The Elder Scrolls IV: Oblivion

Med ett fritt spelupplägg och enorma miljöer är det som att själv dra på sig rustningen och och ge sig ut och decapitera monster. Stämningen är på topp och det finns enormt mycket att göra.

Världen är vidsträckt och osynliga "väggar" finns inte någonstans att skåda. Varje kvadratmeter är mitt kungadöme. Det finns mängder med sidouppdrag och all tid i världen att utföra dem. Jag har spelat i dryga fyrtiotalet timmar och knappt påbörjat huvuduppdragen, vilket visar på den mängd saker det finns att pyssla med. Fienderna är varierade och skillnaden på nivå mellan dem är tydlig.

NPC-programmeringen, som låter invånarna i Cyrodiil traska runt i världen gör att spelet lever och andas på ett sätt vi sällan sett. Detta blir tydligt i de uppdrag där man skall skugga diverse karaktärer. Objektet travar runt på gatorna och pratar med folk, eller ger sig iväg och arbetar på en åker.

Spelets "generic thugs" är väl aggressiva för min smak (med undantag för så kallade Highwaymen). Vilken bov rusar hutlöst på en vandrare utan ens den minsta förolämpning? Istället är det omedelbart "Die, you dog!" och man har en strid på halsen. Som sagt, lite väl aggressivt.

Jag saknar också tydliga konsekvenser av mitt handlande. Jag ger mig ut på uppdrag av brutalt onda daedra-lorder, för att sedan gå till närmaste Chapel of the Nine och inget händer. Jag går in på en bondgård och slår ihjäl alla bondens hästar. Inte ett ljud. Jag blir inte ökänd och alla behandlar mig som sin bästa vän, till och med bonden. Min karaktär måste vara en riktig charmknutte. Detta är dock Oblivions enda brister och det är brister man lätt förlåter.

Det är lätt att förlora sig i Cyrodiil och ibland känner jag att kejsaren får vänta, jag måste ta en titt bakom nästa kulle.