Call of Duty 3

Andra världskriget anländer till Wii men tyvärr är Activisions premiärspel en slarvig konvertering som roar för stunden men knappast imponerar i längden.

Den viktigaste aspekten av ett Wii-spel och det som särskiljer konverteringar från andra versioner (förutom den sämre grafiken) är givetvis kontrollen och i Call of Duty 3 lyckas Activision leverera en ganska imponerande sådan. Iaf för ett första försök på konsolen. Siktet är responsivt och det går snabbt att se sig omkring och vända sig om när man väl skruvat upp känsligheten. Dock är de rörelsekänsliga momenten inte hundraprocentiga. Flera gånger plockade jag fram en granat men när jag skulle slänga den med nunchuken reagerade inte spelet på min kaströrelse och det slutade med att jag sprängde mig själv i småbitar. Game over.

Grafiken är inte heller något att skriva hem om. Det är fullt dugligt men det enda som verkligen imponerar är den enorma mängd förstörelse som pågår runtomkring en nästan hela tiden. Explosionerna är så pass läckra att de nästan känns felplacerade i den sörja av lågupplösta texturer, allierade som stup i kvarten går in i varandra samt den minst sagt veliga bilduppdateringen.

Sedan gör ju temat att man knappast kan förvänta sig några överraskningar. Få se...man smyger omkring i dyken, skjuter nazister, rensar hus, skjuter nazister, kör ett och annat fordon och givetvis skjuter fler nazister. Andra världskriget lämnar ju liksom inte så mycket utrymme för variation efter att 997 000 spel gjorts på samma tema och Call of Duty 3 är dessutom en fruktansvärt linjär upplevelse.

Call of Duty 3 till Wii är absolut inte ruttet och jag har kul medan jag spelar men det här luktar definitivt premiärspel och för att förtjäna mer beröm hade spelet behövt vara kvar i ugnen ytterligare en stund. Som det är nu är det bara ett spel i mängden med alltför många brister och ganska kort livslängd.