Assassin's Creed III

Ett av de för mig mest efterlängtade spelen 2012 och den enda kvarvarande konkurrenten till Walking Dead om "Årets spel 2012" har äntligen anlänt till oss som tycker att ett spel ska köras på datorn. Assassin's Creed kommer in som den tredje och sista delen av en tetralogi (?) och nu ska äntligen storyn packas ihop och få sin storslagna avslutning i revolutionen inför USAs grundande. Ambitionerna och budgeten har flugit till oanade höjder. Men har kvalitén gjort detsamma?

Som det går att utläsa på mitt betyg uppe i högra hörnet så är min åsikt utan tvekan "nej", även om det finns flera bra grejer här också. Först lite bakgrundsstory.

Spelet inleds med att man följer en man vid namn Haytham som introducerar spelet på en läckert gjord teater som han smyger runt och klättrar i. Det är den enda riktigt bra scenen under de första timmarna med AC III, resten av spelet är nästan mördande segt dock. Efter en skön twist så byts perspektivet dock till indianen Connor, vars liv man får fälja till dess att han växer upp. Traumatiska händelser sker under uppväxten vilket ger honom ett stort begär att hämnas på de som ligger bakom eländet. Ännu en gång så är tempelriddarna skurkarna vilket gör att Connor snart ansluter sig och låter sig tränas av det som återstår av lönnmördarna. Det vill säga en ensam bitter gubbe. Samtidigt så försöker man få fram något som ska föreställa ett slut på den oerhört NewAge-flummiga storyn, återigen med nutida Desmond som huvudkaraktär.

Själva settingen för Assassin's Creed III är som sagt den amerikanska revolutionen under andra halvan av 1700-talet och man kommer som vanligt snubbla över kända historiska karaktärer som Washington, Franklin och Adams i städer som New York och Boston. Kända slag, händelser och tepartyn behandlas såklart också. Utöver städerna så finns det stora områden med vildmark i vilken man kan jaga och kötta allt från små kaniner till björnar. Vad man har lyckats med är att få fram en stor värld som känns levande och trovärdig. Man har lagt ned ett enormt arbete på detaljer och man kan inte bara göra mer än att ta av sig hatten och buga djupt för det arbete som man pysslat med på Ubisoft. Jag läser igenom i princip varenda faktaruta jag kan hitta på spelets databas och går på sightseeing i städerna. Dessutom så har man varit noga med att göra så att ursprungsbefolkningen i amerika talar på sina korrekta språk och att fransmännen talar franska. det är något jag önskat att man gjorde i de tidigare spelen. Att Altair skulle prata på arabiska, Lejonhjärta på franska (han kunde inte engelska), Ezio på italienska samt alla andra på sina ursprungsspråk. Det hade gett spelen så mycket mer autencitet så det var en hett efterlängtad detalj för min del.
Någonting som inte är så trovärdigt är däremot striderna men de är å andra sidan mycket roliga. Animationerna är helt underbart gjorda och allting flyter på riktigt bra. Vare sig det är på land eller under sjöslag som är en nyhet för det här spelet.

Nu över till det dåliga. Även om det är ett stort plus med att man har dialogerna på de riktiga språken så finns det problem. När det kommer till dialogerna på indianernas språk så verkar det inte finnas någon som helst satsmelodi i språket alls. Kanske är det så på riktigt, men jag tror snarare att det är så att man låtit röstskådespelarna som inte kan språket sitta ned med manus och sedan läsa utifrån dem. Resultatet är att det inte verkar finnas någon som helst känsla när man pratar, oavsett vad som händer så är det oerhört monotont och dessutom ganska dåligt synkat till det annars välgjorda ansiktsanimationerna. Oavsett om man är strålande glad eller förkrossad så ändras inte rösten. Jag tror att man tjänat väldigt mycket på att ta in okända skådespelare som kan språket flytande och som kan leverera bra dialog.

Det är kanske en av anledningarna till att huvudpersonen Connor känns oerhört ointressant jämfört med Ezio (trots hans förjävliga fakedialekt). Det är konsigt egentligen. Att vara indian i ett krig som oavsett vinnaren inte kommer hjälpa dig ett smack är en mycket intressant situation som hade kunnat utvecklats oerhört mycket mer. Att vara stuck between a rock and a hard place är mycket spännande. Det finns plats för moraliska gråzoner och samhällskritik här. Visst så tas det upp lite halvhjärtat när Washington visar upp sina mindre positiva sidor (han har gott om dem) men det känns som om man inte utnyttjar spelets potential på karaktär och karaktärsutveckling. De intressantaste i spelet är egentligen Tempelriddarna och en till Connor närstående person. De målas inte upp som monster på samma sätt som i tidigare spel utan jag börjar faktiskt nästan, NÄSTAN, heja på dem istället. Den punkten är kanske den enda man lyckats med när det kommer till karaktärer. Storyn är annars oerhört rörig, oengagerade, platt och slutet ger även Mass Effect 3s slut "a run for it's money". Efter att jag spelat det så sitter jag mest bara besviken, otillfredställd, arg, trött och så lite besviken igen. Spelet är egentligen ett stort antiklimax på hela serien som under sin vistelse i Italien verkligen sken. Men det känns nu väldigt ogenomtänkt, framhastat och pretantiöst. Ubisoft har visat att de kan släppa högkvalitativa spel under kort tid förrut men nu blev det för mycket för dem.

Det största felet med Assassin's Creed III är att man har missat själva poängen med spel, själva fundamentet. Nämnligen att ha roligt, att ha en bra spelupplevelse, något som man känner sig tagen av efter att man spelar det. Assassin's Creed känns nu, likt Call of Duty som ett kärlekslöst äktenskap. Man spelar på rutin men saknar den där gnistan. Det är själlöst. Jag har aldrig roligt i spelet, knappt vid ett enda tillfälle. Spelet flyttar inga gränser, eller håller sig till bra sådana vare sig spelmässigt, ljudmässigt, grafiskt eller på något annat sätt. Grafiken är förvisso stundtals vacker, men ändå lite väl ointressant. De enorma slagen som visats i olika trailers om spelet känns inte så maffiga när man spelar dem. Det är mest så att man måste ta sig fram å tillbaka till olika soldater, trycka på en knapp för att få dem att skjuta och så om igen. Boston och New York framstår lika intressanta som Vadstena i jämförelse med Jerusalem, Damascus, Florens, Venedig, Rom och Konstantinopel. Jag saknar att stå högt uppe på byggnader som når till skyarna för att se ner på städerna som de bästa momenten i serien. Utforskandet var roligt i de tidigare spelet och det är ytterligare en grundpelare som man barkst kapat bort från Ubisofts sida. Varför inte Paris? Varför inte London? Varför inte Prag? St Petersburg? Varför inte Japan? Eller Kina? Det finns så mycket möjligheter.

Att ständigt känna sig nedstämd och besviken gör inte detta till en bra spelupplevelse så för mig är detta spelet ytterst mediokert. Förhoppningsvis så gör man en "Brotherhood" och fokuserar på den närliggande Franska Revolutionen, gärna med en Aveline-style lönnmördare i huvudrollen. Där finns det mycket historia att hämta.

Årets besvikelse utan tvekan för min del.