Grand Theft Auto: Vice City

Grafik: 9
Spelbarhet: 10
Ljud: 10
Hållbarhet: 10

Plus:
Otroligt välskriven historia (borde bli film), spelvärldens bästa soundtrack genom tiderna, underbar humor, bättre utvecklad och förstorad spelvärld jämfört med sina föregångare, bättre 80-tals design än vad själva 80-talet hade och tillslut en rollista som skulle få varje Hollywood-regissör att börja dregla.

Minus:
Tyvärr inte helt fulländad grafik

Nattluften doftar ljuvligt med en blandning av saltvatten, sololja och bilavgaser.
Jag kör längs den populära "Washington Beach" stranden i min vita Lamborghini och palmerna som jag kör förbi i rasande fart svajar elegant med vinden. Det är natt och på trottoarerna går folket på väg till närmsta nattklubb. Neonskyltarna lyser i ett flertal olika färger som får den vita lacken att gnistra i regnbågens alla färger. Ur radio hörs radio stationen Flash Fm:s senaste hit, Running with the night med Lionel Richie. Utmed gatan går ett par lättklädda tjejer som frågar... ojojoj jag kom bort mig lite där när jag nu skulle skriva min recension om spelet. Jag ville bara få uppleva lite nostalgi innan jag skrev denna recension. Men innan jag börjar med den så tänkte jag bara göra en liten kort resumé av Grand Theft Auto-seriens historia för er olyckliga satar som inte fått uppleva serien.

Grand Theft Auto-serien har varit populär sedan första spelet men den fick sitt ordentliga genombrott med sin tredje del i serien som också var den första att vara i 3D. Fast det var givetvis inte bara ros utan även en hel del ris som spelet fick utstå. Hem och skola föreningar i Amerika fördömde spelets låga moral och våldsamma inslag och även en av USA:s mest berömda advokater, Jack Thompson, har i åratal försökt stämma Rockstar Games som gör spelen. Även förra presidenthustrun Hillary Clinton har också uttryckt sig negativt gentemot spelserien och våldspel rent allmänt. GTA III kom ut år 2001 och blev ett av de mest sålda spelen till PS2 så här i efterhand.
Året efter att Grand Theft Auto III så kom Grand Theft Auto (GTA) Vice City.
Det var julafton 2002 och jag hade bara önskat mig en enda sak i julklapp, ett Playstation 2 samt GTA Vice City. Eftersom jag då bara var fjorton så hade det krävts en del övertygelse för att min mor skulle köpa det till mig, men det gick tillslut. Så när dagen med släktmiddag och allt annat julstök var över satte jag mig ner vid åttatiden på kvällen framför tv-apparaten och kopplade in Playstationet. Händerna skakade när jag höll i kontrollen samtidigt som jag tryckte in skivan och bilden flimrade till en sekund. Klockan 23.00 och efter ca tre timmars spelande satt jag där stum av förälskelse. Bilden av en tvåårig bebis som dreglar och spelar med fingrarna på munnen i glädjefnatt beskriver antagligen bäst i hur jag uppträde.
Min bästa vän var och skulle alltid förbli Tommy Vercetti, rollen som man träder in i som spelare. Jag var i upplösningstillstånd, visste inte vad jag skulle gör av med all lycka som kommit upp till ytan på så kort tid. Jag bestämde mig där och då, Vice City var min hemstad till skillnad från där jag bodde då och fortfarande gör i gamla, tråkiga, gråa Göteborg. För det är därför jag gillar spelet så mycket. Vice City är så vackert med sin milslånga strand, vajande palmer, hotellavenyer som badar i neonfärgerna, rosa, blått, gult, rött, grönt, vitt och turkost.
Vice City har också ett Downtown med skyskrapor och nerslitna men också karaktäriserade områdena för immigrerade kubaner och haitier. Den har också sin exklusiva Country Club för stadens rikaste där de kan sitta ner och skryta över sina pengar och sitt hus som ligger på Starfish Island där Vice City allra flesta rika medborgare har sina palats med pooler och trädgårdar. Ja kort sagt så har Vice City lite av varje och det är också en av skillnaderna till Liberty City som var spelvärlden i GTA III. Där var staden mer grå rakt igenom och hade inga direkta karaktäriserade drag samtidigt som spelet utspelade sig i en rent allmän anonym tid, början av 2000-talet. Vice City utspelar sig på 80-talet, närmare bestämt 1986. Färgsprakande kostymer och loafers utan strumpor är klädmoden i Vice City som är ett fiktivt Miami. Vi får ta över rollen som Tommy Vercetti, en småskurk som just har avtjänat ett 15 månaders långt fängelsestraff för ett "jobb" åt maffiafamiljen Forelli. Eftersom Tommy inte tjallade och angav några medbrottslingar så ger Sonny Forelli honom ett vördnadsfullt uppdrag nere i soliga Vice City. Jobbet är en enkel affärsuppgörelse som i vanligt tungomål skulle kallas en knarkaffär. Problemet är att vid mötesplatsen blir de beskjutna av maskerade män som tar knarket och pengarna och Tommy undkommer med knappa livet i behåll. Det är här som spelet börjar och man får arbeta sig upp i brottshierarkin i Vice City via olika arbetsuppgivare. Uppdragen är fler och framförallt mer sammanvävda i varandra än i spelets föregångare. Detta medför ännu mer känsla och realism till huvudstoryn och får spelaren att känna sig som om den tittar på en film. En story som är fylld av intriger, blodsband, knark, pengar, organiserad brottslighet, lögner och givetvis förräderi. Detta tillsammans med den också otroligt väldesignade staden gör att man själv får lust att sätta på sig den där hawaiiskjortan som hänger längs in där i garderoben.
De som kan sin 80-tals historia känner direkt igen referenser till Al Pacinos världsberömda film Scarface och hans roll som Tony "Say hallo to my little friend" Montana. Även serieklassikern Miami Vice har fått stå som modell hos Rockstar Games.

Ser man sen på vad som har tillkommit är det en otrolig skillnad mellan GTA III och GTA Vice City. De riktigt stora förändringar är givetvis att huvudkaraktären har fått en röst som ingen mindre än Ray Liotta har gett. Motorcykeln som för mig blev ett enormt populärt fordon samt att man kunde köpa diverse inkomstkällor alltifrån en glassfabrik och sedeltryckfabrik till en strippklubb. Lägger man där till de olika klädesplagg och lite extra vapen och skakar riktigt ordentligt så får man detta ljuvliga spelnöje som kommer få dig att le fånigt i år framöver.

Precis som John Travoltas karaktär Vincent Vega i filmen Pulp Fiction ansåg om Europa anser jag om Rockstar och Vice City; "Det är de små detaljerna som gör helheten lite mer speciell". De går ett steg längre för att spelaren skall kunna få en ännu större upplevelse.
De gör i ordning ett antal radiostationer med all musik man kan tänka sig från 80-talet. Man gör dessutom talkshows och intervjuer i vissa av dem. De flertal olika karaktärerna som alla lyser på sitt egna lilla sätt. Den nervösa advokaten, smådumma drogbaronen, porrfilmsregissören, machoviska kubanske kaféägaren, vietnamveteranen med flera. Lägg därtill ett noggrant handplockat gäng kända hollywoodstjärnor, (Ray Liotta, Gary Busey, Dennis Hopper, William Fichtner, Tom Sizemore och listan bara fortsätter...). Det är allt detta som gör att GTA-serien egentligen skiljer sig ifrån mängden. Givetvis att det är en fri spelvärld men tänk också på hur mycket det finns att göra och alla detaljer kring spelet. Man märker att det är ett antal personer som har medverkat i spelet och alla tillfört något som de kom ihåg från 80-talet eller tyckte skulle vara med för att förverkliga känslan ännu mer. Bara att ta Ray Liotta som Tommy Vercetti är även det ett genidrag då alla som har sett filmen Maffiabröder (Goodfellas) vet hur väl han passar i den typen av roll. Det känns som att Rockstar Games tar allt en våning högre upp i både detaljrikedom, humor, story och allt annat i spelet.

Det som en del har gnällt på är grafiken samt handkontrollen i GTA-spelen och till dem har jag att säga så här. När det gäller grafiken så har Rockstar aldrig varit längst fram och kommer nog aldrig vara det heller. Det finns en del buggar och ingen större variation på folkets ansikten men tro mig när jag säger det, det sticker inte för mycket i ögonen. Förhoppningsvis kan GTA IV som kommer våren 2008 ändra på det men annars är det bara att acceptera det faktum. Kritiken mot handkontrollen tycker jag personligen däremot är helt obefogad då den var oerhört lätt att ta till sig och ger man det bara en halvtimme så har man inga svårigheter att styra Tommy vare sig han kör ett fordon eller går till fots.

Sen håller också uppdragen otroligt hög kvalité. Roligt och varierat med utsökta mellansekvenser. Mina personliga favoriter är "Guardian Angels", "The Job",
"Phnom Penh 86" och "Rub Out". Filmsekvenserna under uppdragen är ibland oerhört kraftfulla och i uppdraget "Rub Out" som ligger ungefär vid mitten av spelstoryn är slutscenen oerhört läcker. "Say goodnight Mr. Diaz..."
Den och öppningsscenen där man får se Sonny Forelli tillsammans med sina kumpaner smida skumma planer i ett mörkt rum på Marco´s Bistro med Mr. Mister superhit "Broken Wings" i bakgrunden är fortfarande fem år efter att jag sett dem, de vackraste och elegantaste mellansekvenser jag någonsin fått uppleva i ett spel.

Nostalgivarning för er som älskade 80-talet, för er GTA-fans därute så är denna del i serien mer obligatorisk att ha i sin samling än San Andreas (obs skämtar ej!) och till er andra så är detta ett givet köp eftersom när denna recension skrivs så kostar spelet i genomsnitt högst 170 svenska riksdaler. Mycket nöje för pengarna alltså kan jag garantera. Jag hoppas ni är nöjda över denna recension. Ni som har spelat Vice City kan jag tänka mig håller med på de flesta områden som jag tagit upp. Vill gärna höra era kommentarer kring recension över vad som var bra och vad som kan bli bättre. Fast nu måste jag tyvärr sluta eftersom jag har planerat att råna Vice Citys bank ikväll och måste därför förbi Ammu-Nation och handla diverse "verktyg".

Greetings from Vice City.