Svenska
MEDLEMSRECENSION

Sly Cooper: Thieves in Time

Efter åtta år av väntan så är det äntligen dags att återförenas med mästertjuven Sly Cooper och hans vänner. Men var det värt den långa väntan?

När jag tittar tillbaka för att minnas hur jag kom i kontakt med den snälle tjuven Sly Cooper så kan jag inte göra annat än att le. Dels för att det på sätt och vis hänger ihop med min första bekantskap för Ratchet & Clank-spelen, och dels för att det visade att det faktiskt lönade sig att ge något helt nytt en chans. Min familj hade köpt ett nytt Playstation 2, för det gamla hade slutat fungera. Jag tror det var någonting med lasern som läste av skivorna, men jag kommer inte ihåg exakt. Men med den här något nyare spelkonsolen så följde nämligen en skiva som hade diverse demos till olika spel. Som ni säkert redan listat så fanns det en demo till Ratchet & Clank, det första för att vara mer precist. Efter att jag hade testat det för första gången, så gillade jag spelet riktigt mycket.

Sedan gick det en tid, och nu var det julafton år 2004. Jag hade önskat mig det senaste Ratchet & Clank-spelet, och i ett av paketen låg Ratchet & Clank 3 och väntade. Jag fullkomligt älskade det spelet, men det var någonting mer. I spelet så fanns det en demoversion av ett annat spel, som jag kunde komma åt om jag höll in fyra knappar samtidigt vid startmenyn. Det visade sig att det var en demo för spelet Sly 2: Band of Thieves, och det var då jag bestämde mig för att jag inte gillade det. Så enkelt var det. Men efter en tid började jag fundera i andra banor, och jag kom tillslut fram till att jag åtminstone kunde testa demon. Jag gav ju trots allt ändå Ratchet & Clank en chans med sin demo, så varför skulle inte Sly också få en ärlig chans?

Det visade sig vara ett misstag att från början ignorera Sly, för efter en stund med demon så tyckte jag det var riktigt bra. Vilket såklart ledde till att jag eventuellt spelade genom alla tre Sly-spelen. Fast i helt fel ordning. Jag började nämligen med trean i serien, fortsatte med tvåan och avslutade med det första spelet. Men trots att jag upplevde hela spelserien i fel ordning, så gillade jag spelen riktigt mycket. Men det där var för flera år sedan, och även fast jag kommer ihåg vilka minnen jag hade av flera spel, så var det något som stannade i minnet. Men för inte så himla längesedan fick jag för mig att ta mig genom Sly Collection till PS3:an. Spelet (eller spelen, kanske är rätt benämning) hade bara samlat damm, och vad var bättre förberedelse för kommande Thieves in Time, än att spela genom de gamla spelen? Sagt och gjort så gjorde jag det, och jag måste bara säga det var ett riktigt kärt återseende. När jag tittar tillbaks på minnen från min barndom, så kommer nog Ratchet & Clank vara inte bara den främsta plattformsspelserien, utan också den främsta spelserien från min barndom. Men Sly-spelen är verkligen inte långt därefter. När jag spelade genom de gamla goda klassikerna, så blev jag lika charmad av karaktärerna som jag blev under mitt första möte med dem för en herrans massa år sedan.

Ända sedan jag tog mig genom alla tre Sly-spelen för drygt åtta år sedan, så har jag hoppats på en uppföljare. Men för varje år som gick så försvagades det hoppet. När det visade sig att utvecklarna Sucker Punch hade jobbat med Infamous, så var jag osäker på om det verkligen skulle blir fler Sly-spel. Men så hände det. Sanzaru Games, som stod för portningen av Sly-spelen till Playstation 3, gjorde en prototyp som fick Sony att bli imponerade, varpå beslutet att Sanzaru Games skulle utveckla ett nytt Sly-spel togs. Något som fick mig att göra små glädjehopp, eftersom det ändå var flera år sedan jag hade mött Sly. Men trots det så kollade jag knappt in några trailers, och jag testade aldrig demon till spelet heller, vilket kanske inte är det smartaste som går att göra. Speciellt inte med Aliens: Colonial Marines nära i minnet. En annan anledning till att jag kanske borde ha kollat in lite mer av spelet, var för att det var ny utvecklare. Hur mycket jag än ville tro på Sanzaru Games, så blir åtminstone jag otroligt orolig när en ny utvecklare ska ge sig på en redan etablerad spelserie, eftersom det kan bli hursomhelst. Samtidigt så är jag ändå glad över att jag inte kollade in så mycket från spelet, eftersom det gjorde att spelet kunde överraska mig mer. Så nu är frågan, har Sanzaru Games lyckats ta efter arvet från Sucker Punch, eller har de misslyckats totalt?

Story i Sly Cooper: Thieves in Time tar vid där Sly 3: Honour Among Thieves slutade, Cooperligan har splitrats och Sly har fejkat sin minnesförlust så att han kan vara tillsammans med Interpol-polisen Carmelita Fox. Men trots att ingen från Cooperligan längre är på brottets bana, så är det ändå frid och fröjd. Ända tills Bentley upptäcker att sidorna ur boken Thievius Raccoonus, som fungerar lite som en användarhandbok för Sly, försvinner. Eller, sidorna försvinner inte, men alla ord som står på sidorna försvinner. Det verkar som att någon eller några reser tillbaks i tiden och knycker värdesaker som Slys släktingar stulit, vilket orsakar att sidorna ur boken håller på att suddas ut. Lyckligtvis har Bentley byggt på en tidsmaskin, och efter att han samlat ihop både Sly och Murray så åker de tillbaks i tiden för att återställa allting tillrätta.

Storyn har väl kanske inte varit det starkaste kortet i Sly-spelen, eftersom story inte är speciellt viktig i plattformsspel. Men om jag ska vara helt ärlig så anser jag berättelserna i de här spelen vara riktigt spännande och roliga att följa. Storyn i Thieves in Time bjuder kanske inte på så himla många överraskningar, men ändå kan jag inte låta bli att njuta över berättelsen som Sanzaru Games berättar. Fast det som jag tycker gör storyn i Sly-spelen är framförallt karaktärerna, som är riktigt charmiga och som backas upp av riktigt bra röstskådespeleri. Det här är naturligtvis intakt i Thieves in Time, och även fast att det känns som en rätt traditionell berättelse för ett Sly-spel, som skulle kunna ses som en minuspunkt, så diggar jag ändå berättelsen. Naturligtvis så kretsar ju storyn främst kring tidsresor, vilket är något som jag kommer att återkomma till alldeles strax.

Från den första stunden som jag får ta kontroll över tvättbjörnen Sly Cooper, så känns allting bekant och jag blir genast varm i kläderna. Trots att Sly Cooper: Thieves in Time är som redan tidigare sagt utvecklat av en ny utvecklare, så känns det trots allt nästan som om det faktiskt är Sucker Punch som drar i spakarna. Efter bara ett par minuter så känner jag att Sanzaru Games har visat mycket respekt och kärlek åt Sly Cooper, och det gläder mig att mästertjuven har hamnat i trygga händer.

Som tidigare nämnt så fokuserar spelet en hel del på tidsresor, vilket gör att miljöerna känns riktigt varierade. Bland annat så hamnar Sly och hans vänner i det feodala Japan, det medeltida England och en liten stad mitt ute i vilda västern. Även fast miljöerna i Sly-spelen alltid varit varierade, så känns det på något sätt mer påtagligt i Thieves in Time i och med att det utspelar sig i olika tidsepoker. Precis som i tidigare spel så består miljöerna av öppna världar där spelaren är fria att utforska lite som hen vill, som också är större än vad de var i tidigare spel. Samtidigt så känns det hela tiden glasklart om vad som ska göras och vart man ska när det är dags att göra ett uppdrag. Som brukligt så finns det också ett högkvarter där du kan välja karaktärer samt köpa nya uppgraderingar. Men den här gången så har högkvarteren utvecklats en liten aning, då du kan titta på kostymer som du låst till Sly (som ger honom olika förmågor), skatter som du har hittat samt ett par minispel som du kan komma åt.

Något som kändes som ett dubbeleggat svärd i föregångaren Sly 3: Honour Among Thieves var antalet spelbara karaktärer. Det var nämligen så att utöver Sly, Bentley och Murray så fanns det ett antal andra spelbara karaktärer, vilket dels gjorde att det kändes varierat, men också att det kändes en aning spretigt. Det gavs nämligen inte lika många chanser att få spela som de nya karaktärerna, vilket gjorde det svårt att bli varm i kläderna som de nya karaktärerna. I Sly Cooper: Thieves in Time så finns det nio spelbara karaktärer, vilket gör det till ett återkommande problem. Samtidigt så måste jag säga att det har hanterats mycket bättre än i föregångaren, även fast det verkligen inte är perfekt. Om du bara spelar genom spelets uppdrag så ges du kanske 2-3 tillfällen att spela som Carmelita, vilket jag inte tycker är tillräckligt med tillfällen för att hinna bli riktigt varm i kläderna. Men utöver redan nämnda karaktärer så ges du även möjlighet att få spela som Slys förfäder, och även fast detta gör att det blir fler karaktärer och som redan nämnt, lite spretigt, så känns det varierat och inte riktigt lika illa som i föregångaren. Om vi tittar på förmågorna som Slys förfäder har så är de relativt lika Sly, vilket gör att karaktärerna liknar varandra rätt mycket eftersom de har liknande spelstilar. Dock så har de karaktärerna olika förmågor som gör att de sticker ut. Bland andra så har vi Rioichi Cooper, mästerninja och skaparen av sushi, som kan hoppa långa sträckor som ingen annan kan nå. Eller Tennessee "Kid" Cooper, en outlaw som skjuter skarpt med sin käpp som även kan användas pistol, samt vars "crackshot"-förmåga för tankarna till Dead Eye i Red Dead Redemption. Men trots att Sanzaru Games har fått till de nya karaktärerna på ett bättre sätt än vad Sucker Punch gjorde i Sly 3, så är det som sagt inte perfekt. Emellanåt så känns Sly inte som spelets huvudperson, i och med att det är rätt många spelbara karaktärer.

Precis som i tidigare spel så bygger Thieves in Time inte bara på precist plattformande, utan även på att smyga förbi vakter och säkerhets kameror samt sno saker. Eller banka skiten ur vakterna, om du spelar som Murray. Men emellanåt så byts dessa av med ett par minispel, framförallt när Bentley ska hacka en dator, vilket bidrar till variation utöver de olika karaktärerna. Bland annat så består de här minispelarna av en sidscrollande shooter, en så kallad Dual Stick Shooter där du styr hackerenheten med den ena spaken och skjuter sönder fiender med den högra, samt ett annat minispel där du ska styra ett klot med hjälp av Sixaxis-funktionen i Dualshock 3-kontrollen. Apropå det, så var det länge sedan som jag mindes att Sixaxis-funktionen användes i ett Playstation 3-spel. Jag misstänker dock att detta finns med i Thieves in Time för att spelet även är utvecklat för Playstation Vita, men hursomhelst så tycker jag det är trevligt att se denna funktion igen, som känns smått bortglömt. Utöver det förvånansvärt långa äventyret så finns det också en hel del annat att göra. Som att hitta alla flaskor med ledtrådar till ett kassaskåp, Sly-masker och skatter.

Precis som i tidigare spel så är spelkontrollen som är mycket smidig, men inte riktigt lika enkel att använda. Nu menar jag inte att kontrollen är svår att lära sig, men de är inte på pricken lika som i föregångarna. Murrays klassiska magplask görs numera genom att först hoppa och sedan trycka på trekantsknappen, tillskillnad från i föregångaren där det var fyrkantsknappen som gällde efter ett hopp. En annan sak som jag var tvungen att vänja mig med var förmågorna. I de två tidigare spelen så kom du till en speciell meny genom att trycka på Select-knappen, där du sedan kunde binda tre förmågor åt gången till tre knappar. Den här gången så håller du bara in L2-knappen för att byta förmåga. För Sly så blir det olika kostymer som han växlar mellan, för Bentley så blir det olika slags bomber och pilar som han skjuter iväg från spelvärldens coolaste rullstol som han, och för Murray så blir det byten mellan olika... jag vet inte exakt hur jag ska förklara, men det går att byta till hans eldflammande handskar som sätter eld på fiender han slår. Jag tror att ni förstår vad jag försöker få fram.

Om det är något som jag irriterar mig på i Thieves in Time, så är det de förbannat långa laddningstiderna som spelet dras med. Normalt sett så brukar jag inte störa mig på laddningstider, även fast spel som Killzone 2 och The Elder Scrolls V: Skyrim kan få mig att vänta ett bra tag. Men Thieves in Time måste nog vara bland det värsta jag varit med om när det gäller laddningstider, framförallt när jag ska spela som Bentley och måste hacka mig in i en dator. Eller ännu värre, flera datorer. Först så är det en laddningsskärm innan själva uppdraget drar igång på riktigt, och sedan får jag spela i ett par minuter. Sedan ska jag hacka en dator, men först måste jag ta mig genom en till laddningsskärm, och när jag klarat hackning-minispelet så måste jag vänta på att spelet ska ladda igen. Jag kände att det blev rätt irriterande efter ett tag, och tyvärr så är det en av de starkare svagheterna i Thieves in Time.

Jag har tidigare nämnt Playstation Vita i den här recensionen, och med Sly Cooper: Thieves in Time så försöker Sony med något nytt. Genom att köpa Playstation 3-versionen av Thieves in Time (som förövrigt säljs för ett lägre pris än vad ett nytt spel brukar kosta) så får du även med Playstation Vita-versionen med på skivan helt gratis. Du kan även spela en stund på PS3:an, spara spelet och sedan fortsatte där du spelade sist på din Playstation Vita. Själv så äger jag ingen PS Vita, men jag tycker ändå att det här är ett trevligt initiativ.

Precis som i tidigare spel så tycker jag att Thieves in Time har riktigt skön humor. Men sedan finns det scener som får mig att undra hur humorn egentligen ser ut hos utvecklarna. I en scen så har Murray på sig geisha-kläder, och även fast den scenen är så absurd att jag inte kan låta bli att skratta, så är det något som jag aldrig vill se igen. Att se en chockrosa flodhäst iklädd geisha-kläder som dansar på en scen framför upphetsade svin är något som jag aldrig vill uppleva igen. Aldrig.

När det gäller den grafiken så måste jag säga att Thieves in Time är riktigt snyggt. Tidsresandet ger inte bara stor variation mellan miljöerna, det öppnar också för riktigt bra design som gör att tidsepokerna verkligen skiljer sig från varandra. Det medeltida England känns verkligen sådär härligt medeltida med en lite by intill ett stort slott, komplett med en marknad, en cirkus och en Sly Cooper med en Robin Hood-liknande kostym. Rent visuellt så blev jag riktigt imponerad utav vilda västern-avsnittet, som jag bara tyckte var riktigt snygg. Karaktärerna ser också bättre än någonsin, men för de som spelat de tidigare spelen så känns designen på de gamla karaktärerna lite annorlunda, samtidigt som det känns bekant. För min del så kändes det lite ovant i början, men efter ett så vande jag mig, och ser jag det som en naturlig utveckling. Precis som vanligt så gör den charmiga grafiken att spelet nästan ser ut som en tecknad film. När det kommer till ljudet så har jag inte så himla mycket att säga egentligen. Musiken är riktigt atmosfärisk och passar verkligen in i de olika tidsepokerna, samtidigt som det känns sådär jazzigt skönt. Precis som i tidigare spel så är också röstskådespeleriet riktigt bra.

Efter att ha spelat genom Sly Cooper: Thieves in Time, så kan jag garanterat säga att Sly och hans vänner har hamnat i trygga händer hos den nya utvecklaren Sanzaru Games. Utvecklarna har verkligen visat stor respekt inte bara mot tvättbjörnen Sly, utan även mot fansen av spelserien. Det som skulle kunna ses som en svaghet är att spelet egentligen inte bjuder på speciellt många nyheter, något som jag på sätt och vis kritiserat spel för på sistone. Så Thieves in Time är lite mer som en "best of"-titel, men i det här fallet så ser jag det inte som en svaghet. Det kan nog bero på att efter åtta år så är jag bara glad över att få återse Sly Cooper, att det inte spelar någon roll att konceptet inte har utvecklats speciellt mycket. I slutändan är Sly Cooper: Thieves in Time ett mycket bra spel som jag varmt kan rekommendera.

Plus:
Ljuvlig grafik, mycket variation, långt äventyr, charmiga karaktärer, atmosfäriska världar och musik, mycket att samla på

Minus:
Sly känns emellanåt inte som en huvudperson, långa laddningstider

Testad version: Playstation 3

Samlat betyg: 7.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10