Brothers: A Tale of Two Sons

Josef Fares filmer har för mig aldrig varit mer än smålustiga komedier som jag inte kommit ihåg särskilt väl, med undantag av Farsan som jag tyvärr hatade. Lyckligtvis tycks hans spelsmak samt idéer kring spel generellt stämma bättre överens med mina smakpreferenser. Han lyckas alltid sätta fingret på saker som stört mig med många spel men som jag trots allt inte ägnat särskilt mycket tankeverksamhet åt.

Därför har jag länge sett fram emot Uppsalastudion Starbreezes Brothers: A Tale of Two Sons, som han producerat samt designat. Och som tur var har det visat sig att jag inte såg fram emot det förgäves. Brothers är allt det jag hoppades på att det skulle vara. Förhandssnacket har handlat mycket om att man styr två karaktärer på en gång, vilket gjort att många avfärdat spelet som ett innehållslöst spel som hänger på en gimmick, men trots att det stundtals (inte ofta dock) känns gimmickartat så känns det för det mesta som en naturlig del av spelupplevelsen, som dock tar ett tag att bemästra.

Ytterligare en sak Fares pratat mycket om är hans motvilja mot att återanvända pussel och problemlösningar, samt att dagens spel ofta är för långa. Han uttryckte det som så att (jag parafraserar) spelutvecklare tycks känna en press på sig själva att göra spel så långa som möjligt, och att många spel därför ofta blir utdragna och tråkiga. Men ingen skulle ju t.ex. klaga på att en film är för kort. Det här går såklart att förklara med att utvecklarna vill ge konsumenterna valuta för pengarna, vilket jag förstår, eftersom spel generellt sett är väldigt dyra i förhållande till annan underhållning. Men är inte det viktigaste att man får en minnesvärd upplevelse, inte att man har någonting man kan slösa kopiöst många timmar på?

De här tankarna märks tydligt av i Brothers. Spelet tar cirka 3.5 timmar att klara, vilket enligt mig är perfekt för ett spel med relativt simpel handling. Fares har förvisso inte infriat löftet om att man aldrig kommer ställas inför samma problemlösning två gånger, men det händer inte särskilt ofta. Om jag minns rätt var det ett enklare pussel som återvändes två gånger.

En annan sak som jag verkligen gillar med Brothers är den sagolika världen Starbreeze målar upp. Man färdas genom platser med en historia som spelet inte gärna avslöjar, utan istället subtilt hintar mot, vilket lämnar uttrymme för egna tolkningar. Världen har även stor miljövariation och designen är ljuvlig. Det är nästan så att man kan se att Brothers är svenskt bara genom att titta på det, tack vare de lummiga granskogarna och den höstaktiga atmosfären.

Fares har även pratat om karaktärsutveckling, något vi sällan ser i spel, men desto oftare i filmer, böcker och tv-serier. Han har sagt att han vill att hans karaktärer ska börja på en plats och sluta på en annan (psykologiskt). Även om Brothers inte har en särskilt ljup handling, och att karaktärerna är rätt platta, så ser jag vad han menar. Tyvärr tycker jag att vägen som leder till slutet är aningen forcerad, samt att slutet är väldigt märkligt om jag tolkade det rätt.

Trots det är det en stark spelupplevelse i samma anda som Journey och Ico som jag varmt rekommenderar.