Assassin's Creed: Revelations

Man kan knappast beskylla Ezio för pensionsplaner - han börjar bli gammal men trots sina gråa hår så springer han fortfarande runt på hustaken och har till och med lärt sig ett och annat sen sist. Bryter det senaste tillskottet i Assassin's Creed-serien nya marker, eller är det samma mordkontrakt som i sina tre föregångare?

Det första som slår mig när jag startar Assassin's Creed: Revelations är hur Ezio har gått från någorlunda spenstig karl i sina bästa år till vis Gandalf-farbror. Men jag tvivlar inte på att varken reumatism eller benskörhet har satt stopp för hans framfart och under spelets inledande timme är dock tanken på tvivel bortblåst. Vetskapen om att vi nu har en Ezio som är kvickare än någonsin att leka med får mig att börja undra vad Ubisoft kan ha kokat ihop denna gång. Vilka hemligheter döljs bakom det stilrena omslaget?

På grund av, (eller tack vare) Ezios inblandning i lönnmördarsällskapet får han snart nys om en artefakt som ingen mindre än den alltid lika legendariske Altaïr lämnat efter sig och som då självklart måste hittas. Det är bara en sak som Ezio måste göra först - nämligen hitta fem nycklar som låser upp ingången till det förmodade gömstället. Dessa nycklar, som ser ut som stora skimrande tior, är dock utspridda i Asien vilket får Ezio att bege dit och börja leta. När han kommer fram till Konstantinopel slår han sig ihop med Yusuf Tazim som bossar över assassinerna i det området. Jakten kan börja.

Parallellt med Ezios story får vi också veta mer om seriens andra huvudperson, Desmond Miles, som fortfarande lider av seriösa psykiska men. Han är fortfarande kvar hos det något mystiska företaget Abstergo Industries och har denna gång hamnat i koma på grund av en mindre trevlig incident i Brotherhood. Men inte nog med det, någonstans i gränslandet mellan psykos och verklighet har han råkat ut för en bakdörr i Animusmaskinens kod vilket har slängt in honom i Black Room. Black Room är ett kusligt, men spännande ställe med gravstensliknande stenblock som svävar i luften och dimmiga stränder som ser ut att leda rakt ut i ingenstans. Alla som har sett Inception eller någon form av film med dimma i, kommer nog att ana en koppling då ni besöker detta atmosfäriska ställe som jag helst inte skulle vilja fastna i. Intressant är också att vi får resa tillbaka i tiden och ta kontrollen över Altaïr med jämna mellanrum och genom det få reda på intressanta storydetaljer som knyter an till första delen.

Tillbaka i soliga Konstantinopel - Ezio och Yusuf blir snabbt goda vänner. Yusuf, som vet ett och annat delger sina erfarenheter och tricks till Ezio som absorberar kunskaperna snabbare än en tvättsvamp i vatten. Under avslappnad en promenad frågar Yusuf var Ezios "hookblade" är någonstans, varpå Ezio höjer ett frågande ögonbry. Han får ett så kallat "hookblade" och några minuter senare har jag fått en introduktion i spelets kanske största nya tillskott. Hookbladen är en sorts mix mellan lönnmördarkniven och en krok vilket möjliggör alla möjliga kombinationer. Förutom att knäppa vakter med den kan du också glida ner för någon av stadens alla linor. Spring bara mot en lina och Ezio hakar fast makapären och glider iväg. Den är hysteriskt användbar och befinner du dig på rätt ställen kan du få upp ett riktigt schysst flyt i springandet.

Ett återkommande tema i recensioner av Assassin's Creed-spel är fighting-systemet och sammandrabbningarna med stadens många vakter. Det Osmanska rikets väktare befinner sig också självklart på plats och utgör inget undantag - till skillnad från Brotherhoods muskelberg så är dessa riktigt farliga. För det första är en pistol standardutrustning och de snålar inte på sitt oändliga krut. Detta gör såklart att du som spelare också måste hålla koll på skott vid sidan av de sedvanliga svärdshuggen. Förutom användningen av ettriga kulor har vakterna också lärt sig ditt kontringssystem utantill. Om du kontrar en vakt kan denne kontra din kontring, vilket leder till att du måste trycka mer än en gång på attackknappen för att besegra honom, eller bara acceptera det faktum att en kontring som i tidigare spel skulle ha fimpat vakten nu bara tar en bråkdel av hans liv. Detta är, trots att striderna som annars börjar bli lite tråkiga (vi har i grund och botten haft samma system i fyra spel, innovation efterlyses), en välkommen fräschör. Så att ta en Osmansk vakt direkt med en kontring fungerar alltså inte längre...

Grafikmässigt så skulle jag vilja påstå att Revelations är det snyggaste hittills, kanske mycket därför att ljuset skiljer sig något från dess föregångare. När jag säger ljuset syftar jag på det faktum att solen tillsammans med spelets mer eller mindre överhängande asiatiska färger bildar ett mycket varmare ljus än tidigare. Jämfört med Brotherhood, som visserligen också var snyggt, så var det ljuset lite blekare och kyligare jämt emot det här. Jag har flera gånger kapat mina fienders halspulsåder för att sekunden senare likt en spindel klättra upp för ett av spelets höga torn och sen bli ståendes på kanten med blicken nedåt. För det är först då man märker att grafiken har utvecklats enormt sen första spelet. Att se solen kasta sina strålar över staden och ett leap of faith senare se samma strålar reflekteras i fasaderna är minst sagt vackert och ingiver en känsla av att befinna sig i en färgpalett som inspirerats av Asiens exotiska områden (jämför första spelets Jerusalem). Så bli inte förvånad om du spenderar några timmar utöver storyn med att gå (eller snarare spurta) omkring och njuta av färgstarka hus och landskap.

Konstantinopel är väldigt stort, vilket bäddar både för många invånare, ett och annat slagsmål och missförstånd. Om du bråkar med den lokala ordningsmakten leder detta oftast till att klingor korsas vilket låter bra även denna gång. Det sedvanliga ljudet av kniv- och svärdsegg som möts är sig likt, lika så armborstens vinande läte då en pil avlossas. Människorna, som till skillnad från Ezio sällan slåss, kommer att, bortsett från att kommentera din vansinnesfärd upp och nerför väggarna, leva sina egna liv. De diskuterar, handlar och lyssnar på talare. Snack, dialoger och förskräckta rop känns både autentiska och genomarbetade snarare än något som slängts ihop under lunchen. Innan jag lämnar ljudet bakom mig måste jag dock säga att den majestätiska örnens skriande låter bättre nu än den gjorde 2007.

Seriens kanske mest debatterade svaghet är dock mer av det tekniska slaget, nämligen de små buggarna som sedan den första delen varit ett litet irritationsmoment för en del och för undertecknad. Visst finns de kvar, men inte i samma utsträckning som i exempelvis Brotherhood där det kändes som om hästarna och kameran mer eller mindre levde sina egna liv. Det är den här sjukdomen som Revelations också har fått en släng av. Hästarna är dock lite förbättrade och det känns också som att kameran har fått sig en uppdatering, men det är fortfarande irriterande när det händer. Om vi ska börja med hästarna så funkar fortfarande inte stadsridning felfritt. Hästen kan ibland fastna i människor och stånd utmed gatorna vilket är minst sagt störande. Men den största svagheten i hela spelet skulle jag vilja säga fortfarande är kameran. Dess svaghet gör sig synlig framför allt i striderna där den passande nog kan, utan att förvarna, placera sig bakom antingen ett träd, stånd eller en vägg samtidigt som vakterna attackerar. Har du riktig otur kan detta antingen orsaka en "desynkronisering" (död med andra ord) eller en ännu konstigare placering då du vrider tillbaka den. Stryker man detta irritationsmoment så är upplevelsen på det stora hela både behaglig och följsam vilket underlättar din lilla joggingrunda.

Följande skulle kunna besvara frågan om Assassin's Creed: Revelations bryter ny mark. Det är fortfarande samma koncept som tidigare vilket också utförs på samma sätt. Striderna har fått sig en godkänd ansiktslyftning men jag skulle vilja se lite mer innovation och nytänkande på den punkten. Storyn är intressant och tack vare mer matiga sidouppdrag än tidigare vill man spela tills sista eftertextraden försvunnit. Jag tycker också att buggarna inte utgör någon större anledning till att dra ner betyget från en stark åtta som spelet får, med motiveringen att de inte sinkar upplevelsen avsevärt mer än vad tidigare delar gjort. Så sammanfattningsvis är det inte riktigt ny mark som bryts, men lite nytt blod är det i alla fall (som spills) och med del tre alldeles runt hörnet så hoppas jag Ubisoft ger framför allt striderna och kameran en rejäl uppdatering (det är det som hindrar detta spel från att aspirera på de högsta pinnarna). Om detta är din biljett in i Assassin's Creed-äventyret eller om du är en erfaren lönnmördare - Revelations är värt åtminstone en genomspelning.