Batman: Arkham City

NHLmasternator har i sin ovanligt tighta maskeraddräkt slagit sig igenom Arkhams grymmaste gränder. Är Batman:Arkham city lika storslagen som sin eftergångare? NHLmasternator recenserar.

Arkham city, ett fördömt ställe bebott av stinkande skurkar. Helt isolerad från omvärlden dominerar de gatorna och det råder en stor kriminalitet. Att placera alla brottslingar i detta helvete, måste senare sluta i förödelse

Jag (Bruce Wayne) talar för allmänheten om mina åsikt att helt isolera Arkham city. Fem minuter senare befinner jag mig som en politisk brottsling i detta helvete, utan några förnödenheter, det är var man för sig själv.

Illegala ligor lurar i varje gathörn, i åtanke om att förvärra situationen. Jag(Bruce Wayne) måste inta min kostym och rädda Arkham city från att gå i grunden. Resan blir dock inte lätt, nostalgiska skurkar som Joker, Two-face, Mr Freeze, Bayne, Clayface och The Riddler sätter sina käppar i hjulet så fort de får reda på min närvaro. Jag inser den dystra sanningen, skurkarna måste stoppas, en för en.

Det som tilltalade mig i första spelet var det noga uttänkta stridssystemet. Batman radar ständigt upp fräna rörelser, bara man trycker in rätt knappar det vill säga. Spelet erbjuder ungefär åttio sätt att slå ner en motståndare, så koordinationen sätts ständigt på test.

Batman var inte nog för Rocksteady, Robin och Catwoman är också spelbara, det ger en episk helhet och en hyllning till Marvels fantastiska lag med superhjältar. De erbjuder också flertalet stridsattacker som verkligen håller en fastklistrad några extra timmar efter huvudstoryn, en klar förbättring från Arkham asylum.

Storyn är en riktig ryslig och actionpackad thriller. Sinnessjuka genier och ondskefulla jättar måste besegras med klipskhet, spelfärdigheter och en massa hårda knogar. Speltimmarna rinner iväg då detta spel främst lockar männen. Explosioner, kvinnor i smala kostymer och en massa våld tillsammans med vår kostymbärande hjälte blir en svårslagen kombination.

Den detaljrika och buggfria grafiken stärker den redan rysliga känslan då dimman stadigt stiger från hamnen och ångorna likaså i tendens av värme i den ständiga frysboxen till arkham city. Inga större grafiska skillnader har gjorts, men ljussättningarna passar in perfekt, mästerligt!

I denna adrenalin kick, fylld med explosioner och våld, är det svårt att få med någonting negativt. Självklart är inget multiplayer-läge ett avbräck och ljuden brister vid vissa stunder, personligen vill man höra käkbenet brytas på den skurk man slår till. Men röst-skådespeleriet är högklassigt.

Bossarna är otroligt episka, och genomtänkta. Att möta Clayface var en stor höjdpunkt, en riktig klassisk "bossfight". Dock så tyckte jag de ibland var lite för enkla, även på den svåraste nivån, samma sak var det med ettan. Om en trea är aktuell så bör svårighetsgraden höjas. Rocksteady teamet borde pröva på Kingdom hearts bossarna för lite inspiration(skämt åsido).

Det som verkligen skiljer detta från arkham asylum är den stora variationen, det känns verkligen som ett freeroam spel som erbjuder det mesta ifrån spelfärdighet genom att visa vem som bestämmer på gatan, din intelligens i form av gåtor "The riddler" har satt ut, ämnade för dig att lösa. Mycket mer finns att göras och hållbarheten är extremt underhållande.

Om du är ett Assassins creed fan så rekommenderar jag det här starkt. Spelet är otroligt likt, tanken med att hålla sig på taken och sedan långsamt smyga sig på fienden är njutbart, och konceptet verkar gå hem. Stridssystemet likaså är likt i form av "counter" attacken som är identisk.

Detta spel rekommenderas till alla här på gamereactor, ett av höstens måsten. Ta chansen, det kommer kanske inte en trea
(no spoiler).
+ i spelet
Bra story
Thriller känsla
Bra stridssystem
Stor variation
Utmärkt röst-skådespeleri (bättre än Rdr!)
Episka bossfighter
Explosioner!
Batman i ännu ett spel

- i spelet
Ljudet höll inte måttet
Lite för lätt
Inget multiplayer-stöd

Betyg:
Grafik 9,1
Spelbarhet 9,3
Ljud 7,8
Hållbarhet 9,3
Story 9,6
Spelupplevelse 9,8
Totalt 9,3