The Secret of Monkey Island - Special Edition

Peka-och klicka-äventyrsspelens era är förbi. Det menar många av dagens inbitna spelare. Genren, som var som störst i mitten av 1990-talet, har fått konkurrens av sådana genrer som tillåter spelaren att interagera mer, vara en del av spelupplevelsen på ett annat sätt jämfört med tidigare. Det är en rimlig utveckling på så sätt att den ger ökad makt till spelaren att själv skapa det spel den är en del av. Det är ett faktum som pressar utvecklarna att inkludera andra än sig själva. För utvecklarna vore det ju självklart bekvämast att skapa ett spel bestående av enbart förproducerade mellansekvenser och gimmickartade, pseudointeraktiva spelmoment. Kanske har denna genre försvunnit just med uppfattningen om att ett spel bör innehålla interaktiva moment.

Jag kan omöjligt klassificera mitt möte med Secret of Monkey Island: Special Edition som ett kärt återseende. Det är visserligen kärt, men det är inte ett återseende. Jag låter mig alltså för första gången exponeras inför den harmoniska musiken, de inspirerande miljöerna, de varierande karaktärerna och det varmhjärtade manuskriptet. Trots det känner jag ett nostalgiskt värde i allt detta. Det kanske beror på möjligheten att med ett knapptryck kunna skifta mellan originalspelet och den omgjorda versionen. Och åh, jag önskar verkligen att jag hade upptäckt originalspelet när jag var liten. Det går bara att föreställa vilket värde mycket Secret of Monkey Island har för en lyckligt lottad generation.

Men efter det att jag som spelare har bekantat mig för väl med skalan, som spelets ytterligheter till karaktärer har skapats utifrån och efter det att jag har kommit till insikt med hur ologiskt och förutbestämt systemet för användning av föremål stundtals kan vara, är spelets största behållning nämligen just detta: hur härligt och nästan kusligt det är att vandra mellan det förgångna och det moderna. Hur nyskapande peka-och-klicka-genren måste ha varit en gång i tiden, hur väl det måste ha tillgodosett upptäckarbehovet hos dåtidens, framförallt unga, spelare.

Som nyversion betraktad finns det ingen anledning att inte kapitulera. Med utgångspunkten att utvecklarens enda uppgift inte är att förvalta den allmäna kulturskatten, vill jag hävda att Secret of Monkey Island: Special Edition var ett vågat projekt. Om syftet var att få en ny generation ivriga och äventyrliga barn att förälska sig i peka-och-klicka-genren står oklart. Jag kan bara konstatera att denna seminteraktiva spelform bör få svårt att hävda sig i konkurrensen med dagens diton. Som spel betraktat finns det förmodligen bättre alternativ. Som upplevelse betraktad är Secret of Monkey Island: Special Edition dock en varm rekommendation. Det förutsätter dock att alla har samma uppfattning om vad som är spel, och om en seminteraktiv upplevelse inte också kan innefattas i det begreppet.

(Bild: maclife.com)