Tomb Raider

Det är dags för en omstart av Tomb Raider-serien, och den här gången är det tänkt att vi ska få spela som en ung och oerfaren Lara Croft. Jag har spänt pilbågen och siktat in mig på en av fiendernas kroppsdelar (jag pratar inte om knäna) i vad som är en Uncharted-doftande upplevelse.

Jag har aldrig spelat något Tomb Raider-spel tidigare, så min kännedom om Lara Croft och hennes äventyr är ytterst minimala. Vad jag vet är att det har gått att säga en hel del om Lara Croft som ikon, vare sig det är som sexobjekt eller faktumet att hon är en av få kvinnliga hjältar inom actionspelen. Men när Crystal Dynamics och Square Enix valde att backa bandet för hjältinnan såg jag mitt tillfälle att ge mig på denna spelserie.

Lara Croft är en nyexaminerad, ung och oerfaren arkeolog när hon ansluter sig till besättningen på skeppet Endurance. Målet är att hitta den mytomspunna ön Yamatai, men allt går minst sagt åt helvete när skeppet hamnar mitt i en storm och besättningen blir strandsatt på en ö i vad som kallas Dragon's Triangle. Detta gör naturligtvis att Lara måste snabbt anpassa sig för att överleva och hitta resten av besättningen. Men förutom utsvultna vargflockar och annat villebråd visar det sig snabbt att ön befolkas av en sekt som tillber en uråldrig drottning vid namn Himiko.

Storyn är ambitiös och berättandet är välregisserat, men storyn griper aldrig riktigt tag i mig. Den är emellanåt lite spännande, men inte mer än så. Den gör helt enkelt sitt jobb så att säga, varken mer eller mindre. Däremot är karaktärerna inte speciellt lyckade, då resten av besättningen känns rätt stereotypiska, ointressanta och för många för att kunna hålla reda på ordentligt. Dessutom är jag inte speciellt förtjust i att jag får reda mer om karaktärerna genom att läsa dokument som jag hittar under spelets gång, än att faktiskt få lära känna de under spelets gång.

Sedan har vi ju Laras karaktärsutveckling, som definitivt kunde ha skötts bättre. Ett vanligt klagomål är att hon blir upprörd efter att ha haft ihjäl sin första människa men sedan inte tänker en tanke när hon skjuter ihjäl mer eller mindre hela öns befolkning. Jag tror dock faktiskt att det inte är dödandet i sig som gjorde henne upprörd, utan snarare situationen hon befann sig i. Hon var ju ändå tillfångatagen, och snubben hon hade ihjäl kunde liksom ha gjort vad som helst med henne. Men jag tycker fortfarande att hennes utveckling från en oerfaren arkeolog till en kallblodig massmördare går lite väl för fort för min smak.

Något som jag var någorlunda orolig för var det spelmekaniska, som såg ut att vara en hel del inspirerat utav Uncharted-spelen, som ju dessutom tagit inspiration från Tomb Raider-serien. Resultatet är då föga förvånande skriptat på många ställen och emellanåt känns spelet självspelande med ett fler tal over-the-top-moment. Jag känner mig personligen lite trött på detta, framförallt efter att ha röjt genom Uncharted-serien. Jag ska dock vara ärlig genom att säga att några av dessa delar kändes rätt häftiga.

En annan punkt som det märks att Crystal Dynamics inspirerats utav Naughty Dogs framgångsrika äventyrsserie, är själva actionmomenten. De är många och jag måste konstant skjuta på elaka skurkar. Eldstriderna är rätt underhållande, men jag känner att Tomb Raider hamnar i samma fälla som Uncharted-spelen, då det är tok för mycket action och för lite pussel. Pusslen är dessutom inte speciellt svåra (förutom något enstaka som jag fastnade på) och innefattar rätt ofta användandet utav eld. Under spelets gång går det däremot att snubbla över gamla kryptor som är frivilliga att utforska. Även om pusslen här inte är speciellt svåra heller, så de känns de ändå genomtänkta och belöningarna känns helt klart värda ansträngningen. Akrobatik är också något som förekommer ofta, men precis som i Uncharted-spelen så går de delarna som på räls.

Eftersom Lara blir strandsatt på ön och måste anpassa sig för att överleva, så har spelet ett genomgående överlevnadstema. Tyvärr så känns det inte som en speciellt stor grej, dels för att de skriptade over-the-top-momenten har en vana att ta över, och även när kusten är klar så känns det aldrig riktigt som att jag försöker överleva i vildmarken. Visserligen kan jag jaga djur samt leta efter vapendelar, men det känns aldrig riktigt övertygande. En annan sak som bidrar till detta är samlandet och utmaningarna, som rätt ofta känns malplacerade. Samlandet utav gamla artefakter? Det är jag okej med, då Lara ändå är en arkeolog. Insamlandet utav dokument som berättar öns historia? Det kan jag gå med på. Brännandet utav flaggor, plockandet utav växter, och att tända eld på statyer? Nej, bara... nej. Det känns liksom som att vissa utmaningar och delar av insamlandet är där bara för att vara där.

Med vapendelarna så kan jag skaffa ny uppdrageringar till vapnen, vilket är bra för att jag ska kunna göra vapnen mer effektiva och passa min smak. Samtidigt känns det dock märkligt att jag kan förvandla en japansk kulspruta till en rysk Kalashnikov, vilket är bortom mitt förstånd. Jag kan även tjäna in XP genom att jaga djur, samla in föremål och döda fienderna på olika sätt, när jag har fått tillräckligt med XP så kan jag sedan lära mig nya förmågor. Dessa förmågor kommer visa sig vara användbara, men jag hade gärna önskat att man fick specialisera Lara inom en av kategorierna istället för att bli hyffsat bra på allt.

Utöver den rätt matiga enspelardelen bjuder Tomb Raider också på ett obligatoriskt och påtvingat multiplayerläge, som verkligen känns inspirerat utav Uncharted-spelen. Det går att spela som de olika karaktärerna från singleplayern, det är samma klassystem som i Call of Duty-spelen, de olika spellägena känns mer eller mindre tagna från Uncharteds multiplayerläge och tempot är hela tiden högt. Med det sagt så är multiplayerläget i Tomb Raider inte dåligt, utan snarare tvärtom. Det finns delar som jag gillar riktigt, som att det går att gillra fällor på vissa platser och faktumet att coversystemet fullständigt lysermed sin frånvaro. Detta gör att matcherna aldrig riktigt saktar ned eftersom det inte är möjligt att ta trycka sig mot en vägg och bara vänta på att motståndaren gör ett misstag. Dock är spelets servrar inte speciellt bra, då det inte hör till ovanligheterna att det laggar som in i helvete när jag skjuter med ett vapen eller att karaktärerna lyckas med bedrifter som jag trodde bara var möjligt i Skyrim, och stundtals är ragdoll-fysiken helt åt helvete. Det är liksom inte ett dåligt multiplayerläge, men det finns heller ingen särskild anledning till att spela detta framför Uncharted-spelen eller någon utav giganterna inom multiplayerscenen.

Grafiskt så är Tomb Raider ett tjusigt spel, det tåls att säga. Framförallt eld och explosioner sticker ut för min del. Designen är riktigt snygg och för det mesta rätt mörk, men vid ett par tillfällen så stannade jag upp bara för att insupa mig utav atmosfären och landskapet. Ljudet fungerar också med skaplig musik och bra röstskådespelare.

Det största problemet som jag har med Tomb Raider är att det ofta är skriptat och självspelande, men trots det så skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte hade det trevligt med spelet. För trots minuspunkterna så hade jag riktigt trevligt med spelet, och när eftertexterna rullade så kände jag mig rätt nöjd ändå.

Plus:
Snygg grafik, underhållande eldstrider, välregisserat berättande, bra röstskådespelare

Minus:
Känns lite för skriptat och självspelande emellanåt, för många karaktärer att hålla reda på, Laras utveckling från noob till massmördare går för fort, onödigt multiplayerläge

Testad version: Playstation 3