Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

För några månader sedan utlovade jag en recension av MGSV i ett blogginlägg, och anledningen till att det har tagit en sådan lång tid är till störst del att jag inte kunde bestämma mig om vad jag tycker om Hideo Kojima's farväl till Metal Gear-serien, inte förens nyligen i alla fall. Metal Gear Solid har under en lång tid stått sig nära mitt hjärta och förblir den absolut bästa spelserien jag någonsin har upplevt. När The Phantom Pain väl visades upp sig i sin första trailer så visste jag inte riktigt vad jag skulle ta mig till, det såg verkligen overkligt bra ut. De följande åren spenderades med att följa alla sorters media omkring spelet och snappa upp varenda liten bit information som fanns tillgänglig. Trailer på trailer släpptes och spelet såg bara ut att bli bättre och bättre. The Phantom Pain såg tillsist ut att toppa alla andra bidrag till serien, och således blev The Phantom Pain det spel som jag har sett fram mest emot under alla mina år som gamer.

All väntan var minst sagt överjäklig. Bara blåtta tanken på att sätta tänderna i Phantom Pain's till synes urmörka och blodiga story gjorde mig rastlös. För visst var det just det som drev min intensiva längtan efter MGSV, storyn, som i varenda Metal Gear Solid-spel tidigare hade varit helt underbart fantastisk, ja till och med det som för väldigt många har definierat hela serien. Tiden gick och allt mer information släpptes. Konceptet lät för mig ambitiöst så in i norden; ett Metal Gear Solid med en öppen värld och allt vad det innebar. Jag fortsatte alltid att tänka att "oavsett hur tråkig den öppna världen än blir, oavsett hur stel spelmekaniken skulle råka vara, så kommer The Phantom Pain fortfarande bjuda på en fenomenal berättelse. Det är ju trots allt Kojima det handlar om." Tyvärr kunde jag inte ha haft mer fel.

Gameplay

The Phantom Pain är utan någon som helst tvekan spelvärldens överlägset bästa stealth-spel hittills, just på grund av hur grymt roligt det är att smyga runt i den öppna världen och välja själv hur man ska tackla de situationer spelet erbjuder med en nästan oslagbar frihet. Många olika sorters vapen, gadgets och annan utrustning finns till spelarens förfogande och ger upphov till en rad olika spelstilar. Lägg då till det faktum att MGSV har en hel drös med olika huvud- och sido-uppdrag som kan och/eller måste klaras av på olika sätt så har du ett spel med riktigt många timmar att erbjuda.

Spelkontrollen är bättre och smidigare än någonsin tidigare i ett MGS spel, fienderna är alldeles lagom svåra och ur ett tekniskt perspektiv funkar spelet fantastiskt bra med ett minimalt antal buggar. Dock är inte allt frid och fröjd här under Gameplay-delen, där den största besvikelsen är spelets bossar. Nu tänker jag inte räkna med alla pansarvagnar och diverse fordon som bossar, det känns nämligen som en självklarhet för min del att de borde klassas som något annat.

Problemet med bossarna i MGSV är hur oerhört dålig variation de erbjuder. Spelaren introduceras till den s.k "Skull unit", ett gäng övermänskligt starka typer, mycket tidigt i spelet. Det ska erkännas, jag föll för Skull Unit direkt i början. Det kändes sådär härligt Metal Gear Solid-ish som det ska göra, men tyvärr höll denna känslan enbart under introduktionen När det väl var dags att möta dessa typer så kändes det inte alls som de bossar vi vanligtvis möter i ett MGS-spel. Det värsta av allt är att det är just dessa Skull Unit-typer som står för 80% av alla bossfights i hela spelet, och varje ny fight saknar så mycket variation att det känns identiskt med den förra. Som tur är bjuder spelet på en någorlunda häftig Metal Gear-fight, men även den känns lite tråkig i jämförelse med tidigare, liknande bossar i serien. Detta är såklart dötrist när det är just boss-fighterna som har gjort Metal Gear Solid spelen så suveränt häftiga i tidigare spel. Det finns ju inget i hela TPP som ens kommer i närheten av den briljans som fanns i fighterna mot Psycho Mantis och Sniper Wolf i MGS1 eller den mot Liquid i slutet av MGS4, vilket är mycket tråkigt enligt mig.

Motherbase var också något av en besvikelse. Visst, det var minst lika roligt att bygga upp sin armé genom att samla på sig soldater och resurser som jag hade förväntat mig, men jag tycker att basen i sig saknar en hel del interaktion. De få saker som går att göra på sin bas (bortsett från hela FOB-saken) innefattar att gå runt och slå på sina soldater, duscha och skjuta på lite måltavlor. Jag hade hoppats på något mer likt Skyhold i Dragon Age Inquisition; att motherbase hade varit ett ställe där man förberedde sig inför uppdrag och förde dialoger med diverse karaktärer. Istället gömmer sig karaktärerna på något oåtkomligt ställe i basen och all typ av förberedelse görs istället i sin Mobile Command Center, a.k.a helikoptern. Inget jag själv jag har superstora problem med, men motherbase kunde utan tvekan varit mycket mer intressant än vad det till slut blev.

Grafik

Det ska sägas direkt; grafiken i MGSV är riktigt, riktigt läcker. Inte bara erbjuder MGSV en silkeslen uppdateringsfrekvens på 60 frames per second med 1080p respektive 910p upplösning på Ps4 och Xbox One, ruskigt välgjorda texturer och fantastiskt bra ljussättning, utan det skämmer bort oss med några av de snyggaste real-time renderade mellansekvenserna i ett spel någonsin. Kameraarbetet är verkligen spot-on i varenda cutscene genom hela spelet och animationerna, framför allt ansiktsanimationerna, är verkligen våldsamt välgjorda. Även designen, som Hideo Kojima säger själv är inspirerad av 80-talets syn på framtida teknologier, är riktigt cool och skapar dendär perfekta Metal Gear-känslan. Mitt ända klagomål när det gäller grafiken är att de öppna världarna kan se lite väl fula och tråkiga när man kommer in med helikoptern, vilket inte alls är något stort problem i huvudtaget.

Soundtrack

Ja soundtracket får faktiskt sin egna lilla punkt i denna recension. Jag brukar vilja poängtera så kallade "original soundtracks" lite extra i mina texter, och ännu mer så när det kommer till The Phantom Pain. Kojima Productions har alltid slagit huvudet på spiken när det kommer till inte bara kvalitén på soundtracken i sig, men också varje individuell låts timing, framförallt i mellansekvenserna. Detta uppskattar jag något enormt då det kan tillföra så otroligt mycket när det görs rätt, och MGSV är inget undantag. Faktum är att MGSV har ett av debästa OST's jag har hört i ett spel, någonsin, och deras användande är spot-on precis som vanligt. Atmosfäriska, episka, sorgsna, spänningsfyllda, alla sorters låtar finns med och alla håller de samma höga nivå av kvalité. "V has Come To", "Shining Lights" och "Sins of the Father" är alla tre otroligt fantastiska låtar(trots att jag förväntade mig att det sistnämnda skulle användas lite smartare), och dessa är bara ett ytterst litet axplock av vad detta underbara, över hela sinnessjuka 8 timmar(!) och 5 minuter långa soundtrack har att erbjuda. Att Kojima även satt och införskaffade en mängd licenser på kända 80-tals låtar för användning i spelets egna kassett-spelare gör ju inte hela saken värre.

Story

Ja, storyn... Vart ska man ens börja?

Spelets introsekvens tar sin tid, och det gillar jag. Det startar lugnt och sansat, innan det kvickt ändras och det blir allt mer intensivt och actionpackat. Spelets första timme är helt makalös, bara helt och hållet fantastisk. Den är Überlinjär som Petter brukar säga, med minimal gameplay och fylld med sinnessjukt vrålsnygga och intensiva cutscenes med explosioner, soldater, flygande valar och allt annat som gör Metal Gear Solid så jäkla underbart fantastiskt på sitt egna, storslagna sätt. Det är verkligen en perfekt inledning i sann MGS-anda. Efter det går det dock utför. Rejält.

Ett av de stora problemen är att uppdragen är till stor del väldigt fattiga på storyinnehåll och de uppdrag som faktiskt är riktigt bra ur ett storyperspektiv har oftast runt 10 timmar filler-speltid mellan varandra. Detta hade jag inga problem med först eftersom att jag verkligen älskar att smyga omkring så mycket, men det är riktigt uselt om man bara vill köra igenom spelet för huvudstoryns skull.

Den storyn som väl finns är till störst del hyfsat ointressant, trots att den skiner till rejält vissa delar, framförallt de få scener med Skullface och XOF. Trots detta så är Skullface's mål och motivering något man snabbt glömmer bort och utöver det finns det inte mycket mer tilltalande. Det jag tycker de lyckades bäst med var Quiet's story, från början till slut. Det trots de uppenbara "problemen" med henne. All detaljrikedom innefattande foreshadowing är också brutalt stor.

En annan besvikelse var spelets karaktärer. Vår protagonist vägrar att prata, vilket är raka motsatsen till den pratglada Snake vi är van vid. Detta förstör en hel del för många fans av serien, trots att det väl får sin förklaring i slutet. Även antagonisten, Skullface, faller platt och någorlunda ointressant. De målade upp honom perfekt i Ground Zeroes, bara för att senare låta honom spela en mycket mindre roll än vad man förväntade sig. Resten av karaktärerna är också en besvikelse med ytterst lite till ingen karaktärsutveckling, utöver möjligtvis Kaz och Emmerich. Jag menar, de lyckas till och med att göra Revolver Ocelot tråkig. Visst, han fick en rätt så grym cutscene där han lär några DD soldater att sikta, men utöver det finns det nästan inget spår av den Ocelot vi fick se varken innan eller efter tidsperioden det utspelas. Mycket tråkigt enligt mig, speciellt eftersom att Troy Baker verkligen passade perfekt med rollen som Ocelot. Sen har vi såklart The Man on Fire som kunde ha använts på så många bättre nivåer att det nästan är löjligt.

Sen har vi så klart de väl omtalade kassett-banden. Till en början hade jag inga problem med att sitta och lyssna på dessa inspelningar mellan uppdragen, men nu känns det bara som en lite billigare lösning. Jag hade så klart hellre velat få samma information genom cutscenes istället för att sitta och lyssna på tapes i flera timmar sammanlagt, men samtidigt förstår jag att det med största sannolikhet omöjligt. Inget jag personligen har ett jättestort problem med, men som ett stort fan av MGS4's långa cutscenes och MGS3's utdragna codec-samtal så kan jag inte låta bli att lyfta fram det ändå.

Den största besvikelsen av allt är dock spelets så kallade "avslut". Slutet är så pass abrupt att det bara är rent av sorgligt. Slutet i sig är väl ändå inte helt värdelöst måste jag ju ändå erkänna, men ändå. Så besviken som jag var när eftertexterna rullade för sista gången har jag aldrig varit. Det var deprimerande rent ut sagt, och det är den största anledningen till att det har tagit mig ett halvår att skriva den här recensionen. Jag har vid det här laget klarat av spelet två gånger, nått 100% game completion samt kammat hem varenda achievment på xbox versionen, och det faktum att spelet slutar som det gör svider fortfarande riktigt rejält.

Som jag har skrivit i tidigare inlägg så finns det även spår efter massor av mer content, bland annat fler storymissions tillsammans med ett kapitel till, bortplockade bossfighter, soundtracks som aldrig användes in-game, med mera. I grund och botten beror det hela mest troligtvis på att Konami blev trötta på att Kojima tog sådan tid, och där med resurser, med utvecklingen av spelet och beslöt därför att Kojima och hans team fick avsluta det så fort som möjligt. En riktig förklaring lär vi dock aldrig få, tyvärr, men Konami's fel är det i alla fall, utan tvekan. Varför utvecklarna lät vissa delar vara kvar i spelet som aldrig fick en uppföljelse är också helt klart väldigt mysko, med det lär aldrig förklaras det heller. Det är i alla fall uppenbart att spelet i dess nuvarande form inte var riktigt så som Hideo Kojima hade tänkt sig det.

Summering

The Phantom Pain må stå sig som mitt livs största besvikelse i spelväg, och det svider så fort jag tänker på det som kunde ha varit. Trots allt det så är det svårt att bortse från det faktum att MGSV: The Phantom Pain fortfarande är ett suveränt spel i sig. Synd bara att det blev ett sådant urkasst Metal Gear Solid av det hela.

+ Cool design, hyfsat bra story, enorm frihet, fantastiskt rolig gameplay, mycket innehåll, bra spelkontroll, rent av underbart soundtrack och riktigt bra grafik.

- Stundtals fantasilösa uppdrag, saknar ett vettigt avslut, tråkigare bossstrider och karaktärer än vad man är van vid, spelet känns ofärdigt.