Assassin's Creed III

Välkommen till Assassin's Creed: III. Välkommen till det stora äventyret.

Efter den andra installationen av Ubisofts då nyligen etablerade Assassin's Creed-serie, var det många som undrade vad som skulle hända härnäst. Jag var en utav de som hungrade efter mer. Att ha rest från Jerusalem till Italiens Venedig och under vägen bekämpat korruption, ondska och orättvisa hade gett mersmak..., eller ska vi för sammanhangets skull säga blodad tand. När väl nästa titel i serien utannonserades gick den under benämningen "Brotherhood". Trots vad som kändes som en uppsjö av nya funktioner och öppnare spelvärld så var det inte "Assassin's Creed 3", det var Ubisoft noga med. Samma sak med Revelations, ingen trea där heller trots att serien nu hade utökats till fyra stycken fullprisspel.

Men så kom det. Efter två, i gamer-mun "expansioner", gick Ubisoft ut med att de jobbade på det officiella tredje spelet. Kalendern stod på februari 2012 och spelet skulle enligt trogen vana släppas i oktober samma år - därmed var hypen igång. Vi matades med trailers den ena maffigare än den andra och sakta men säkert fick vi en bild av Assassin's Creed III. Huvudpersonen hette Connor och skådeplatsen var 1700-talets Amerika - ett land i revolution.

Även fast Connor kommer i kontakt med ingen mindre än kung Washington så är den centrala handlingen den blodiga kampen mellan lönnmördarna och tempelriddarna. Lönnmördarna strävar efter frihet och att motarbeta statens kontroll över medborgarna. Tempelriddarna vill också se ett fritt och självständigt land, men de vill på samma gång ha kontroll över medborgarna och därför måste lönnmördarna bort - annars finns det risk för individuellt tänkande vilket då kan komma att hota deras styre. Spelet börjar med att vi får se en relativt välklädd herre frotera sig bland andra kungligheter på Kungliga Operan, som sedan visar sig vara Haytham Kenway, Connors far.

En bit in i spelet får vi stifta bekantskap med den unge Ratonhnhaké:ton (som kanske på grund av sitt krångliga namn, också går under Connor). Connor lever tillsammans med resten av vad som enklast beskrivs som indianerna, eller om vi ska vara lite mer historiskt korrekta, Mohawks. En dag när Connor tillsammans med sina kompisar är ute och jagar bestämmer sig tempelriddarna med Charles Lee i spetsen att besöka deras bosättning. När Connor tillsammans med sitt entourage återvänder hem med bytet visar det sig att tempelriddarnas besök inte var en artighetsvisit utan genomfördes i syfte att bränna ner byn. Vår huvudperson ser sin mor bli bränd till döds, och kort efter det själv hotad av Charles. Vilket ger oss två anledningar till varför tempelriddarna och lönnmördarna slogs. Dels för nationens framtid men också Connors personliga vendetta.

Jag måste erkänna att jag under spelets första timmar nästan somnade, eftersom Haytham som du kontrollerar innan Connor vuxit till sig (och stundvis även senare) är så extremt tråkig. Jag tröttnar på hans brittiska dialekt efter cirka en halvtimme och när det kommer till hans spänsighet är risken stor att du förväxlar den med en..., ska vi säga..., järnspis. Sen känns det inte som något händer undertiden bortsett från timmeslånga samtal om varför tempelriddarna ska regera och varför Charles Lee ska bli kung. Jag var nära på att ge upp, avbryta ett av mina mest hypade spel på länge, men så kom en vänding.

När jag äntligen får ta kontroll över en först ungdomlig och till slut vuxen Connor och släpps lös i ett galet vackert 1700-tals Amerika - jag vet inte riktigt var jag ska börja..., så varför inte med ett av spelets nya element - vinter! Allt som hör vintern till följer med! Allt från hala vägar till snöskrapning. Eller vänta nu..., hala vägar fanns på den tiden, men inte bilar! Åtminstone inte i samma mängd som idag... Solen reflekteras mellan träden och lyser upp snön medan jag klipper stockar och sten likt en Husein Bolt på speed. När jag stannar upp för en sekund för att beundra omgivningarna ser jag hur snön ligger packad på taken och hur den tidvis faller. Men det går inte fort innan jag åter är uppe i träden som i tidigare delar mestadels varit dekor.

Här har vi ytterligare en ny möjlighet att röra sig och som dessutom är essentiell när vi ska ut och ränna i den helt renoverade vildmarken. För vildmarken är inte längre bara en transport mellan spelets städer, o nej, nu är den minst lika integrerad som städerna själva. Ni kommer säkert ihåg E3 gameplayet, då vi får se ett par rådjur skutta längst med en flod. Skogens vegetation var för dem inget problem och precis då de passerade ytterligare ett snötäckt träd skiftade kameran till Connor som kom springandes. Han dukade för ett böjt träd, saxade över en stock för att slutligen hoppa över en mindre klyfta. Hela scenen var cinematisk, men det händer ganska ofta att vi får samma flyt som då. Till att börja med ser du skillnaden på träd som går att klättra i och träd som bara ska se fina ut. Klätterträden är lite tjockare och vanligtvis klyvda en bit upp, andra har tjockare grenar och en armada av utstickande stumpar att ta tag i. När du väl är däruppe så kännas det sällan svårt att veta var man ska ta vägen - du lär dig rätt snabbt vad som går att klättra på, och vad som inte går..., (man ser rätt fånig ut när man står och förgäves försöker klättra upp för en bergvägg, eller när din problemfria färd abrupt stoppas av ett träd som "står i vägen"). Men känslan av att hoppa från träd till träd, svinga sig från gren till gren och när den sista grenen tar slut befinna sig längst upp på en klippa och se ett majestätiskt landskap breda ut sig under än - den är episk.

Innan vi lämnar vildmarken vill jag dock belysa det mycket innovativa djurlivet. Vad jag vet så var vilda djur (annat än herrelösa hundar och höns) aldrig förekommit i något av de tidigare spelen, förrän nu. Som jag sa ovan så fick vi under E3 se ett par rådjur springa fritt. Nu ligger det till så att det färdiga spelet kommer packat med en vildmark bebodd av allt från små söta harar till stora livsfarliga Bart The Bear-björnar. Det är verkligen en bred fauna Ubisoft tryckt in och alla djur sköter sitt. Du kan sitta på en gren och kika när en hare skuttar fram ur sitt bo, eller bevittna en strid mellan två hanhjortar (över en kvinna, möjligen?) Om du då hoppar ner kommer de att avbryta sin manlighetsuppvisning för att ta kål på dig istället. De gillar tydligen inte att det ska vara tre män som slåss om fru hjort... Eller om du väljer att ta dig därifrån och inte lägga dig i hjortromans, kanske du stöter på en varg som är ute och traskar. Alla djur går att döda för päls, till alla djurrättsaktivisters stora förtvivlan), men varför göra det när du kan locka fram det med lockbeten och fällor? Vänta tålmodigt ut en hare och plocka upp denne ur snaran, eller smyg på en älg som är ovetande om dig uppe i trädkronan. Ett hopp, ett hugg och så är det över. Pälsar, tänder och även tassar kan du sen antingen sälja till marknadens gårdshandlare eller inne till affärerna inne i städerna.

De få gångerna du stöter på rödrockar i vildmarken gör du snabbt processen kort. Med hjälp av Connors stridsfärdigheter färgas snön röd av blod samtidigt som en hel konvoj av soldater faller till marken. Men nu ska vi klättra ner från trädet och gå in genom stadsportarna. Fast egentligen så behövs ingen port för stadsmurarna som fram till Revelations omslutit städerna är nu icke att finna. För nu hittar vi istället för murar farmar och bodgårdar innan de kullerstensbelagda gatorna och de anrika husen tar över vilket för tankarna till att städerna faktiskt sakta tränger in på naturen snarare än avskärmar den. Hur du tar dig fram i städerna behöver ingen närmre presentation så vi går vidare till det som är mycket vanligare i städerna än i vildmarken - nämligen ännu mer rödrockar. Överallt kommer du stöta på dem. På taken, på marken, mellan husen och på de öppna torgen. Och som alla andra spel i serien så välkomnas inte vita huvor och de ser gärna ditt nylle på andra sidan bajonetten.

Så fort en utav dem hittat dig så ljuder stadslarmet och vips så har en mindre armé anlänt - alla med skarpladdade musköter. Men Connor har som sagt stor skicklighet inom stridskonst och använder dubbla vapen med enkelhet. Alla vapen från tidigare finns med, svärd, dolkar, handledsknivar och yxor. Men vad vore ett Assassin's Creed utan nykomlingar? Jo ett Assassin's Creed utan nykomlingar. Lyckligtvis så finns det ett huvudsakligt vapen som vi inte sett förr. En tomahawk där klingar är formad som lönnmördarnas A. den är snygg, smidig och i händerna på Connor direkt livsfarlig. Medan vi har diskuterat har vakterna hunnit bilda en ring runtomkring oss, dags att skrida till handling. Klingan snittar upp vakt efter vakt som om de vore smör, och att byta mellan dina primära vapen går supersmidigt via ett tryck på riktknapparna. Handledsknivarna, svärdet, dolken och tomahawken byter plats fortare än kvickt och innan vakterna hunnit reagera har de blivit genomborrade av mitt svärd när jag sekunden innan stått med kniven utskjuten. ... Och ja, den hetaste trenden i spelvärlden just nu, bortsett från att göra prequel på prequel, är pilbågen. Den finns med...

Fightingsystemet i Assassin's Creed har om man ska hårddra det kritiserats för att vara monotomt redan efter första spelet. Att avrätta en fiende har gått till så att du först låst på denne, väntat in ett hugg och då genom ett knapptryck gjort processen kort. Jag måste erkänna att det i grunden varit samma system sedan dess och därför var det på tiden att det renoverades ordentligt. Även fast det delar samma grund som föregångarna så är det definitivt inte samma monotona hack and slash upplevelse som tidigare. Jag misstänker att Ubisoft kikat på Rocksteadys Batman-spel mer än en gång då systemet till stor del påminner om free-flow. Har du dödat en fiende är det bara att rikta spaken åt önskat håll och trycka på attackknappen så fortsätter Connor sin blodorgie. Det samma gäller kontringen - när du kontrat en inkommande dödsdom så går striden in i slowmotion, och du får välja mellan att avväpna, kasta undan eller döda. Men se upp! Tiden går och om du inte bestämmer dig i tid så kommer ultrarapiden att avta och striden fortsätta i normalt tempo. På sedvanlig manér finns det såklart olika fiender som är svårare (eller lättare) att döda samt antingen faller för din kontring eller som i sin tur parerar den. Förutom strukturen finns det också två nya sätt att försvara sig. Skyttar kan numer ställa upp sig och lägga an för att skjuta, och tro mig, du vill inte stå i vägen för runt tio kulor. Så när de gula indikationerna ovanför deras huvuden syns, ta tag i exempelvis en hårdare nöt som får ta smällen. Sist men inte minst kan två fiender numer attackera samtidigt (lite som i Batman: Arkham City) och då gäller det att kontra. Lyckas du går spelet in i en minisekvens där Connor smidigt vänder deras vapen mot varandra. Tillfredställelsen när du efter en omfattande strid stoppar tillbaka tomahawken i bältet eller svärdet i fodralet är stor.

Jag skulle kunna babbla på mer om hur striderna kan utspela sig eller hur många fiender som kan stå och vänta på slakt samtidigt, men det skulle bara tråka ut dig som läsare som säkert redan undrar om han någon gång ska gå över till nästa aspekt. Grafiken kanske? Ja men tackar som frågar, vi gör det! Grafiken är i likhet med Revelations underbart vacker, men istället för orientaliska och exotiska färger så får vi istället ett naturskönt sceneri som är genomsyrat av detaljer från den minsta kullerstenen till den högsta trädkronan på det högsta berget. Något som känns om inte ännu häftigare än på film är att stå mitt på Bunker Hill, och se hur den blåa väggen stå och iaktta den röda och tvärt om. Helt plötsligt riktas gevären mot varandra och med en serieknall lyfter ett tjockt moln rök över fältet samtidigt som det första ledet soldater på båda sidor faller. Stämningen går nästan att ta på. Visserligen är det här inte den snyggaste passagen i spelet, men ger ändå ett maffigt intryck framför allt på animationsfronten. Ragdoll har sedan det blev standard utvecklats något och även fast det inte är någon Euphoria-motor som ligger bakom faller ändå fiender trovärdigt och med viss inlevelse.

Arkitekturen i städerna sitter som handen i handsken och den amerikanska revolutionens tand sitter verkligen i. Du kastas rätt in i alla filmer och böcker som på något vis behandlat denna era, och står mitt i centrum. Nere bland folkmyllret, på takåsen och blickar ut över ett enormt skepp lastat med te, eller planerar hur du ska frita de stackars medborgarna som anklagats för förräderi och som uppställda mot en tegelvägg med spår av kulhål bara har några sekunder kvar i livet. Att säga att det andas revolution kan tyckas klyschigt men något som serien alltid varit bra på är att avspegla perioden spelen utspelar sig i. Trean är inget undantag och solen som skiner på de robust byggda husen, på det stora skeppet som just lagt till och på torgets medborgare får i alla fall mig att stanna upp och bara njuta. Ett minus dock är att det verkar vara konstant dimma i New York, något som förtar lite grann men som på det stora hela snabbt glöms bort.

I och med att spelmotorn är kapabel till att rendera upp till 2000 karaktärer på skärmen samtidigt så är det självklart att det blir ljud och oväsen. Ska soldaterna smyga, medborgarna tippa på tå och hönsen tassa på halmen? Det skulle inte fungera i längden. Nej, den här rälden sprudlar av liv och rörelse. Allt från skotten från gevären till ljudet av hästhovar och trähjul från kärror på gatstenen låter bra och autentiskt. Dock så har jag aldrig kommit så långt att gå runt i folkmyllret och lyssna på oljudet, eftersom en vakt fick syn på min söta nunna och satte P för det, så en djupanalys av folkets egna förehavanden får vänta. En snabb reflektion kring djuren också, örnen som nästan varit synonymt med spelen sedan det första finns såklart med, men känns lite frånvarande den här gången. Istället hör vi vargar morra, älgar bröla och harar..., pipa när de fastnar i fällan. Allt låter bra och bidrar till den episka känslan som spelet och framför allt vildmarken ger. När väl örnen behagar komma glidande och skria åt dig är det fortfarande 2007-klass. En väl godkänd ljudmatta med andra ord.

Något som många har poängterat och kritiserat är kameran som bråkat till och från. Den hade en tendens att från och med Brotherhood ställa sig överallt där den inte skulle. Bakom en krukväxt, ett träd eller en vägg. Jag kan skriva under på att jag många gånger förbannat den för att ha dödat mig, och spoilerat min täckmantel - något som fortfarande existerar men som plåstrats om ordentligt. Det händer fortfarande att kameran springer och gömmer sig eller zoomar in så att nästan misstar dig för FPS. Det samma gäller mindre buggar som sätter fast dig ovanpå ett par tunnor eller naglar fast dig i en vägg. Mindre irritationsmoment som inte förtar hela upplevelsen men som håller spelet tillbaka från högre betyg. En sista detalj som jag har lite svårt för är att Connor verkar ha möjligheten att klättra upp för ett berg och hålla i ingenting annat än en vertikal kant, den ekvationen går inte hem helt. Annars finns det inte mycket annat att störa sig på, åtminstone som förtar upplevelsen.

Men hur står sig längden på spelet då? Hur lång tid kan du slakta fiende på fiende innan du tröttnar? Och exakt hur många grenar kan du ta tag i innan du får blåsor på händerna? Ganska många faktiskt. Det tog mig ungefär 20 timmar innan jag fick se eftertexterna, och efter det hade jag bara klockat runt 50 % i checklistan. Det finns gott om sysslor för den rastlöse eller uttråkade huvbäraren. Du kan jaga, som jag berättade tidigare, du kan hjälpa en ranchägare att avstyra en vräkning, minimera engelsmännens inflytande genom att infiltrera och ta över deras fort (vilket såklart kan göras på flera olika sätt) eller varför inte kliva ombord på Aquila, vilket är Connors mycket ståtliga skepp, och fara ut i världen? Havsuppdragen är en välkommen nyhet. Fräscht inslag som lyfter spelet rejält och som samtidigt är hysteriskt kul. Lite som Pirates Of The Caribean: The Game, fast bra. Dock finns det en sak som jag efterlyser här, när du väl har klarat av alla uppdragen så går de inte att spela om vilket jag inte gillar. Varför kan du spela om minnen men inte dessa äventyr? En patch som möjliggör omspelbara havsresor är härmed utlyst. Beroende på hur hårt du kör finns ju alltid risken att du tröttnar på allt men det lär ändå ta ett tag. Jag har sett att vissa känner att spelet ändå är ganska tomt när du klarat av allt, och även fast jag har 1-2 fort kvar så kan jag hålla med en aning. Det är då man ska uppskatta det som spelet fortfarande ger. Lämna New York. Lämna Boston. Ta dig ut i vildmarken och klättra upp i träden. Följ en konvoj från trädkronorna, tävla med an älg eller bara njut av utsikten över herrgården och hamnen där din vessla ligger förtöjd. Ta ett djupt andetag och ta in alla intryck, innan du hoppar från den ensamma grenen som sträcker sig över kanten på det svindligt höga berget. Välkommen till Assassin's Creed III. Och välkommen till det stora äventyret.

+ Väldigt snygg grafik, mycket att göra, enorm spelvärld och spännande tidsperiod.

- Vissa irriterande buggar, kameran spökar fortfarande, möjligheten att spela om havsuppdrag existerar i nuläget inte.

Testad Version: Playstation 3