Operation Flashpoint: Dragon Rising

I Operation Flashpoint: Dragon Rising bjuder Codemasters på intensiva strider och uppdrag som ger ett litet hum om hur det verkligen är att vara en amerikansk marinkårssoldat.

Vi springer genom fältet, men när en av mina kamrater pekar ut fientlig aktivitet saktar vi ned och hukar oss. Jag tittar genom kikarsiktet på min automatkarbin och försöker räkna hur många fiendesoldater det rör sig om. Tre, fyra, fem... De är bara en man mer än oss, men vi har överraskningsmomentet på vår sida. Men istället för att skjuta ihjäl fienderna, lägger vi oss på mage och kryper genom gräset förbi dem. Vi vill inte alarmera fienden i onödan. När vi till slut befinner oss utom synhåll, reser vi på oss och fortsätter mot vårt mål. Vi går dock inte rakt framåt, utan går lite mot sidan för att undvika att springa in i en vaktpostering. Plötsligt hör jag något som kommer närmare. Det är en helikopter. Vi kastar oss ned på marken och är helt blickstilla. Helikoptern är nu ovanför oss, cirkulerar en stund och flyger sedan mot ett annat håll. Trots att jag inte avfyrat ett enda skott under de följande 5-10 minuterna, är det fortfarande ett oerhört intensivt moment.

När det kommer till krigsspel och militärskjutare har jag för det mesta hållit mig till de lite mer arkadaktiga titlarna, som Call of Duty eller Battlefield, men jag har även gett mig på mer taktiska skjutare som Rainbow Six och Ghost Recon. Jag har dock aldrig gett mig på en krigssimulator tidigare, så när jag stoppade i skivan till Codemasters Operation Flashpoint: Dragon Rising så begav jag mig ute på nytt och för min del outforskat område. Till skillnad från det första spelet (som jag inte har spelat) är det inte Bohemia Interactive som står för utvecklingen, då de och utgivarna Codemasters gick skilda vägar. Bohemia jobbar nu istället med sin egen krigssimulator ArmA, medan Codemasters behöll rättigheterna för namnet Operation Flashpoint och ett internt utvecklingsteam sattes för att utveckla Dragon Rising.

Ön Skira har under de senaste tusen åren stått i centrum för oerhört många konflikter, och det är framförallt Kina, Japan och Ryssland som står för de stora namnen som bråkat om denna ö. Vid slutet av andra världskriget tog ryssarna över Skira, och ända sedan dess har ön varit ryskt territorium. Under det kalla kriget upptäckte ryssarna mycket olja under ön, tillräckligt mycket för att kunna rivalisera Mellanöstern, men det var inte förens efter det kalla kriget hade slutat som västerländska företag kunde komma in och bidra med teknologi och investeringar. Skira blev nu en viktig resurs för ryssarna.

När Operation Flashpoint: Dragon Rising tar sin början befinner sig världen i en djup ekonomisk kris. Ett land som drabbats hårt av denna kris är Kina, med stor arbetslöshet och politisk destabilisering i landet. Utan någon som helst förvarning invaderar People's Liberation Army och tar kontroll över Skira, något som inte direkt gör ryssarna glada. Fredssamtal visar sig vara helt värdelösa, eftersom båda länderna anser sig ha rätten över den oljerika ön, och det är bara en tidsfråga innan de två länderna drar ut i krig mot varandra. Ryssland ringer då upp USA, fullt medvetna om deras marinkårsbas i Japan, och ber USA att frita Skira från Kina, dels för att Ryssland själv ska slippa kriga på två fronter samtidigt (vi vet ju hur bra det gick för tyskarna under båda världskrigen) men framförallt för att det storskaliga kriget kan stoppas om ön fritas från kinesisk kontroll.

Och det här är som spelaren kommer in i rollen som benhård, amerikansk marinkårssoldat, då du ska leda en grupp med soldater genom ett flertal operationer för att återta Skira åt ryssarna. Under spelets gång skiftar perspektivet mellan två olika grupper, den ena gruppen befinner sig bakom fiendens linjer under sina uppdrag medan den andra gruppen för det mesta rör sig framåt med huvudstyrkorna i anfallet. Detta bidrar med ge uppdragen variation, då jag ena stunden smyger bakom fiendens linjer för att utföra sabotageuppdrag, och i andra stunden rör jag mig mot fiendens frontlinje och assisterar kavalleriet. Men det ger också känslan av att jag är ett litet kugghjul i ett större maskineri. I ett uppdrag som utspelade sig under en nattoperation så hade jag och min grupp i uppgift att infiltrera ett bränslelager och sabotera rätt rejält för fienden, och uppdraget efter när jag fick spela som den andra gruppen skulle vi under dagtid ta över samma bränslelager från kineserna.

Uppdragen, som hela tiden utspelar sig på stora och öppna ytor, ger mig en relativt stor känsla av frihet eftersom jag oftast kan tackla uppdragen på det sätt som jag känner för. Jag kan välja att göra en direkt attack framifrån, eller kanske ta mig runt fienderna och slå ut de bakifrån, eller kanske rentutav smyga förbi fiendesoldaterna helt och hållet. Maximal frihet har jag dock inte, men eftersom det ändå ska vara en simulator så hade jag inte förväntat mig annat (soldater kan ju inte agera hursomhelst och har ju sina order att följa). Men hur jag tar mig an uppdragen kan få vissa konsekvenser. Om jag hanterar mina gruppmedlemmar slarvigt så kanske de börjar tvivla på mitt ledarskap och ger blanka fan i mina order, eller så kanske jag får de dödade helt i onödan. Uppdragen kan också påverkas på något sätt huruvida jag är effektiv eller slarvig. Som exempel på detta så jag råkade jag varna fienden under uppdraget då jag skulle infiltrera bränslelagret genom att försöka ha ihjäl en kines med kniv istället för att skjuta denne på säkert avstånd med min ljuddämpade automatkarbin, ett dumt beslut som ledde till att vi fick skjuta oss in, armera bomberna och ta oss därifrån så fort som det bara gick. I kontrast med den händelsen så klarade jag ett annat uppdrag fläckfritt, då jag var noga med att kolla hur många fiender det var, vilka som vi var tvungna att döda utan att alarmera resten av trupperna, smyga oss förbi utan att bli upptäckta och sedan tog vi oss ut utan att ha avslöjat vår position en enda gång. Vi var nästan lite som spöken.

Eftersom Operation Flashpoint ändå är en krigssimulator, så innebär det naturligtvis att spelet för min del är betydligt mer realistiskt än vad jag är van vid. Vapnen har rejält med rekyl vilket gör att jag måste avfyra i kortare salvor, och vapenkänslan är riktigt bra och känns autentiskt. Det märks framförallt av på raketgevären, eftersom det tar en stund att ladda raketgeväret med en raket. De flesta av eldstriderna sker på åtminstone 100 meters avstånd, vilket kanske inte låter så intensivt, men när jag väl är i spelet så är det riktigt intensivt. Det räcker nämligen med att ett enda skott träffar mig för att det ska vara kört, så det gäller verkligen att inte ta sig vatten över huvudet och försöka möta fienden rakt på. Istället är det bättre att låta sina gruppmedlemmar lägga nedtäckande eld medan du flankerar fienden, eller att du lägger nedtäckande eld och dina gruppmedlemmar flankerar fienden. Men sedan händer det ju också att fienden är närmare inpå, vilket gör att det känns otroligt intensivt och nervkittlande eftersom jag vet att om jag rundar ett hörn på ett hus så kanske det står en fiendesoldat som pepprar mig full med bly. Även om fienderna inte känns märkvärdigt smarta, så är de åtminstone riktigt dödliga men stundtals kan de även kännas som levande personer. Ibland när jag tagit mig in i ett hus så kan jag svära på att jag hört en kinesisk soldat någonstans som fått panik, som en konsekvens utav de påfrestningar som han nyss fått uppleva.

Som redan nämnt så har du ansvaret för en grupp med soldater, så det gäller att vara strategisk och tänka efter när möjligheten finns. För i stridens hetta och kulorna från ett kinesiskt maskingevär smattrar mot stenen som jag och mina medsoldater gömt oss bakom så är det inte alltid självklart att tänka strategiskt eftersom det blir så intensivt. Det går att ge ut order om en herrans massa saker, och för det mesta fungerar det fläckfritt. Det märks dock att gruppmedlemmarna inte är speciellt smarta, då de kan glömma bort order som jag gett de, eller i värsta fall som när jag sa åt de att försvara en viss position så sprang de istället iväg mot ett helt annat håll. Den artificiella intelligensen i spelet har sina problem, men oftast så var det inga större problem för min del.

Eftersom spelet utspelar sig i stora och öppna miljöer så kommer du att få springa en hel del. För sträckorna mellan målen kan vara riktigt långa, vilket visserligen bidrar till känslan av realism men som också kan kännas rätt drygt. Speciellt när jag precis kommer fram till målet och dör, då senaste autosparningen ofta är en bra bit tillbaka (och på högre svårighetsgrader så måste du börja om från början av uppdraget om du dör), och när jag får springa mot samma mål ett halvt dussin gånger så börjar det bli irriterande. Det finns dock jeepar, antingen amerikanska eller kinesiska som kapats, som hjälper till att förkorta avståndet mycket snabbare. Dessvärre är fordonfysiken inte något vidare, då det snarare känns som att köra bil på månen. När jag ska svänga lite grand så händer det ibland att bilen gör en helvändning och i sällsynta fall har den till och med nästan snurrat runt.

En annan sak som jag stör mig lite på är att fienden ibland tål lite väl många skott. Nu sker visserligen de flesta eldstriderna på avstånd, och hur mycket som krävs för att få ned en fiendesoldat beror ju på vilket vapen du använder och vart du träffar, men det känns irriterande att skjuta iväg en handfull med bly och fienden fortfarande står på två ben. Det känns inte speciellt verklighetstroget enligt mig, då de åtminstone borde få problem att röra sig. I övrigt finns det också ett par mindre buggar och överlag så kunde nog Dragon Rising ha polerats något bättre.

Grafiskt så är Operation Flashpoint: Dragon Rising ett snyggt spel, och även fast det finns andra FPS-lir som är snyggare så får man inte glömma bort att Dragon Rising har en betydligt större spelyta. Det är framförallt spelets naturmiljö som imponerar, men även ljus och rök ser riktigt snyggt ut. Mindre snygga är dock byggnaderna, som är helt tomma och ser riktigt enkla och trista ut. Fiendesoldaterna kunde nog också ha sett bättre ut, men eftersom jag för det mesta ser de på avstånd eller genom ett kikarsikte så kan jag ha överseende med detta.

För det mesta så imponerar ljudet, då det både låter och känns övertygande. Vapensmatter, helikoptrar som flyger, explosioner från bomber som släppts från attackplan, ja det mesta låter riktigt bra och ljudmattan ger en autentisk krigskänsla. Röstskådespelarna låter visserligen inte speciella, men de gör sitt jobb och fungerar, varken mer eller mindre. Dock känns det ofta som att rösterna är hackiga, speciellt när karaktärer säger koordinater eller när soldater meddelar om vad de ser och åt vilket håll och avstånd som målet befinner sig i. Det låter liksom inte som hela meningar, utan snarare så är det olika kortare meningar som spelet pusslar ihop, och i värsta fall så kan rösten gå från ett tonfall till ett helt annat och tillbaks till samma tonfall, allt i en enda mening. Jag kan förstå varför det fungerar såhär, men samtidigt så är det något som stör mig emellanåt.

Även fast Operation Flashpoint: Dragon Rising lider av vissa buggar, dålig bilfysik, inte speciellt smart A.I. och vissa mindre, men störande, problem så bjuder det också på autentisk krigskänsla. Även fast det kan upplevas som aningen bökigt och stelt, så är det ändå i slutändan ett stabilt spel som dock kunde ha polerats lite mer.

Plus:
Autentisk krigskänsla, intensiva eldstrider, varierande uppdrag, riktigt bra vapenkänsla, rätt fritt, snygg grafik, övertygande ljudmatta

Minus:
Ett par buggar, inte speciellt smart A.I, dålig bilfysik, stundtals hackigt röstskådespeleri, kan upplevas som aningen bökigt och stelt

Testad version: Playstation 3