Svenska
MEDLEMSRECENSION

Call of Duty: Finest Hour

Efter att PC-ägarna fått uppleva pliktens kall, har turen kommit till konsolspelarna att uppleva Andra världskriget inte bara från amerikanernas perspektiv, utav även från brittiska och ryska ögon.

Med tanke på vilken succé Call of Duty var när det släpptes till PC, var det nog ingen större överraskning att Activision bestämde sig för att även släppa en konsolversion. Någon rak konvertering handlar det dock inte om, utan det är ett eget spel, men samtidigt finns det mycket likheter mellan versionerna. Men är Call of Duty: Finest Hour lika bra som originalet eller är det bra något som slängts ihop på kortast möjligast tid för att kunna tjäna in på succén?

Precis som PC-förlagan är Finest Hour uppdelad i tre olika kampanjer, en rysk, en brittisk och en amerikansk. I inledande den ryska kampanjen får vi spela som inte mindre än tre olika karaktärer när ryssarna ska ta tillbaks Stalingrad från tyskarna. Början på kampanjen är mer eller mindre tagen från det första ryska uppdraget i originalet, och även här tyckte jag den ryska kampanjen var svagast trots att den låter mest intressant på pappret. En av orsakerna till detta är för att grafiken är brun och grå så långt som ögat ser, fast ändå värre än vad det var i originalet. Jag får också en riktigt medioker känsla som är på gränsen till att vara dålig, men lyckligtvis vart det något bättre.

I den brittiska kampanjen får vi spela som en kommandosoldat som kämpar mot tyskarna i Nordafrika, något som vanligtvis inte brukar behandlas i spel och framförallt inte i ett FPS. På förhand verkade den brittiska kampanjen vara riktigt intressant och den var enligt mig bättre än den ryska, men den är också alldeles för kort och det dröjer inte länge förens jag i rollen som amerikanska soldater krigar mig genom Belgien och Tyskland. Precis som i originalet vart det i slutändan den amerikanska kampanjen som jag tyckte var bäst, vilket är lite ironiskt eftersom jag tycker jänkarnas perspektiv är oerhört uttjatat i spel om andra världskriget.

Något som dock skiljer Call of Duty: Finest Hour från originalet är karaktärerna, som den här gången inte består utav stumma protagonister. Istället har samtliga karaktärer egna röster, men bara i mellansekvenser eller ifall de ackompanjerar karaktären du spelar som förtillfället. Antalet spelbara karaktärer är också fler i Finest Hour, undantaget är den brittiska kampanjen men annars är det tre olika karaktärer i den ryska och två karaktärer i den amerikanska. Något som också är värt att nämna är att en av de ryska karaktärerna är en kvinna, vilket är kul att se.

Spelmekaniken fungerar till stora delar som i originalet och är klart godkänd, och spelkontrollen fungerar riktigt bra. En sak som jag gillar skarpt är sättet är att förbandslådor inte automatiskt återställer min hälsa, utan istället plockar jag upp den och kan med ett knapptryck använda den närsomhelst. Inte nog med det, jag kan även ge dessa till mina kamrater och därmed bli lite av gruppens sjukvårdare. Men det finns två stora problem som jag har med spelet, vilket är delvis den skiftande svårighetsgraden. På Normal-svårighetsgrad kunde vissa nivåer vara löjligt enkla, medan i andra nivåer var jag tvungen att starta om från början oräkneliga gånger. Något som dessutom inte blir bättre när antalet sparpunkter är ytterst begränsat, och jag minns även fall där jag kämpat mig genom en hel nivå, och sedan fått starta om helt från början när jag dog bara för att spelet aldrig gav mig någon sparpunkt alls.

Själva presentationen är dock mer lyckad, då spelet både ser och låter rätt hyfsat. Det märks dock tydligt att mycket har återvänts ifrån originalet både i grafikväg och i musik, även fast sistnämnda inte gör så mycket då det ursprungliga spelet ändå hade rätt bra musik. Tillkommer gör även ett flertal buggar som inte nödvändigtvis gjorde spelet ospelbart, men nog vart jag konfunderad när jag stötte på en tysk soldat som av någon märklig anledning sprang rakt mot en vägg utan framgång.

I slutändan är Call of Duty: Finest Hour en duglig konsolversion av originalet som, trots att det lånats mycket material, ändå känns som ett litet eget spel. Hade det inte varför för den skiftande svårighetsgraden, de få sparpunkterna och buggarna hade spelet kanske förtjänat ett högre betyg, men högre än godkänt blir det inte.

Plus:
Bra spelkontroll, hyfsad presentation

Minus:
Skiftande svårighetsgrad, snålt med sparpunkter, ett gäng buggar

Testad version: Playstation 2

Samlat betyg: 5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10