Soul Calibur: Lost Swords

Då var det dags för den populära Soul Calibur-serien att äntra free-to-play-marknaden, tillsammans med ett par andra av Namcos mest populära spelserier. Huruvida detta verkligen är en bra idé återstår att se...

När det kommer till fighting-spel har jag inte speciellt mycket erfarenhet av denna genre. Jag minns för flera år sedan att jag testade något Tekken spel på en polares Playstation-konsol, vilket jag minns var rätt skoj. Bortsett från det håller sig min erfarenhet av genren till något enstaka demo, så när det kommer till att ge ordentligt med spö till en motståndare är jag nog kanske inte bästa man att fråga.

Men någon gång måste jag ju börja, tänkta jag. När jag bläddrade genom Playstation Store upptäckte jag på Free-to-play-avdelningen ett Soul Calibur-spel, en serie som jag hört talas om tidigare, men där det enda jag visste var att karaktärerna slogs med vapen istället för knytnävarna och att vissa av de kvinnliga karaktärerna hade... ifrågasättande klädsel. Men eftersom det är en rätt hyllad serie ändå, tänkte jag att jag åtminstone kunde ladda ned det och prova på det. Jag menar, det är ju gratis, så jag har inget att förlora på det.

Till min glädje, åtminstone till en början, upptäcker jag snabbt att Soul Calibur: Lost Swords är designat med nybörjare i åtanke. Systemet är rätt simpelt, och det krävs inga avancerade knappkombinationer för att ge mina motståndare ordentligt med smisk. Till en början har jag en riktigt underhållande stund med spelet, men det dröjer inte alls länge innan jag hunnit bemästra grunderna och är redo att gå vidare. Det är bara det att... det finns inget att gå vidare till. Jag kan tänka mig att sätta en balans så ett spel är tillräckligt simpelt för att nybörjare inte ska ha några större problem, men ändå har ett slags djup som tillfredsställer de tuffaste hardcore-fansen inte är lättaste. Dessvärre lyckas inte Soul Calibur: Lost Swords med att erbjuda något slags djup överhuvudtaget, eller variation för den delen heller.

Att slåss i Lost Swords kräver ingen finess, utan det enda som krävs är snabba fingrar, och när varken djup eller variation dyker upp dröjer det inte länge förens jag tröttnar på att spela. Varje så kallad "Quest" går ut på exakt samma sak, att dänga till mellan tre till fem motståndare rätt rejält efter varandra. När jag slagit ut varje motståndare får jag loot, och om jag lyckas bräcka motståndarens rustning eller klädsel (under moment då de tillfälligt blir starkare än normalt) får jag mer loot. Det är förresten vad spelet i princip kretsar kring, att införskaffa en massa loot som jag på ett eller annat sätt kan använda till att uppgradera min karaktär.

När jag startar spelet får jag välja mellan tre olika karaktärer som har sina olika stilar, och alla startar i endast underkläder. Japp, ni läste rätt, men med tanke på det är en japansk spelserie lär det kanske inte vara lika förvånande. Karaktären som jag väljer måste jag sedan se till att uppgradera genom att få bättre loot och använda mig av spelets crafting-system. Karaktärerna som jag inte valde första gången låses sedan, och om jag vill spela som dessa (eller andra som kontinuerligt läggs till) måste jag se till att låsa upp dem.

Varje karaktär har en särskild vapentyp som de endast kan använda, och genom att slå på mina motståndare kan jag fylla upp en mätare som med ett knapptryck utlöser min så kallade Weapon Art, en specialförmåga som kan leverera mycket skada. Dessutom spelar olika element roll, där vi framförallt har vind, vatten och eld, som samtliga utdelar mer skada mot fiender av det ena element och mindre skada till det andra elementet. Dessutom har vi både ljus och mörker, som utdelar mer skada mot varandra men som inte har någon nämnvärd effekt mot de andra elementen.

På den positiva sidan har spelet en oerhört smidig spelkontroll som lätt gör nybörjare som mig varm i kläderna. Dessutom finns det ett system jag gillar som låter mig framkalla en annan spelares karaktär under en kort stund efter en mätare har fyllts. Dessutom ser grafiken snygg ut, naturligtvis är det knappast på topp när det kommer till denna punkt, men det både ser snyggt och flyter på bra så jag har inget att klaga på där. Men där slutar också de positiva delarna.

För trots jag till en början känner det ändå är underhållande, trots hur pass simpelt det är, inser jag ju mer jag spelar hur pass lågvattenmärke det här spelet är. Storyn, om nu man kan kalla det för det, består utav att karaktären jag valt vaknat upp utan något som helst minne och går med i en grupp med legosoldater. Dessutom berättas storyn på ett oerhört oengagerat sätt, då allt berättas genom korta texter som får mig att bli helt ointresserad. Det känns inte bara som att de skrevs ned på fem minuter, utan även som om de översatts via Google Translate med tanke på den osammanhängande meningsuppbyggnaden och stavfelen.

Mikrotransaktionerna är heller verkligen inte att hurra för, och Soul Calibur: Lost Swords står sig dessvärre som ett praktexempel på hur Pay-to-win fungerar. Spelet bygger mycket på tidsbegränsade spelsessioner, inte helt olikt de flesta F2P-spelen till de mobila formaten, där jag har så kallade AP-poäng som krävs för att spela och som förbrukas när jag utför ett Quest. Tiden som krävs för att återställa dessa är dock åtminstone inte speciellt lång, men om jag inte orkar vänta kan jag hosta upp pengar på drycker som återställer AP-poängen.

Det går dessutom att köpa sig kistor med loot, så om du får problem att få tag på bra utrustning kan du alltid köpa dig fram till bättre föremål med riktiga pengar. Men absolut värst är Continue Tickets, som låter dig fortsätta på en Quest utan att du blir av med looten du samlat på dig eller börja om från början. Vad som gör det så illa är när jag börjar komma till uppdrag där jag ska slåss mot fem motståndare efter varandra, och nästan varje gång jag kört någon av dessa har jag fått mycket stryk av de fyra första, att det i princip är omöjligt att mig an bossen på slutet. Om jag inte öppnar plånboken, vill säga.

Men det absolut värsta med spelet, till och med värre än mikrotransaktionerna, är laddningstiderna. De är många och inte särskilt korta heller, då exakt varje meny jag klickar mig fram till behöver laddas. Det beror tydligen på att spelet egentligen ligger uppe på servrar, så spelet måste kontakta servrarna för jag ska kunna spela. Om detta hade gällt de olika eventen, som ändå uppdateras och byts ut med jämna mellanrum, eller om det hade funnits ett multiplayerläge hade jag inte haft lika mycket problem med detta. Men då multiplayer inte existerar överhuvudtaget och spelet laddar för minsta lilla, så blir irritationen ofrånkomlig.

När Soul Calibur: Lost Swords är som bäst, måste jag medge det kan vara riktigt underhållande. Dessvärre dras spelet med alltför många brister för jag ska kunna sätta ett betyg över godkänt. Då jag inte spelat tidigare spel i serien kan jag inte säga hur de är, men med tanke på vad jag hört om de så måste jag dra slutsatsen att Lost Swords är ett själlöst spel vars enda syfte är att dra in så mycket pengar som det bara går.

Plus:
Snygg grafik, smidig kontroll, stundtals underhållande, nybörjarvänligt

Minus:
Saknar djup, oengagerade berättelse, variationsfattigt, praktexempel på hur mikrotransaktioner inte ska skötas, många och långa laddningstider