Assassin's Creed III

Jag är förmodligen en av de största Assassin's Creed-fansen som finns. I nästan ett år satt jag och försökte fördriva tiden tills Assassin's Creed III kom ut. Och hur mycket jag än skulle vilja säga att detta är det mästerverk jag hoppades på, så kan jag inte komma undan känslan av en viss besvikelse.

I Assassin's Creed 3 har man lämnat renässansen bakom sig och tagit klivet in i 1700-talet, en tid av upplysning, vetenskap, och peruker. Men man har inte valt att förlägga spelet till eleganta Europeiska städer som London eller Paris, utan man har valt att lägga det i det tämligen vilda och osofistikerade Nordamerika. Anledningen: du ska få uppleva det amerikanska självständighetskriget.

Du spelar som Ratonhaké:ton, eller Connor som han kallas av de flesta i spelet. Han är en Mohawk indian med en Mohawk-mor och en brittisk far. Som barn får han sin by nedbränd och sin mor mördad av kolonister som sedan visar sig vara tempelriddare, men hör och häpna, detta är faktiskt inte anledningen till att han blir lönnmördare. Efter att byn blivit nedbränd bygger stammen upp den igen och Connor bor sedan där i nio år till och verkar ha det rätt bra tills vad han tror är en ande säger åt honom att söka upp lönnmördarna, vilket känns rätt så märkligt.

Det är dels det här som är problemet med storyn. Man får inte något grepp om Connor, då man inte riktigt vet vad som motiverar honom. Han känns mest som en springpojke som gör vad andra (exempelvis George Washington) säger åt honom att göra.

Man kunde tro att det kunde bli en rätt så intressant och komplicerad historia med en indian som slåss för frihet tillsammans med de slavägande individer som håller på att stjäla hans folks land, men detta känns nästan helt förbisett. Ingen person i spelet verkar överhuvudtaget bry sig om, eller ens ha märkt det faktum att Connor är indian, och slavfrågan behandlas endast i några få rader dialog och en 30-sekunders cutscene i spelets epilog. Storyn överlag känns ganska ofokuserad och griper aldrig tag på riktigt.

Om vi lämnar storyn och istället fokuserar på spelet i sig så finns här en hel det positivt att säga. Animationerna ser nu mycket mer verklighetstrogna och naturliga ut, och grafiken i sig är väldigt imponerande. Man kan nu också köra parkour uppe i trädtopparna ute i vildmarken. Möjligheterna för detta känns dock ganska begränsade då det ofta är glest mellan träden och då det ofta bara finns en förutbestämd väg att springa upper i grenverket.

Det jag tänker mest på är dock det omgjorda stridssystemet. På många sätt är det fortfarande mycket likt det gamla, men man har nu lagt till en slags pareringsfunktion som går ut på timing vilket, tillsammans med de nya, mer brutala animatinerna gör att striderna ser mer flytande och välkoreograferade ut. Man är dock att man ofta är i princip oövervinnlig och kan ta nästan hur många träffar som helst.

Smygande känns fortfarande som ett skämt då det inte går att huka sig eller ta betäckning bakom låga föremål. När man dessutom är så oövervinnlig som man är känns det också rätt meningslöst att försöka smyga.

Spelets huvudupdrag utspelar sig främst i Boston, New York och vildmarken, ett stort område tills största delen bestående av skog och klippor. De två ovannämnda städerna känns visserligen mycket mer levande än tidigare städer i serien, men de saknar intressant arkitektur och höga hus överhuvudtaget. Hamnkvarteren är ofta vackert gjorda men städerna överlag känns enformiga och ganska tråkiga, vilket inte är bra i ett spel som är känt för sina fantastiska omgivningar.

Uppdragen med stridsfartyg till havs är klart godkända och skapar lite välbehövd variation mellan allt huggande och hoppande.

Efter att du klarat av den hyfsat men inte alltför långa huvudstoryn har du fortfarande en del att göra i form av olika sidouppdrag. De roligast enligt mig är de så kallade befrielseuppdragen som handlar om att befria stadsdelar från olika former av förtryck, såsom tvångsvärvning, organiserad brottslighet eller beskattning, samtidigt som du får en ny lönnmördarrekryt för varje stadsdel du befriar.

Resten av sidouppragen känns dock ganska ofta helt meningslösa. Lönnmordskontrakten från AC2 och Brotherhood har till exempel dummats ned till att bara handla om att döda ett antal anonyma personer som går runt i staden. Samma sak med brevuppdragen, som bara handlar om att gå upp till en lika anonym person och trycka på cirkel, utan någon tidsbegränsning eller annan form av utmaning.

Du har även en herrgård som innehåller lite mer fridfulla uppdrag som handlar om att bygga ett samhälle och hjälpa personerna som bor där. Den här delen, som handlar mer om vänskap och omtanke är ett ganska bra avbrott från allt mördande.

Någonting som gjorde mig rätt besviken var att spelet knappt knyter an alls till resten av AC-serien. Nästan inga referenser görs till tidigare spel eller karaktärer och det finns inte mycket lore att uppdaga om det övriga AC-universumet. Man får inte riktigt veta vad det är tempelriddarna i spelet planerar vilket gör at det känns rätt meningslöst att stoppa dem. Spelet känns om en rätt isolerad story inom AC-universumet och detta kan bli en besvikelse för de som är stora fans av serien. Vi har ju Desmonds rädda världen-story, men den är rätt så oimtressant och slutar dessutom på ett sätt som ger ett visst avslut, men mest verkar tjäna för att öppna för fler uppföljare.

Spelet har även ett flerspelarläge och från det jag har spelat verkar det som att det innehåller ungefär samma plus och brister som tidigare spel i serien.

För att sammanfatta har AC3 gjort många välkomna förbättringar, främst inom animationerna och stridssystemet. Grafiken är enastående och miljöerna häftiga, dock tråkiga efter ett tag. Många nödvändiga förbättringar lyser med sin frånvaro och man misslyckas med att ta upp relevanta teman som slaveri och rasism. Spelet är bra, men långt ifrån så bra som det kunde ha varit och det finns för många uppenbara brister. Jag ger därför spelet 7/10.