Svenska
MEDLEMSRECENSION

Gone Home

Wow. Jag sitter och ser eftertexterna rulla förbi, ensam i mitt nu mörka rum, och undrar - kan denna historia som jag nyss upplevt, vara en utav de bästa någonsin? Ju mer jag tänker på det desto mer sjunker det in. Historien som genom dagboksanteckningar och hopknycklade papperslappar berättas har skakat mig till grunden.

Jag hade inte hört talas om Indie-spelet Gone Home förrän jag såg det nämnas i en video av Lazy Game Reviewer (LGR), som där utsedde det till ett av 2013-års bästa spel. Jag fick inte höra mycket men det lilla jag hörde, var tillräckligt. Jag var tvungen att prova det själv.

Spelet börjar med att vi får höra ett inspelat telefonsamtal.
"Hi mum! So, I got my ticket home from Europe. I get back on June 6th, but it's a really late flight cuz that was the cheapest so it gets in at midnight. But don't worry I get a shuttle from the airport so you don't have to pick me up. Like, really seriously you don't have to. Okay so..., Love you! See you soon, bye!"
Klick. Piip. Piip. Piip. Titeln "Gone Home" tonar fram och jag känner mig lite halvilla till mods. Spelet startar och jag står bredvid min packning på verandan. En lapp sitter hastigt upptejpad på dörren.
"Katie, I'm sorry I can't be there to see you, but it is impossible. Please, please don't go digging around trying to find out where I am. I don't want mum and dad... (överstruket)anyone to know. We'll see eachother again some day. Don't be worried. I love you.
-Sam

Jag öppnar dörren till ett mörkt hus. Möts av en tom hall. Helt nedsläckt bortsett från en bordslampa borta vid telefonsvararen. Försiktigt tar jag mina första steg i huset på 1 Arbor Hill. På bordet står en telefonsvarare som uppmanar mig att lyssna på några sparade meddelanden. Det är någon som frågar efter min syster, Sam. Rösten är till en början undrande, otålig. För att sedan övergå i hjärtskärande förtvivlan. Vem det nu är som har talat in meddelandet gråter mellan de ängsliga meningarna. "I really need to talk to you." Klick. I samma sekund lyser blixten tonsatt av ett öronbedövande dunder upp hallens antika inredning samtidigt som jag kväver ett skrik. Vad som sen fångar min blick medan hjärtat fortfarande rusar, är familjeporträttet på väggen bredvid telefonen. Min familj. Var är ni?

Jag spelar som Kaitlin, den äldsta av parets Greenbriars två döttrar, som just kommit hem från resa runt jorden. Under natten till den 7:e juni 1995 letar jag igenom det över 100 år gamla godset på Arbor Hill för att få reda på vad som hänt. Huset är gammalt, det knakar och flera gånger under min session hörde jag saker som inte riktigt går att förklara och som jag inte vet var ifrån de kom. Vetskapen om att huset i Sams skola kallas "The Psycho House" vill jag helst inte tänka på medan jag livrädd sakta går genom korridorerna och läser hopskrynklade papperslappar med anteckningar som någon lämnat kvar. Hela tiden hör jag hur vinden viner och hur regnet smattrar på taket. Då, då slår åskan till vilket fungerar som en perfekt tonsättare och som definitivt gör atmosfären läskigt bra. Jag känner med Kaitlin, och med Sam. Allt eftersom jag hittar fler och fler saker som berättar mer om vad som hänt får jag också höra hur Sam läser upp sina dagboksanteckningar i vilka hon berättar för sin syster, för mig, om sitt liv medan jag var borta. Hur hon börjat Goodfellow High School, har svårt med att skaffa nya vänner, och att passa in. Det finns grupperingar, och hur hon börjat intressera sig för de coola gänget som spelar Street Figther på Seven-Eleven efter skolan. Hon berättar för mig hur hon först samlar mod att gå fram och börja prata, visa vad hon kan inom tv-spel sedan barndomen tillsammans med barndomsvännen Daniel och hans Super Nintendo.

Jag letar vidare. Gone Home är läskigt. Atmosfäriskt. Spännande. Även fast Kaitlin kan sitt hem utan och innantill så kan inte jag det. Och bakom varje stängd dörr finns ytterligare ett mörkt rum som jag inte har en aning om hur det vare sig ser ut eller innehåller. Greenbriars är en vanlig familj. Överallt finns spår som tyder på det. Notiser från skolan, scheman och andra vardagliga ting. Men så fort du har blivit bekant med en del av huset och tänt lamporna där hittar du en ny ledtråd som inte bara tar dig närmare sanningen utan också till en ny del av huset - som är lika mörk och lika mystisk som den förra var.

En annan sak som gör Gone Home så trollbindande är tiden. Eftersom jag själv är född 1993 så upplevde jag och minns en del av 90-talet. Överallt i huset finns referenser till musiker, filmer och andra fenomen som jag i verkligheten har haft att göra med. Att bläddra bland videofilmerna i tv-rummet. Inspelade VHS-kassetter med fastklistrade lappar. JFK..., X-Files..., Top Gun..., Sound Of Music..., Bron Över Floden Kwai... Det finns massor med filmer, serier och böcker som inte bara 90-taliseterna känner igen men som var popularä då och chanserna till att 90-talarna också hade i sina egna hyllor. Något som speciellt fångade mitt intresse (och som skrämde upp mig på samma gång), var köket. Dunkelt, mörkt och övergivet. Regnet smattrade utanför och ljudet av kylskåpets kompressor brummade dovt. Inga lampor tända och det enda som lyste var det blinkade ljuset från mikrovågsklockan. Den stod på 12:00. Efter ett strömavbrott.

Jag hör mer av Sams dagboksanteckningar och bilden av en syster som tyckt att hon blivit särbehandlad, ignorerad och enbart tillrättigafärdigad blir bara starkare och starkare. En lapp som sitter utanför hennes rum innehåller klagande meningar där hon anser att Kaitlin får åka jorden runt själv, samtidigt som hon som bara är tre år yngre bara får ta emot skäll för att hon inte är som alla andra. Spelet behandlar syskonkärlek, tonårsoro, vägen in i vuxenlivet, att befinna sig i situationen där föräldrarna aldrig fattar någonting för att nämna några aspekter. Jag tycker synd om Sam, även om jag aldrig kan sätta mig in i hur det är att vara det mindre syskonet, att vara undanskuffad, känna sig bortglömd och inte kunna vara öppen med vem man egentligen är. Jag är så berörd av historien i Gone Home att jag bara vill berätta allt. Från början till slut. Men det kan jag inte, jag vill att du ska uppleva den själv.

Gone Home är vackert. Det är inte färggrant eller svart. Det är dunkelt och jag gillar det. Enkelt färgsatt och framför allt hysteriskt atmosfäriskt. Jag spelade på snäppet under maximum samt med 1920x1080 upplösning, vilket gav en väldigt följsam upplevelse bortsett från några frame drops. Det är läskigt effektfullt att se hur blixtens ljus kastar skuggor över husets alla vrår. Det samma gäller ljudet. Ljudet är extremt viktigt och jag spelade igenom hela spelet med hörlurar, vilket kan ha bidragit till upplevelsen. Huset är gammalt och ljudet av knak får det verkligen att ila i ryggmärgen. Regnets konstanta trummande blir aldrig irriterande utan känns hela tiden lite annorlunda och passande. Dock så hade jag velat höra Kaitlins fotsteg lite oftare vilket hade gjort det ännu bättre. Röstskådespeleriet är underbart. Huvudrollen här har Kaitlins syster Sam, vars röst görs av Sarah Grayson. Sarah får till den perfekta tonen, oavsett om den är klagande, irriterad, ängslig, rädd eller konstaterande. Perfekt ljudmix på det och ljudet får en stark nia direkt, no questions asked.

Bortsett från några frame drops så finns det praktiskt taget inga buggar i det här spelet, åtminstone inte vad jag märkte vilket såklart är extremt bra. Spelet är relativt litet och går snabbt att starta vilket ger en upplevelse som man kan hoppa in i snabbt, även om den inte är menad för det. Det största minuset jag kan hitta med Gone Home är två saker. Dels att det är så kort - spelet är klart på 3-4 timmar inklusive lite stopp på vägen vilket jag anser är diskutabelt med tanke på prislappen. Det andra är, att när du väl klarat ut det och vet vad som hände känns det rätt konstigt att börja om igen. Jag vet att alla spel var story du vet om förlorar överraskningsmomentet efter första genomspelningen (dvs. du vet vad som kommer hända), utan att för den delen inte förlora kvalitén. Jag kommer personligen vänta en stund innan jag spelar om Gone Home. För det är så vackert, så genuint och kärleksfullt att det vore fel att hoppa in direkt utan att först tänka efter en aning och förundras inte bara över atmosfären och tidsperioden utan också historien om vad som hände med Kaitlins familj. Min familj.

-------------------------------------------

Inställningar:

Graphics Quality: Max (Custom)

Resolution: 1920X1080

Advanced Options:

AntiAliasing Yes

VSync Yes

Anisotropic Filtering Yes

Ambinet Occlusion Yes

Shadow Distance High

Adjust Field of View 70

Bloom Yes

Motion Blur No

Samlat betyg: 8.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10