Svenska
MEDLEMSRECENSION

Assassin's Creed: Revelations

Ezio är tillbaka och den här gången i ett mycket äldre skick, trots det står tempelriddarnas bomber och svärd för motståndet när Ezio söker sanningen inom Masyafs murar. NHLmasternator recenserar ett mystiskt äventyr som lämnar fler frågor obesvarade angående hemligheten.

Året är 1511 och den erfarne Ezio Auditore da Firenze söker sig till lönnmördarnas övertagna tillhåll intill Masyafs bekanta trakter. Dock under omständigheter tvingas han söka sig till Konstantinopel, gränsen mellan Europa och Asien i sökandet efter svar efter något han själv inte förstår. En jakt med kniven ständigt mot strupen väntar vår italienska lönnmördare då han konstant flörtar med döden. Ezio är däremot inte ensam om att hålla livet kärt.

Den som verkligen befinner sig på dödens lina är Desmond Miles, bekant från tidigare i serien. Frågorna var många då det fullständigt urartade i Assassin's Creed: Brotherhood. Efter detta befinner sig Desmond i koma och hans medvetande befinner sig långt in i Animus kärnminne (blackroom). Sökandes efter svar så konfronteras han av subject 16, som Ezio ständigt plockat upp lämnande symboler efter i tidigare spel. Det går en kamp inom Desmond psyke i kärnminnet, letandes efter en väg ut. Samtidigt som Ezio, en mästerlig lönnmördar försöker tämja det Osmanska rikets huvudstad Konstantinopel.

Konstantinopel, en stad på uppgång efter Osmanernas belägring 1453. Gatorna pryds av renässansens kulturella inflytande och staden upplevs som väldigt impulsiv och sprakande av liv. Två handelsmän kan finnas i en het diskussion medans två kvinnor noggrant inspekterar tyget som förmodligen ska hängas upp vid fönsterkarmen. Assassin's Creed: Revelations är en fröjd för ögat och tack vare Ezios färdigheter inom klättring så ges ett imponerande perspektiv över Konstantinopel, att skapa sådan känsla inom en stadsmiljö är imponerande. Oftast är episka blickar över en oändlig natur det som lockar den passionerade spelaren, men Konstantinopel sprider en varm och smått nostalgisk känsla över Assassin's Creed smått gamla serie, tänk vad åren går.

Vid Konstantinopels charmiga hamn bekantar jag mig med Yusuf Tazim som stolt visar mig runt i sin hemstad. Yusuf är chef för lönnmördarna inom Konstantinopels gränser, hans lärlingar betraktar mig som mentor och står hela tiden till mitt förfogande. Genom att rekrytera mer lönnmördare så stärks din makt över Konstantinopels olika distrikt. Från en början är staden kontrollerad av lömska tempelriddare, dock genom att ta kontroll över deras torn gör distriktet till ditt vilket är nödvändigt eftersom antalet uppgraderingsbara affärer blir tillgängliga. Som tidigare spel uppgraderar du affärer av olika typer som smed, läkare, bokhandel och skräddare. En fet summa behöver betalas och hela hundra tusen Akçe spenderas just på detta utan någon "achievment". Inte bara det är irriterande, tempelriddarna har förmågan att anfalla ett av dina lönnmördartillhåll. Ifall du inte just har lusten vid tillfället så kommer du småningom förlora tillhållet, dels måste affärerna uppgraderas igen och plötsligt värderas de med dubbla priset.

Visst, det låter inte så fruktansvärt ansträngande att helt enkelt försvara tillhållet, men det är det fullständigt hopplösa systemet att gå tillväga. Den totalt irrelevanta lösningen att kopiera Tower defense är fruktansvärt fantasilöst, i princip placerar du lönnmördare på de olika takbyggnaderna. Vid första försök verkade det underhållande men efter ungefär tre minuter försvann den känslan. Du begränsas av antalet eftersom du måste förtjäna moralpoäng, av dem kan du placera ut murar, skyttar, språngmördare, kanoner etc. Medans du förbereder dig så marscherar vågor av tempelriddare in, våg efter våg. Personligen tycker jag att det här troligen var det värsta som skapats inom Assassin's Creed serien, men jag ska inte lägga för mycket energi på en sådan liten del av spelet, däremot ett desperat försök efter variation då det ironiskt nog finns mycket av den varan. Att tillverka bomber är också nytt och förvånansvärt underhållande då man flera gånger har stor användning av dem.

På många aspekter är Assassin's Creed: Revelations likt sina föregångare, men märkbart är att Ubisoft verkligen försökt öka variationen inom spelet. Ständigt under handlingens gång kan det njutas av ett sidouppdrag i form av rekrytering av lönnmördare, hjälpa handelsmän eller uppdrag från olika medlemskap som tjuvar, romer och legoknektar. Spelet blir mer komplett och mer njutbart, personligen försöker man klämma ut varenda droppe av spelet, jakten efter att klara hundra procent av spelet är alltid lika utmanande. Spelet låter dig verkligen inte halvsova, hundraprocentig synkronisering under dina uppdrag krävs för full pott, ibland så finns inte orken men eftersom Assassin's Creed aldrig haft någon bestämd svårighetsgrad så är det här en fullt fungerande lösning.

Då Ezio blir indragen i politiska konflikter blir inte hans liv i Konstantinopel lika betryggande som det från en början verkade. Ezios utsatta position blir dock alltmer mentalt betryggande genom en vacker kvinna vid namn Sofia som hellre blir uppskattad för sin intelligens än sitt utseende. Sofias charm blir tillslut för mycket för Ezio och en sådan kvinna är lätt att fatta tycke för. En stor del av handlingen går ut genom att med Sofias hjälp hitta antika böcker åt Sofia medan hon underlättar åt lönnmördarna.

Under spelets gång får vi dessutom bekanta oss Altair igen, en välbekant lönnmördare från det första spelet. Tillsammans med Ezio har de båda samma öde, ett öde som ingen vet, frågorna blir fler och svaren färre då mer personer blir involverade. Att spela Altair väcker nostalgiska minnen och det är alltid kärt att skåda Masyafs gröna kullar och branta stup. Att se sekvenser från Altairs perspektiv var en kick för handlingen och en bäddande fortsättning för kommande spel. Dock har Altair och Ezio sagt sitt och med vetskapen efter detta spel så kan det vilt spekuleras var, när och hur nästa spel ska ta sats.

Både Altair och Ezio använder sig av samma enkla stridssystem, personligen blir spelet en enkel resa genom att utlösa kontringsmord. Dock har Ubisoft genom spelets gång bjudit på en del häftiga kontringsmord och det här spelet är inget misstag. När den nästan två meter långa vakten drar upp svärdet i försök att dräpa mig, dansar jag mig lätt förbi, trycker in svärdet rakt in i ansiktet, snurrar svärdet och huvudet ett helt varv och arrogant drar tillbaka svärdet. Ja, så häftigt kan Assassins Creed vara och sättet att använda ett rätt så tråkigt stridssystem till något njutbart, det beundrar jag. Men att diskret smyga på och lönnmörda tempelriddarna en efter en är något jag hellre föredrar då känslan att vara en mästerlig lönnmördare är hur episk som helst. Dock när nästa spel kommer och häpnar oss, är stridssystemet en av de saker som jag personligen vill ha helt förändrad. Det är en bra idé att starta om från noll på vissa av spelets delar och bygga på det här spelet i ytterligare två år, sedan vill jag skåda en fullmäktig entré på Xbox 720.

Hela Assassin's Creed serien speglar tillbaka på ursnygg grafik och design, Revelations höjer upp nivån ytterligare ett snäpp då man verkligen har lyckats med grafiken. Som sagt är Assassin's Creed: Revelations en fröjd för ögat, och genom att bara slänga en blick på folkets kläder så förstår man innebörden. Befolkningens kläder och alla typer av rustningar är nog det snyggaste jag skådat, otroliga detaljer som fortfarande är skarpa från nära håll stärker verkligen intrycket då jag flertalet gånger roterat på mig själv i hopp om att se fler detaljer. Även mellansekvenser, speciellt i början har höjt sig otroligt till en grym kvalitet och en cinematisk känsla sprider sig över spelet.

Designen på spelet är charmig och genomtänkt då byggnader är otroligt detaljerade, saknar däremot ett mästerverk som Colosseum i förra spelet men sådant finns tyvärr inte i Konstantinopel. Dock är designen i Animuskärnminnet, Desmond som befinner sig i en surrealistisk värld omges av svävande stenar och stämningen är faktiskt obehaglig, men väldigt underhållande. Under spelets gång reser Ezio till en underjordisk stad där varje steg ekar till i grottan i förmån av det bra ljudet som Ubisoft förbättrat från förra spelet. Staden har en vågad design och framtill denna sekvens under spelet så saknade jag förmågan att resa till andra städer, vilket var väldigt populärt främst i Assassin's Creed II.

Men Assassin's Creed är Assassin's Creed och åren har gått likaså för vår älskade lönnmördare, stel i ryggen och ständigt klagandes över smärtor klättrar han lika aplikt som förr över hus och tak, sällan obemärkt då Ubisoft verkar gilla att sätta halva armen på taken då det bara är jag som härjar där. Klättringen i säg är häftig, det är den verkligen, men sanningen är att klättrandes med samma knapptryckningar och kontroller i fyra hela spel är långtråkigt rent sagt och nu krävs en förändring, stora delar av spelet känns repetitiv. Fåtalet nya funktioner som en förbättrad örnsyn, ett "hookblade" och glidandes över en zipline ger en ljus för framtiden då flertalet förnyelser är ett måste om Ubisoft vill behålla populariteten inom denna serie.

Assassins creed: Revelations är ett väldigt bra spel, men få köper ett nytt spel om man i princip har ett likadant hemma. Det som mig håller kvar är de impulsiva hästvagnscenerna man i princip styr ut andras vagnar mot vassa stenar vilket betyder förödelse, farten känns nästan tv-skärmen och adrenalinet är i full gång. Likaså är när jag flyger mellan exploderande skepp då master och segel kastas omkring mig, denna scen rankar jag nästan i samma klass som några av Uncharted 3 bästa scener. Detta vill jag se mer av Assassin's Creed, detta var läskigt häftigt.

Förutom det ungefär femton timmar långa äventyret som väntar dig i Konstantinopel så finns det ett onlineläge sedan Assassin's Creed: Brotherhood som har förbättrats ytterligare, tyvärr saknar det lilla extra som bidrar till tillfredsställensen man letar efter. Det klassiska Deathmatch samt det nya Capture the flag som man kan utmana sina kompisar i världens alla möjliga städer är underhållande. Det håller en kvar i soffan fram tills level tjugo, sedan blir det enligt mig för repetitivt.

Vissa delar kan vara otroligt irriterande i form av stökiga kontroller då alla spelare spammar på sin blockfunktion så fort de ser en person, men verkligen värt ett besök att spendera några timmar som mästare bland lönnmördarna. Det som istället kommer locka spelare är att man blir anställd på Abstergo, och genom förtjäna färdighets poäng så får du ta del av deras stora hemlighet. Väldigt underhållande och rekommenderat för den som vill sätta sig in i handlingen, ett smart drag av Ubisoft att locka till sig spelare till sin multiplayer.

Men nu är det dags att resa sig, av med hatten, buga djupt och önska Altair och Ezio lycka till. Tillsammans har man haft flertalet underbara ögonblick, men allt har sitt slut. Assassin's Creed: Revelations var ett snyggt sätt att hedra Altair och Ezio, men nu stegar vi vidare och blickar bort från renässansen och mot en ny epok, men en ny huvudperson och fler konspirations teorier.

+ i spelet
Ursnygg grafik och Design
Förbättrat Onlineläge
Stor variation

- i spelet
Likt sin föregångare
Tower defense

Betyg:
Grafik 9,5/10
Spelbarhet 8/10
Ljud 8/10
Hållbarhet 7/10
Handling 8,5/10
Online 7/10
Känsla 8,5/10

Totalt 8 av 10=Mycket bra!

Medlemsrecensioner8
Samlat betyg: 7.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10