Duck Tales Remastered

Det är inget snack om saken att DuckTales Remastered är årets bästa platformsspel. Jag har inte spelat något så underhållande 2D-spel sedan Rayman Origins. För mig så är DuckTales Remastered årets bästa platformsspel och det är upp till bevis om Rayman Legends blir ännu bättre eller inte.

Jag har inte spelat originalspelet som släpptes till NES 1989. När Petter nämnde att det var bland det bästa som han spelat under sin barndom så tänkte jag att jag skulle ge det en chans nu när det släpptes i en omgjord version som såg så himla mysig ut.

Grafiken var helt makalöst snygg gjord. Det var ett nöje bara att se Joakim von Anka dyka ner i sitt pengahav och spruta ut pengar ur truten likt en fontän. Kanonsnyggt. Jag har nu i efterhand tittat lite gameplay på hur originalet såg ut och det märks verkligen att man har förändrat allting. Grafiken (duh?), rörelserna och det var en kul idé att man kunde välja själv om man ville ha de gamla röstskådespelarna eller inte.

Jag hoppas innerligt på att det här spelet säljer bra så att utvecklarna av spelet vill släppa fler nyversioner av gamla klassiker. Vad jag tyckte saboterade det höga betyget som jag annars hade tänkt att ge var de många, tråkiga och ointressanta dialogerna trots bra röstskådespelare. Likadant koncept i alla banor, hitta tre delar och möt en boss. En boss är alltid bra men man hade kunnat strunta i att samla tre delar jämnt och ständigt enligt mig. Annars är det ett riktigt schyst spel som jag tyckte var lagom långt och svårt så in i Norden vid vissa tillfällen. Dog ett x antal gånger på den sista banan vilket började driva mig till vansinne innan jag till slut klarade det.