The Elder Scrolls IV: Oblivion: Shivering Isles

Efter att utforskat skogarna, grottorna, de gamla forten och de uråldriga Ayleid-ruinerna i Cyrodiil är det dags att söka nya äventyr i Shivering Isles. Men är jag verkligen redo att ta mig an det kluvna riket och galenskapen som försiggår i Shivering Isles?

Trots att det finns ett gäng DLC-paket till The Elder Scrolls IV: Oblivion, är det nästan lite förvånande att av dessa är det bara ett som är en renodlad expansion. Det började med hästrustningar och fortsatte med olika tillhåll för olika typer av karaktärer, en jakt på en kraftfull artefakt och nya magier. Sedan kom ju The Knights of the Nine, ett underhållande äventyr som var det största DLC-paketet till spelet så långt men som samtidigt var en rätt liten expansion. Men i det första officiella expansionspaket till Oblivion bjuds det på en helt ny värld som minst sagt skiljer sig rätt från Cyrodiil.

Även fast det kan ta en liten stund efter att expansionen installerats, startar Shivering Isles med att du får ett meddelande som berättar att det ryktas om att en ö dykt upp från ingenstans i Niben Bay strax utanför staden Bravil. Ett märkligt rykte som visar sig mycket väl stämma, och på denna lilla ö finns det, förutom märkliga plantor som jag inte stött på tidigare, en portal som uppenbarligen leder till en helt annan plats. Med Oblivion-krisen färskt i minnet börjar jag ana oråd, och naturligtvis är det något som inte står rätt till. En vakt som stationerats utanför portalen berättar för mig att fullt normala personer som gått in i portalen har blivit galna, men trots denna varning beger jag mig in i portalen i alla fall.

Det visar sig att portalen leder till Shivering Isles, ett rike som styrs av den Daedriska-prinsen Sheogorath, och han kräver en kämpe. I slutet av varje era inträffar en händelse som kallas för Greymarch, då en annan Daedrisk-prins vid namn Jyggalag dyker upp och förstör hela riket. Något som irriterar Sheogorath eftersom han måste bygga upp sitt rike igen varenda gång, något som dessutom inte blir enklare när han hela tiden glömmer bort vart rikets huvudstad befann sig sist. I hopp om att få tag på en kämpe som kan bryta denna cykel har han öppnat portalen i Cyrodiil för att locka modiga äventyrare som kanske är värdiga. Något som uppenbarligen fungerade eftersom jag nu står framför hans tron och blivit hans springpojke.

Uppdragen som Sheogorath skickar mig på varierar från att skicka äventyrare i lömska fällor, agera som inkvisitor åt en paranoid grevinna och andra "trevliga" aktiviteter. Om du som en sann rollspelare vill hålla dig till en god karaktär är Shivering Isles inget som jag direkt skulle rekommendera, då de flesta aktiviteterna är gjorda med mindre trevligare karaktärer i åtanke. Annars går det ju att ta sig an expansionen som en god karaktär ifall du inte är rädd för att genomgå en karaktärsutveckling, något som jag själv gjorde och som jag måste säga gjorde uppdragen betydligt intressantare. Känner du inte för att utföra huvuduppdragen finns det som brukligt ett tjog med sidouppdrag att göra, och samtliga uppdrag håller samma standard som Bethesda satte med sina fantastiska sidouppdrag till själva grundspelet. Flera utav uppdragen är dock lite bisarra, men med tanke på vart det hela utspelar sig lär det inte komma som någon större överraskning.

Sheogoraths splittrade personlighet speglas i hans rike, då det är precis uppdelat på mitten. Den ena delen, Mania, är den ljusare och färgglada sidan där det kryllar av fjärilar. Den andra delen däremot, Dementia, är den mörkare och dystrare sidan med olycksbådande träskmarker. Båda sidorna av ön representerar olika sidor av galenskapen, vilket dels bidrar med lite miljövariation men som också framförallt blir som ett tema längs med expansionens huvudberättelse där jag med jämna mellanrum måste fatta beslut som kan få olika konsekvenser.

Trots att Shivering Isles bara är en fjärdedel så stor som Cyrodiil finns det fortfarande massvis med ruiner, grottor och byar som bara väntar på att bli utforskade alternativt plundrade. I princip allt i expansionen är nytt när det kommer till det grafiska, såsom miljön och majoriteten av fienderna är helt nya. Under mina äventyr stötte jag bland annat på rotvarelser, träskmonster, stora insekter och skinnlösa hundar. Sedan finns det naturligtvis ett gäng nya vapen, rustningar och magier att samla på sig, och svärdet som bytte skepnad vid vissa klockslag och vart kraftfullare ju fler fiender jag dödade vart snabbt en favorit.

Sedan finns det också ett gäng med intressanta saker som är värda att nämnas, såsom brottsystemet fungerar. Istället för att hamna i ett fängelse placeras du i en grotta och dina ägodelar beslagtas, om du lyckas ta dig ut med livet i behåll blir du benådad och får dina beslagtagna föremål tillbaks. En annan intressant detalj är att det strax utanför huvudstaden finns det en kyrkogård som fylls på i takt med att invånarna av en eller annan anledning dör, varpå samtliga dödsoffer får en rolig kommentar inristade på deras gravstenar. Sist men inte minst, om du attackerar Sheogorath får du... låt oss säga att du får en trevlig överraskning, förutsatt att du har en nära sparfil liggande till hands.

Olyckligtvis finns det ett par buggar, som exempelvis när en karaktär jag skulle följa efter nästan precis i början av expansionen vart nedslagen till marken och sedan liksom klistrades fast i marken. Detta hände även fienderna i närheten, och sedan när jag försökte ladda om en tidigare sparfil frös hela konsolen märkligt nog, då Oblivion är ett spel som otroligt sällan har fryst för mig. Dock vart jag vid två tillfällen helt nekade till ett sidouppdrag eftersom karaktären som skulle ge mig uppdraget eller som på något sätt var relaterad till uppdraget lyckades dö på ett eller annat sätt. Något som så klart inte är speciellt roligt. Men annars stötte jag inte direkt på några buggar, möjligtvis någon liten småbugg.

När det kommer till det grafiska har jag i princip bara positiva saker att säga om Shivering Isles, då designen är riktigt bra och ger välbehövlig variation efter Cyrodiils rätt typiska fantasylandskap. Jag vart också riktigt överraskad när natthimlen visade en massa saker som jag aldrig sett i huvudspelet. Men när det kommer till ljudet har jag inte riktigt lika mycket gott att säga. Framförallt är det musiken, eller snarare avsaknaden av ny musik som verkligen lyser med sin frånvaro. Trots att Oblivion har ett vackert soundtrack, är det egentligen rätt få låtar som jag dessutom lyssnat mig less på och det hade verkligen inte skadat med lite ny musik. Sedan är de flesta röstskådespelarna exakt samma som i grundspelet, vilket kan också kännas lite tröttsamt då jag redan hört samma röster i flera hundra timmars speltid. Det vägs dock upp en del tack vare att de gestaltar sinnessjuka karaktärer med galen dialog. I synnerhet Sheogorath och hans betjänt Haskill har riktigt underhållande dialog, och flera av Sheogoraths repliker brukar resultera i ett litet flin och i vissa fall nästan på gränsen till gapskratt.

Trots några mindre snedsteg är Shivering Isles en riktigt bra expansion till Oblivion, som jag skulle vilja påstå är den bästa expansionen som Bethesda har levererat hittills. Även fast det nya innehållet aldrig känns lika överväldigande som mina bravader i huvudspelet, bjuder Shivering Isles på en ny landmassa med snygg design, nya fiender, nya platser att upptäcka, flera nya uppdrag, och massvis med galenskaper i Sheogoraths rike.

Plus:
Riktigt snygg design, nya fiender, nya platser att upptäcka, underhållande dialoger, massvis med galenskaper

Minus:
Några buggar, ingen ny musik, i princip samma röstskådespelare som tidigare

Testad version: Playstation 3