Okami

Spel har aldrig varit vackrare än så här...

Jag skäms nästan lite efter min första timme med Okami, jag skäms över att jag aldrig spelat det tidigare. Jag som så ofta gnäller över hur dagens spelindustri har en akut brist på färg och överlag intressanta spelkoncept har helt missat detta mästerverk som legat mitt framför näsan på mig hela tiden. Jag gick in med ett så blankt ansikte som möjligt och kom ut helt euforisk med ett eller annat penseldrag.

Att Okami ser helt makalöst ut kan väl ingen klaga på (såvida du inte har världens tråkigaste sinne för konst eller är allergisk mot färg) och det är just hur det ser ut som fångar mig från start. Det finns visserligen många cel-shadade spel förutom Okami, men inget annat ser lika fantastiskt ut. Spelet använder också grafikens ultimata vapen, färg, på ett riktigt bra sätt. Amaterasus vita form blandas med grönt gräs, klarblått vatten och rosa cherry blossoms (som på svenska heter vad?) och allt resulterar i en fantastisk färgexplosion. Komplettera sedan det vackra utseendet med den tjusiga designstilen som doftar feudala Japan och vi har en seriös utmanare till titlen "världens snyggaste spel."

Okami är dock inte bara en fröjd för ögat utan även för örat, bortsett från den där läskiga rösten i huvudmenyn. Musiken är också inspirerad av gammal japansk kultur och passar designstilen som handen i handsken. Soundtracket håller lika hög klass som de bästa Zelda- eller Metroid-titlarna och lyckas även, likt de två ovanstäende exemplen, att sätta in musiken i perfekt rätt område.

Tro dock inte att Okami är en audiovisuell dröm utan substans, för det finns otroligt mycket under skalet. Man axlar nämligen rollen som solguddinan själv, Amaterasu, fast i form av en vit varg. Det vackra landet Nippon har fallit under ondska och det är din uppgift att återställa naturen till sin forna skönhet och borsta bort fienderna. Till sin hjälp får Amaterasu en följeslagare vid namn Issun, som är en vandrande konstnär tillika kryp. Issun iklär rollen som Okamis Navi (från Ocarina of Time) och blir din personliga guide genom äventyret. Storyn överlag är väl genomförd och bjuder på svängar och krokar som hela tiden hindrar spelet från att bli statiskt och repetivt. Karaktärerna man möter kan närmast liknas vid de i valfritt Zelda-spel, de är unika och lite skruvade på ett trevligt och charmigt sätt.

Zelda-referenserna har redan duggat tätt, men med en viss rätt. Okami liknar nämligen Nintendos legendariska spelserie sett till spelupplägg. Man springer över vida fält och utforskar skogar, grottor och undangömda byar och likt Link måste även Amaterasu ta sig igenom kluriga tempel med stora bossar i slutet. Fast misströsta ej, Okami är ingen klon på något sätt och bättre inspirationskälla får man leta efter.

Som främsta vapen mot ondskans krafter har "Ammy" en målarpensel, men givetvis inte vilken målarpensel som helst, utan en magisk sådan. Penslen kan användas till att attackera fiender och utföra smärre mirakel med hjälp av olika penseltekniker. Dessa tekniker lär man sig efter hand under äventyrets gång och ger en möjligheten att t.ex. återställa liv till växter, kontrollera vattenmassor och göra natt till dag och vice versa. Målandet ger upphov till de allra flesta pusslen i spelet och fungerar för det mesta felfritt, men ibland ger spelet väldigt vag information om hur man ska måla, vilket skapar en viss frustration.

Förutom bossarna så slåss man även reguljärt mot mindre fiender, som alla verkar vara tagna ur Spirited Away (vilket är en bra sak, för att upplysa de okunniga.) Stöter man på dem i det vilda hamnar man i en sorts inhägnad arena där vinst är enda vägen ut. Dessa mindre strider är helt frivilliga, men samtidigt ett bra tillfälle att öka på kassan. Förutom penslen som har ett begränsat förråd bläck kan Amaterasu använda olika vapen som kan bytas ut och uppgraderas.

Spelet kontrolleras med den hederliga Remote + Nunchuk-kombinationen och liknar väldigt mycket Twilight Princess i sin setup. Spelet använder sig av alla tänkbara knappar och man använder sig bara av rörelse i två moment. För att måla pekar man helt enkelt bara på skärmen och för att attackera viftar man bara lite lätt på kontrollen som i ovanstående spel. Attackerna kräver dock en viss rytm för att kunna användas i följd, så ett poänglöst viftande är inte att föredra. Jag uppskattar detta eftersom det tillför lite extra djup till striderna. Kameran funkar för det mesta bra, men ibland fastnar den bakom objekt eller pekar rakt ner i marken.

Genom att återställa den korrumperade naturen till sin ursprungliga skönhet, mata djur och utföra andra goda gärningar tjänar Ammy ihop poänng liknande de från valfritt rollspel. Med dessa poäng kan man t.ex. utöka bläckreserven eller dryga ut livsmätaren.

Förutom huvudäventyret bjussar Okami även på en herrans mängd extramaterial. Som om inte sidouppdrag, minispel och monsterjakt var nog finns det också väldigt många olika saker att samla, allt från fiskar och skatter till djur som måste matas. Om man beslutar sig för att ge sig efter 100% kan man vänta sig en speltid på långt över 50 timmar, annars lär man förmodligen runda av storyn efter ungefär 40 timmar.

Okami innehåller en del spelmässiga problem som hindrar det från att nå "perfekt" status och betyget landar någonstans mellan 9 och 10. Fast vad gör det när man får ett audiovisuellt mästerverk som innehåller ett fantastiskt äventyr? Visst lånar spelet friskt, men det finns samtidigt tillräckligt med fräscht material för att det ska kännas eget. Om du någonsin gillat ett Zelda- eller Metroid-spel, eller äventyrsspel överhuvudtaget, så måste du uppleva Okami - en modern klassiker.

+ Enastående audiovisuell presentation
+ Välgjord story med intressanta karaktärer
+ Lång hållbarhet
+ Spelmagi
+ Solitt upplägg
+ Roligt målande

- Irriterande QTE
- En del kameraproblem
- Spelet tog slut