Just Cause 2

Uppföljaren till det soldränkta karibiska äventyret från 2006 är ännu soligare, ännu större, och fyllt till bredden med potentiellt bus. Hjälten Rico är tillbaka och tillsammans med sin byrå, The Agency, måste han stoppa en maktgalen diktator som regerar den asiatiska ögruppen Panau. Ett högtflygande äventyr väntar dig, om du orkar ta dig igenom det.

"For the PEOPLE OF PANAU!", skriker en soldat samtidigt som han tömmer halva magasinet på sin automatkarbin. Skotten är avsedda för mig som just sprängt en silo tillhörande den Panauska regeringen, vilket som ni kanske kan räkna ut medföljer vissa konsekvenser. Jag behöver dock inte oroa mig allt för mycket eftersom jag har den ikoniska änterhaken som praktiskt taget kan nagla fast sig på vilken yta som helst. Sagt och gjort, jag skjuter iväg änterhalen mot en bil, firar in mig, tar över fordonet och kör iväg. Ett steg närmare diktatorns fall och en mängd Chaos-poäng inkasserade. Tillåt mig att backa bandet och berätta från början.

Spelet börjar med att vi får se hur vår hjälte (som besitter de största b-films klyschorna när det kommer till karismatiskt snack) flyger in över det färggranna ö-paradiset Panau. Panau är amerikanskt territorium och därför har jag skickats, får jag reda på via min uppdragsgivare Sheldon som sitter mitt emot mig i helikoptern. Vidare berättas det att diktatorn som styr området har med hjälp av en korrupt regering samt en halv privatiriserad armé satt befolkningen under förtryck. Konstant övervakning och press har blivit vardagsmat - och det är det som jag ska ta hand om. Vi hinner knappt snacka färdigt innan vår helikopter välkomnas av den lokala polismyndighetens kulor. Instinktivt bemannar Rico kulsprutan och duschar fienderna med bly. Men det tar inte lång stund innan helikoptern vi åker med börjar ta seriös skada. "Crap, I was out of bullets anyway.", spottar Rico ur sig innan han hoppar. Gör en bakåtvolt och dyker neråt med huvudet först. En bit ovanför marken vecklar han ut sin fallskärm och landar säkert (beroende på hur säkert man kan landa när man har skjutglada galningar runtomkring sig). Så, för att eliminera diktatorn så krävs det av mig att jag, uppriktigt sagt, spränger hela ön i småbitar - oavsett hur.

Så plotten är enkel, vi ska störta en diktator och sen åka hem. Ganska basic, eller hur? Med i enlighet med alla actionfilmer som finns så twistar det sig, Sheldon försvinner vilket tvingar oss att leta efter honom också. Vi har alltså en story som likt Saint's Row-spelen känns sådär lagom engagerande och istället är det ön i sig själv som har huvudrollen. Vegetationen är makalös, här finns allt från torra öknar utan slut till snötäckta bergstoppar i klass med Himalaya. För att inte tala om allt där emellan som är fritt att utforska från första stund. Och tro mig, det kommer ta år innan du har utforskat, än mindre slutfört allt som går att göra. Jag har spelat i ungefär 60 timmar och har inte klarat av ens 50 % av allt. Men men, storleken å sido. Överallt finns det fordon som kan köras, surfas på och slutligen sprängas. Allt detta går såklart att kombinera för att få konsekvenser som an antingen resulterar i A. Gapskratt, eller B. Enorma gapskratt. På många sätt är Just Cause 2 den ultimata B-actionfilmen personifierad. Tröttnar du på att bara köra omkring i din tuk-tuk, som när du kör den visserligen bara gör 120 i nerförsbacke, kan du enkelt svinga dig upp på taket och hoppa över till bilen som kommer i det mötande körfältet. Sekunden innan tuk-tuken krachar i en bensinstation. Som exploderar.

Eller då du, mitt inne i en fiendebas fullproppad med fiender hittar en machinegun. Bara det faktum att du med bara händerna kan slita av den från stativet och bära den med dig som det vore en mobiltelefon känns överdrivet flippat. För att sen slicka inredningen med bly och se ena bilen efter den andre bensintanken flyga i luften, skulle göra självaste Rambo stolt. Självklart kommer din efterlysningsnivå att stiga ju mer skada och kaos du ställer till med, och såklart är det bara en tidsfråga innan du har två helikoptrar ovanför dig. Släpp bara maskingeväret efter att ha sprängt det sista oljeförrådet, och skjut upp änterhaken mot helikoptern. Den kommer med all sannolikhet att träffa och då kommer du hänga under den flygande gräddvispen inom några sekunder. Lägg till ytterligare några sekunder så har du skjut helikopterns passagerare och slängt ut föraren. Du har nu uppgraderat från en machinegun till en portabel, grön dödsmaskin bestyckad med nyårsraketer av den dödligare sorten. Som slutet på isberget (jag har bara räknat upp en spottstyver av saker du kan hitta på i det här spelet) så kan jag bara säga att allt oreda du fogar belönar sig. Ju mer Chaos-poäng (som du får genom att spränga saker) du införskaffar desto mer låser du upp i form av fordon, värre vapen och annat smått och gott som kan hjälpa dig på din explosiva resa genom det exotiska ö-riket.

Världens storlek kombinerat med allting du kan hitta på kan helt klart komma i vägen för hur det ser ut visuellt. Just Cause 2 är inte det snyggaste spelet jag sett hittills men fortfarande imponerande vackert med tanke på hur stort det faktiskt är. Stjäl ett jetplan från en valfri militärbas, kapa det och se ner på världen som breder ut sig under dig. Man ser hysteriskt långt och i horisonten möter himlen och havets nyanser varandra och ger dig ett sceneri som skulle platsa på vilket vykort som helst. Släng in ett "Wish You Were Here" snett skrivet över kortet så är du klar. Detaljrikedomen är imponerande. Man ser tamparna och spännena från fallskärmen som Rico konstant bär, bilarna är snyggt modellerade (taxibilarna komplett med reklam på taken) och djungelns träd vajar snyggt i vinden. Sen när solen sänker sig över låt oss säga öknen, så är det ett bekvämt rött hav som du möter. Så mycket mer finns egentligen inte att säga om grafiken i Avalanchs tvåa, den är fin. Lite korning..., som en aningen oslipad diamant och helt okej för storleken.

Med tanke på hur många explosioner som du själv kommer orsaka men som du också kommer möta så är ljudet något som är ganska viktigt. Och det här spelet levererar, rikligt. Explosionerna låter bra, och nu har jag inte lyssnat efgter tegelstenströssel som regnat ner från en sönderskjuten vägg a'la Battlefield: Bad Company, men de har ett djup och ger en inre tillfredställelse när du pulvriserat den där radiomasten och hör hur järnet knakar av böjningen. Eller när en elitsoldat råkar komma lite för nära dig och du drar upp sexskjutaren, och sätter ett skott rakt i magen. Samtidigt som underhuggaren slungas bakåt i shotgun effekt så ekar skottet runt omkring dig. Aningen överdrivet? Visst, men hela spelet är överdrivet när man tittar tillbaka på vad Rico gått igenom (och framför allt överlevt) så det passar väl in. Fordonen låter bra och framför allt de otaliga helikoptrarna som du både slaktar och brukar under äventyrets gång puttrar verklighetstroget.

Spelbarheten då? Hur ser det ut med den? Jovars, den fungerar även fast jag har vissa anmärkningar. När du kör en bil så kan det ju hända att du då, då vill titta bakom dig för att se hur långt bort förföljarna ligger. Jag har sedan jag började spela det här spelet avvant mig vid det. Av den enkla anledningen att bilkameran är usel. Usel i den bemärkelsen att den är överkänslig och kommer vid minsta push på högra styrspaken vända sig 180 grader. Vilket kan leda till mer eller mindre önskade konsekvenser. Utöver det så är kameran helt klart godkänd. Ställer sig sällan bakom något hörn då den inte vill vara med (Assassin's Creed, I am looking in your direction) eller hänger sig särskilt ofta. Det samma gäller buggarna som jag inte heller sett så mycket av, bortsett från de stunder då bilen fastnat mellan två träd även fast hjulen varit i kontakt med marken och mycket väl kunde få grepp och köra vidare.

Panau är ju som jag redan sagt väldigt stort och fyllt till bredden med saker att flyga, köra, samla och inte minst spränga. Och just därför kommer du om jag inte ha fel ägna mer tid åt allmän lek med sprängämnen än själva storyn. Och även sidoaktiviteterna kommer ta sin lilla tid. För att inte säga år om du siktar på att plocka hem 100 %. Oroa dig inte över att du kommer tröttna, det finns plenty av saker att hitta på och tröttnar du på att spränga saker i luften så kan du alltid ge dig ut för att leta efter paket som till slut resulterar i uppgraderade förmågor. Så ja, Just Cause 2 kommer underhålla dig ett bra tag framöver.

Plus och minus finns det ett par. Något minus som jag inte pratat om än är att vissa sidokaraktärer (speciellt ledarna för de olika fraktionerna) känns lite väl platta och lite inslängda hipp som happ bara för att fylla ut. Det samma gäller vissa mellansekvenser som består av exakt samma animationer där den enda skillnaden är dialogen som dock alltid kretsar kring frihet, förstörelse av något för regeringen viktigt mål eller att hjälpa de svaga. Rico blir omkörd av en bil som stannar strax framför honom med ledaren för vilken fraktion uppdraget är för längst bak, redo att ge instruktioner. Sen slänger några medhjälpare ner en låda utrustning som Rico stirrar blint på medan bilen lämnar området. Känns lite stelt men det kan jag leva med. Plussidan däremot är större. Enorm värld full med möjligheter att bli nya Dennis The Menace, snygg grafik och rätt många roliga easter-eggs. Sett på det stora hela är Just Cause 2 en solsemester för den som inte vill ligga i skuggan och läsa gårdagens bland, utan hellre njuta av halvostiga filmaktiga repliker, explosioner och en sjuhelvetes massa kulor. Känner du dig träffad? Då är Just Cause 2 spelet för dig!