Middle-earth: Shadow of Mordor

Jag vet inte riktigt varför, men det kändes först som att spelet inte skulle leva upp till någons förväntningar när första gameplay-klippet dök upp på internet i början på året, så jag tappade intresset, men när spelet väl släpptes och bemöttes med bra kritik så växte mitt intresse genast.

Man spelar som Talion, en ranger vars hustru och son blir mördad av The Black Hand of Sauron, mitt framför hans ögon, innan han går mot samma öde. Men tack vare en förbannelse så måste han istället för att förenas med sin familj i döden bli tvungen att stanna kvar hos de levande. Spelet går ut på att han ska tillsammans med Celebrimbor, en alv i "spiritform", bryta förbannelsen genom att döda The Black Hand, samtidigt som han får Talion kan hämnas hans familj.

Orcs, eller "uruks", som de kallas, är spelets fiender och har ledare som man måste döda får att arbeta sig upp i spelet. Dessa ledare har en "power level" som ska representera hur svåra de är att döda. Dessa ledare kan också öka i level när spelaren dör när man fightas mot dem eller genom andra events i spelet. Systemet det bygger på, att jaga dessa ledare, känns otroligt nytt och fräscht och det fungerar riktigt bra.

Jag måste säga att detta spelet är helt fantastiskt på alla punkter. Storyn må vara en aning långtråkig, men långt ifrån dålig, klättringssystemet funkar precis som i Assassin's Creed och det passar in perfekt med omgivningen, men det är framförallt stridssystemet som fick mig att älska detta spel så otroligt mycket. Man har tre vapen, ett svärd, en pilbåge och en dolk, man slåss som vanligt med svärdet, smyger runt och dödar uruks tyst med dolken och skjuter på på avstånd med pilbågen. Dessa kan kombineras och många roliga uppgraderingar och andra attacker gör att det blir en stor variation under spelets gång.

Strids-animationer i detta spel är också något av de mest välgjorda jag har någonsin sett i ett spel, speciellt special-attackerna och alla executions. Jag testade att fightas mot en stor samling fiender på samma gång samtidigt som jag hade igång Two Steps From Hell i bakgrunden och resultatet var underbart. Animationerna när man brutalt mördade massvis med fula uruks till den episka musiken var för mig en spelupplevelse likt ingen annan.

Ett underbart vackert spel med häftiga miljöer, otroligt tillfredsställande stridssystem och en oftast mycket intressant story bidrar till att detta är enligt mig det bästa spelet som har släppts i år hittills.