Medal of Honor: Warfighter

Så var det dags, dags att skriva en recension av Medal of Honor: Warfighter.

Från början hade jag aldrig en tanke på att köpa Medal of Honor, jag hade spelat det första och det hade inte imponerat på mig alls. Det var buggigt, oslipat och ja, ofärdigt över lag. Det var helt enkelt ett spel jag inte kunde tänka mig att köpa, det kändes som en dålig ripoff på MW2.
Men så en dag så stod jag där på Gamestop, men inte för att köpa Medal of Honor, nej, jag stod där för att köpa Fifa 13. Men så kom det sig att Gamestop hade ett erbjudande om att förboka Medal of Honor och få det för 200 kr billigare. Eftersom jag inte är en snål typ så tänkte jag: Varför inte? Så jag pungade ut en femtiolapp i förskott och gav mig av hemåt.

Någon månad senare var jag där igen för att inhandla mitt Medal of Honor. Det var mycket om och men i mitt huvud innan jag köpte det eftersom Jonas Mäki hade sågat det ganska hårt i sin recension här på GR dagen innan.
Hur som helst så köpte jag det eftersom jag har upptäckt att jag och GR redaktionen har väldigt olika smak!
Väl hemma är det dags att köra igång Medal of Honor....tror jag! Det visar sig att spelet måste hålla på att uppdateras sig i sisådär en 20 minuter innan jag får sätta igång, lite småirriterande sådär. När spelet väl kommer igång så motstår jag frestelsen att ge mig in i multiplayern direkt utan tvingar mig själv att trycka på singelplayer, ett stort misstag skulle det visa sig.

Det börjar smygande i en hamn. Jag och min skäggige kompanjon smyger runt bland containrar och smygmördar fiender som aldrig vänder sig om. Men så helt plötsligt(eller kanske inte plötsligt ändå, jag har ju ändå spelat COD) exploderar det! Jag och min komanjon springer genom hamnen samtidigt som badguys och en liten stridshelikopter skjuter på oss. Helt plötsligt ligger det en bazooka framför mina fötter, jag tar upp den och skjuter ner helikoptern, grattis du har klarat uppdraget.
Redan direkt känner jag att det här inte kommer bli någon speciellt bra upplevelse, och jag får rätt. Under mina 4,5 timmar med singelplayer kampanjen hinner jag säkert gapa rakt ut 8 gånger, slå i väggen 10 och kasta iväg kontrollen 93 gånger.
Det funkar helt enkelt inte, ingenting alls! Fienderna är som en armé av superkrigare som kan skjuta mig i huvudet med en liten, liten pistol när jag ligger 200 meter bort i en skyskrapa med mitt prickskyttegevär. Det är dock inte de ända, inte nog med att dom kan träffa mig, de skjuter bara på mig! På ett uppdrag ser jag hur en av mina soldater springer rakt in i en fiende och istället för att skjuta på min kompis så fortsätter han att skjuta på mig 20 meter bort. Sånt där gör mig oerhört förbanad eftersom spel som COD och Battlefield löste det problemet för länge sedan, men uppenbarligen inte teamet bakom Medal of Honor. Kampanjen fortsätter såhär till sista uppdraget som faktiskt får ett litet plus, det var faktiskt underhållande och genomtänkt. Tillslut så är det äntligen över, efter att ha tagit livet av spelets badguy i en oerhört ounderhållande slowmotionsekvens.

Äntligen är det dags att ge sig in i spelets multiplayer, den kan ju knappast vara sämre än singelplayern liksom tänker jag, och så är det faktiskt! Spelets multiplayer är ganska underhållande, mycket tack vare att man kan spela som den svenska specialstyrkan SOG. Det ger en en mycket skön och tillfredsställande känsla att erövra flaggan, sätta ner den i sin bas och se den svenska flaggan vaja i vinden!

Mycket mer en så är det inte dock, jag tröttnar fort på multiplayern även fast den är okej. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med banor, vapen, klasser och spellägen för att spelet ska hålla i längden. Spelet känns i det stora hela inte färdigt, det känns som att det finns nått där men Danger Close får helt enkelt inte fram det. Betyget får helt enkelt bli 6/10, multiplayern är ganska bra. men singelplayern, är katastrofal! #6