Metro Redux

Då var det dags att återigen försöka överleva bland mutanter, kommunister och fascister i tunnelbanesystemet under Moskva och för en och annan tripp upp till ytan. Jag har återupplevt Artyoms äventyr, den här gången till de nya konsolerna.

På senaste tiden har det blivit vanligt att utvecklare och utgivare putsar upp grafiken i ett spel för att kunna släppas till en nyare konsol. Denna trend började, om jag inte missminner mig helt nu, under den förra konsolgenerationen när Sony piffade upp några gamla klassiker till PS2:an i så kallade HD Collections till Playstation 3. Något som vart riktigt populärt, och nu när de nya konsolerna står med inte speciellt mycket spel (i skrivande stund har detta förändrats, men strunta i det för maximal inlevelse, eller något) har det passats på att göra remasters av spel som släpptes sent in i den förra generationen. Förmodligen för att tjäna lite extra på de spelen.

Inget fel i det nödvändigtvis, men ett tag började det kännas som att det kanske var det enda som var på utgivares tankar. Att piffa upp spelen till de nyare konsolerna och slänga in allt DLC i ett enda paket verkade dock locka många personer, vilket jag inte ser något fel i alls. För min egen del kändes det dock lite meningslöst att köpa en ny version av ett spel med minimala förändringar. Något som jag även trodde skulle infalla Metro Redux, en nyutgåva som innehåller båda Metro-spelen med uppiffad grafik och allt nedladdningsbart material samlat på en enda skiva. Men eftersom jag sitter här och skriver en recension om nämnda utgåva, har jag naturligtvis ändrat mig i just detta fall.

Metro Redux innehåller som bekant både Metro 2033 och Metro: Last Light, två spel som jag haft mycket nöje med. Metro-spelen är baserade på böckerna av den ryska författaren Dmitry Glukhovsky, som utspelar sig i en postapokalyptisk värld där folket lever i tunnelbanorna under den ryska huvudstaden Moskva, och dagligen får tampas med mutanter och olika fraktioner som strider om kontroll. Ett universum som är lika mörkt och dystert som det är fascinerade, något som porträtterats rätt väl i de oerhört atmosfäriska spelen.

Faktum är att jag skulle påstå Metro-spelen är bland de mest atmosfäriska spelen som jag någonsin har spelat. Nästan allt som lever i världen vill ha död på mig, vilket gör jag lever i konstant skräck. Antalet information på skärmen är också begränsad till det yttersta, och spelar du på Ranger-läget är det icke-existerande. Artyoms klocka visar hur mycket tid jag har kvar i filtret till gasmasken innan jag måste byta ut det, samt hur synlig jag är. Något som även aningen förstärks i Playstation 4-versionen, då när gasmaskfiltret tar slut spelas ljudet upp i handkontrollens inbyggda högtalare, och styrkan på ljuset i samma kontrolls inbyggda lampa beror också på hur pass synlig jag är. Batteriet till ficklampan och mörkerglasögonen måste också laddas upp, och bara en smådetalj som att kunna torka av smuts och blodskvätt på gasmaskens visir gör att jag lever mig in i spelen fullständigt.

Resurser måste samlas, vilket innefattar ammunition, hälsoförband, filter till gasmasken och spelvärldens valuta, som består av militärammunition. Vapnen i Metro-spelen är både fula och hemmagjorda, och till detta hör även hemmagjord ammunition. Men det finns fortfarande militärammunition, men då den blivit så sällsynt har det blivit invånarnas valuta och kan användas till att köpa vapen, ammunition och andra resurser. Men de är även kraftfullare än de vanliga kulorna, och skulle du sätta in ett magasin av dessa i ditt vapen tilldelar du mer skada, men glöm inte bort att du antagligen inte lär ha råd med en fetare bössa.

Det som drog mig till Metro Redux trots att jag tidigare nämnt jag själv inte ser någon mening med att köpa nyversioner av spel (som dessutom inte är särskilt gamla), var för att i fallet Metro 2033 hade ukrainska utvecklarna 4A Games förändrat det första spelet. Metro 2033 led av rätt stela strider med fjösiga vapen, samt med vissa problem hos fiendernas AI, och dessa nackdelar förbättrades definitivt i uppföljaren Last Light. Den nya uppiffade versionen av Metro 2033 delar dessa förbättringar samt innehåller ett par nya spelmoment, vilket gör att spelet känns hyfsat annorlunda att spela jämfört med originalet. Fienderna är smartare, vapnen har bättre känsla över sig, samt är smygandet betydligt smidigare än vad det var i originalet. Detsamma kan dock inte riktigt sägas om den uppiffade versionen av Metro: Last Light, som visserligen bara har drygt ett år på nacken. Alla DLC-paket följer också med, och bjuder på några intressanta sidospår, arenabaserade strider och ett besök till en slags testnivå.

Ranger-läget finns dock med i båda spelen för den som vill ha sig en rejäl utmaning med tuffare strider och färre resurser, men riktigt så tuff är jag inte. Men en vacker dag kommer jag tjäna mig redo att tackla spelen på det sätt som de var gjorda för. I båda spelen går det även att välja mellan Spartan och Survival-lägena, förstnämnda är mer i stil med den något mer actionbetonade stilen i Last Light medan Survival försöker återskapa samma survival horror som kunde upplevas i Metro 2033.

Artyoms historia är definitivt en som jag gillar, som i första delen handlar om ett möjligt hot från så kallade Dark Ones. Storyn i första spelet är helt klart bra, men enligt mig är uppföljaren betydligt vassare på denna punkt då den är riktigt spännande och tar upp intressanta teman. Dock är det inte helt fri och fröjd, då jag har vissa tvivelaktigheter. Förmodligen den främsta av dessa är att Artyom inte pratar i själva spelet, men gör det under laddningsskärmarna och även för en dagbok som går att samla på under spelets gång. Det blir också rätt märkligt i dialoger då flera av dessa inte känns helt logiska när Artyom inte svarar på minsta lilla sak.

Metro-spelen har alltid varit riktigt snygga, och den uppiffade utgåvan gör inget undantag. På konsolerna körs det med högre upplösning och med 60 bilder per sekund, vilket är mer i likhet med det som PC-spelarna fick uppleva första gången. Resultatet är att det ser oerhört läckert ut. Jag gillar också designen, alltifrån de sotsvarta tunnlarna, de hemmagjorda vapnen och den deprimerande skönhet som går att bevittna när jag stiger upp till ytan. Ansiktsanimationerna ser dessvärre föråldrade ut, men i övrigt ser grafiken strålande ut. Dock kan det vara värt att nämna att jag upplevde ett par småbuggar emellanåt, och dessutom stötte jag på en bugg i Last Light som gjorde jag vart tvungen att starta om uppdraget.

Även ljudet bidrar till inlevelsen, vare sig det handlar om Artyoms andetag när han har gasmasken på sig eller de otäcka mutanternas läten. Jag diggar också musiken skarpt, som är både härligt atmosfärisk och även passade för de olika händelserna som sker under spelets gång. Dock har jag blandade åsikter kring röstskådespelarna, framförallt de engelska som föga förvånande drar på med överdriven rysk accent. De ryska röstskådespelarna är dock enligt mig betydligt bättre, och bidrar naturligtvis med inlevelsen. Dock är inte allt som sägs i spelet textad, vilket är synd då jag missar en del av det som händer i spelvärlden. All dialog som är nödvändig för storyn är textad så du kommer inte missa något på den fronten, men det hade varit trevligt att kunna lyssna på en konversion som pratas på ryska och som går att få fram på text, hur obetydlig den än är.

I slutändan är Metro Redux framförallt för de som inte har spelat Metro-spelen tidigare, men även för de som redan tagit sig an dessa spel kan det vara värt att åtminstone återvända till den uppiffade versionen av Metro 2033 som är en riktigt bra remake av originalet. Oavsett vilket är Metro Redux ett prisvärt paket innehållande två av de mest atmosfäriska spelen jag någonsin har spelat.

Plus:
Oerhört bra atmosfär, riktigt snygg grafik, suverän design, prisvärt

Minus:
Vissa brister i berättandet, ett gäng småbuggar

Testad version: Playstation 4