödigt moment. Nu kan man samla på sig allt möjligt och välja och vraka bland alla häftiga vapen utan att behöva tänka på att gå tillbaka och lämna av saker som en packåsna.

Vidare finns nya vapen, spells och klasser (bland annat en som kallas för "deprived" som inte har någonting på sig mer än kalsongerna... jag kände inte att han passade in på min drömklass) samt självklart en armé med nya monster och bossar. I det stora hela är spelet precis som Demon's Souls, fast mer av det och bättre, större och längre.

GILLAR

Utmaningen - Precis som Demon's Souls är Dark Souls plågsamt svårt och utmanande. Faktum är att ni som trodde att Demon's Souls var svårt... ha ha ha. Man dör, det måste man, det ingår liksom i spelet. Det finns ingen mesig svårighetsinställning som i andra spel - det är bara att köra. Du kommer dö på de mest retliga sätt, du kommer att bli uppäten, huggas, puttas nedför stup, grillas, klämmas, gangbangas, spetsas, bli nedtrampad och så vidare.

Men saken är den att, även om man dör för tjugonde gången mot en boss eller tappar alla själar (experience) man samlat på sig de senaste två timmarna så vet man att om man bara ligger i så kommer man att overcome som de säger. Till slut kommer det att gå och då blir känslan av att ha vunnit som en adrenalinrush. Ju mer man får jobba för något desto bättre blir det när man får det - samma sak gäller i Dark Souls.

Visst, man kan bli lite smått uppgiven när man på ett hustak möter en flygande gargoyleliknande typ med 3 meter lång yxförsedd svans och efter att ha kämpat ned den till hälften av liven får se monstrets tvilling ge sig in i fighten och börja spruta eld över hela skärmen samtidigt som man försöker avvärja den förste bestens attacker.

Eller när man stöter på 10 skelett som bara återuppstår så fort man mejar ner dem.

Eller när man går igenom en vit dörr och plötsligt står ovanför en 8 meter hög boss och hinner tänka i tre sekunder innan densamme hoppar upp och slår sönder den lilla avsatsen man står på med sin jätteklubba.

Eller när man har gått igenom en timme av fiender och bara hoppas på att få se nästa lägereld och istället skymtar en stor svart riddare i horisonten mellan lägerelden och en själv, med ett svärd som man inser kommer hugga en i bitar med ett slag.

Då kan man bli lite lätt uppgiven.

Men det är det spelet går ut på, att överkomma hinder och triumfera. Att mot alla odds segra mot en demonisk armé av mördare och vilddjur som inget hellre vill än att döda dig på det retligaste av sätt.

Inte ens Ninja Gaiden kan ge mig samma känsla.

Så när jag nästa gång går igenom den vita dörren och hoppar ned från avsatsen samtidigt som jag trycker på attackknappen i fallet, och belönas med en flygande attack där min karaktär sätter svärdet i halsen på den 8 meter höga bossen för massive damage och sedan avslutar honom med magiska pilar medan jag aktar mig för hans enorma klubba som slår sönder marken kring oss kan jag inte annat än att le.


Stridssystemet/fienderna/AI:n - Striderna är grädden i Dark Souls och stridssystemet är så extremt väluttänkt och bra. Fienderna känns smartare än i något annat spel. De agerar på olika sätt, de har olika rörelsemönster och med tanke på hur många olika fiender det finns (nästan 100) tar det ett bra tag att lära sig hur man ska hantera dem. De går tillbaka och dricker drycker som fyller på deras liv när de är illa ute, de blockerar, de parerar och kontrar med dödliga attacker. Vissa behöver det förstås inte, de är så stora och farliga att de bara trampar ned dig eller viftar bort dig.

Ett exempel på en smart fiendeaktion är när jag i en smal tunnel ser en fiende springa ifrån mig när han får syn på mig. Hade jag varit dum hade jag sprungit efter och rakt i fällan. Men jag gick lungt med skölden och sure enough, där väntade två av hans kompisar runt hörnet redo att slå ner den som attackerade deras kompis.

För att besegra alla fiender gäller det att blocka. Det är faktiskt regel nummer 1, spring eller gå alltid med skölden framför din ömtåliga kropp. Det gäller också att rulla undan för attacker eller försöka undvika dem helt. Det går inte. Men man kan försöka så gott det går.

För att göra saker och ting värre kan man inte slåss eller blockera i oändlighet. Precis som i Demon's Souls har man en uthållighetsmätare som tar slut efter några svärdsving eller slag mot skölden och måste fyllas på under ett par sekunder. Buttonmashing är såklart omöjligt.

Nej det gäller att vänta ut sin motståndare eller utsmarta den. Aldrig ta sig an många fiender samtidigt, det går i stort sett inte om man inte är mycket högre lvl än dem. Det gäller också att använda magier och svärd på effektivt sätt och att ta på sig rätt rustning (ska jag vara mobil och kunna rulla, eller ha pansar som skyddar mig om jag skulle bli träffad?). Varenda strid i Dark Souls är en värdemätare och det är ett sant nöje när man senare i spelet kommer tillbaka till ett ställe man var på för länge sedan och kan leka med nybörjarfienderna och riktigt känna sin utveckling.

Utrustningen - Att ett rollspel har bra utrustning är A och O i min bok. Det finns random loot i spelet (en viss procents chans att få ett föremål av en fiende du dödat) och det finns skattkistor och hemliga saker. Man vill utforska.

Det finns drösvis med olika spännande vapen och rustningar och de ser alla jättebra ut, bra modellerade och beter sig som de ska. En spikklubba ser ut och beter sig som en spikklubba. Vassa spikar, blödande skada, hyfsat långsamma slag och den slår sönder skelett med varje slag tack vare blunt damage, medan ett långsvärd är snabbt, har längre räckvidd och slår inte sönder skelett. I ett sånt här spel kan jag bara stå och kolla på min nya rustning som blänker i solen eller kolla in detaljerna i mitt nya vapen. Mycket kärlek har lagts in i dessa föremål, det förstår man.

Stämningen - Är helt fantastisk. Jag gillar verkligen att kunna läsa inristade meddelanden från andra spelare som försöker hjälpa en när man är uppkopplad online eller se hur de har dött genom att klicka på blodpölar, eller se deras skuggor springa förbi när någon är på samma ställe som en själv. Man kan också spela co-op om man är förkroppsligad och bjuder in någon från ett visst ställe i spelet, men det är svårt att spela hela spelet igenom. Grafiken är inte direkt tekniskt bra, men den är design- och detaljmässigt fenomenal och alla miljöer passar in utmärkt i spelet.


Ljudet - Bidrar också verkligen till stämningen. Vare sig man sätter på sig en chain mail för första gången och hör den skramla när man springer, det hårda ljudet när ett svärdslag stöter på en stenvägg, eller vattendroppar som faller mot marken i kloakerna så är det ambienta ljudet på topp. Och det är också viktigt att höra var ljudet från fiendens fotsteg kommer ifrån - man använder det för att upptäcka dem helt enkelt. På samma sätt upptäcker fienderna dig om du inte är tyst. Är du tyst och närmar dig dem bakifrån kan du stealthattackera i ryggen och göra mer skada.

Det är inte ofta som man hör musik, för det mesta är det plågsamt tyst och det enda som hörs är metall mot kött eller plågoskrik och raserivrål från ondsinta varelser. Men ibland, ofta i bossfighter, hör man en episk visa och låter öronen njuta.


Livslängden - Dark Souls kommer att ta ungefär 60 timmar att spela igenom. Jag är själv inte klar än på långa vägar faktiskt och då har jag spelat 15 timmar. Det finns ett jättedjup, och mycket saker att gå tillbaka till när man är starkare. Och så kan man invadera andras världar och slåss online. Och så kan man prova andra klasser och andra builds. Egentligen är spelet hur långt som helst.


Introt - Episkt.

OGILLAR

Vart ska jag? - Spelets största brist i min mening är att det inte förklarar saker. Det förklarar ingenting. Det var nära att jag gjorde sönder mitt svärd för att jag använde en specialattack som tydligen förstörde svärdet utan att den var speciellt användbar. Man får lära sig allt själv i stort sett utöver vissa grundläggande förklaringar.

En karta finns inte, men jag kan tycka att det vore bra att ha en så att man vet vart man ska för ibland är jag helt lost och får söka igenom hela banan efter vart jag ska härnäst. Det är inte roligt, det är bara en flaw i min mening. Ge mig någon indikation om vart jag ska, det blir inte lättare för det.


Svårighetsgraden - Inget jag själv tycker är negativt direkt men som en varning till andra att det här absolut inte är ett spel för nybörjare eller de som inte gillar att kämpa. Ibland kan det dock vara jobbigt när spelet är som gjort för att spelas i coop mot vissa bossar. Sånt fanns inte direkt i Demon's Souls.


Ingen traditionell co-op - Jag förstår att traditionell coop genom hela spelet skulle förstöra känslan lite, men jag tror inte nödvändigtvis att det hade varit dåligt. De hade kunnat ge oss möjligheten att köra coop från början till slut och jag tror att spelglädjen och känslan av att samarbeta för att vinna hade varit ännu större på så sätt.


Din karaktär - ...som du bygger upp i editorn i början är patetiskt ful faktiskt, hur du än gör. Jag skulle gärna sett att man kan få till någonting som inte liknar en apa eller en retard. Man vill ju se mäktig ut men det är omöjligt.


Frysningar - Kommer säkert att patchas bort men spelet frös för mig 5 gånger så att jag var tvungen att starta om PS3:an de första 2 timmarna jag spelade. Det löstes genom att spela offline. Det kanske redan är fixat nu dock.


Grafiken - Hackar ibland betänkligt på PS3. Inte helt smooth upplevelse alla gånger.

Slutsats: From Software har gjort det igen och ni som gillade Demon's Souls kommer älska Dark Souls för det är samma spel fast bättre. Dark Souls är årets hittills bästa singleplayeräventyr i mina ögon och ett av de spel som har mest själ någonsin. Det är så otroligt, galet djupt. Gillar man utmanande, stämningsfulla, långa spel är det en självklarhet i samlingen. Men tänk på att det är ruskigt svårt.

9/10 - Fantastiskt

Samlat betyg: 9.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10