Middle-earth: Shadow of Mordor

I Shadow of Mordor får vi smyga omkring i Mordor och lönnmörda orcher efter eget bevåg i jakten på hämnd, i vad som visade sig vara en av de stora överraskningarna från 2014.

Jag ska vara ärlig, vilket jag i och för sig alltid är, men jag vill verkligen förtydliga att jag verkligen är ärlig när jag säger detta. Jag trodde nämligen inte på Shadow of Mordor alls till en början, då jag tyckte det såg ut som en ogenerad blandning av de framgångsrika Assassin's Creed- och Arkham-spelen i vad som mycket väl skulle kunna bli ytterligare ett mediokert licensspel i J.R.R. Tolkiens värld.

När spelet sedan släpptes och fick överlag mycket bra kritik vart jag förstås nyfiken, och när jag själv spelade genom det vart jag gladeligen motbevisad mot vad jag trodde om spelet tidigare. Ibland är det faktiskt skönt att ha fel.

I Middle-earth: Shadow of Mordor får vi ikläda oss rollen som Talion, en ranger från Gondor som är stationerad vid gränsen till Mordor och har både sin fru och son där. En vacker dag intar orcher, eller Uruks som de kallas här, deras fort, ledda av tre av Saurons högst uppsatta hejdukar som dödar Talion och hans familj. Talion får dock dessvärre inte uppleva efterlivet med familjen sin, utan tack vare en förbannelse tvingas han vara kvar bland de levande. Som om det inte vore nog gästas hans kropp också av en gammal alv-själ, Celebrimbor, vilken även förser Talion med nya förmågor som han kommer ha nytta av i jakten på sin hämnd.

Jag brukar sällan ta upp tutorials i spel eftersom de oftast inte bjuder på så mycket mer än att försöka lära en spelets grunder, men den i Shadow of Mordor förtjänar verkligen att nämnas då det måste vara den bästa tutorialen som lyckats koppla den grundläggande spelmekaniken med narrativet. Men efter tutorialen tappar dessvärre storyn, och jag blir tyvärr aldrig engagerad av Talions jakt på hämnd. Så om du tycker att storyn är det absolut viktigaste i spel lär du nog bli besviken av Shadow of Mordor.

Lyckligtvis kompenserar spelmekaniken mer än väl, och i synnerhet Nemesis-systemet som jag kommer ta upp lite senare. Som nämnt är Shadow of Mordor rent spelmekaniskt en blandning mellan Assassin's Creed-spelen och Rocksteadys Batman-lir, då vi har både parkour och lönnmördar-tänket från Ubisofts storsäljare samt ett oerhört följsamt stridssystem med combos, och båda delarna fungerar riktigt bra tack vare en smidig kontroll.

Att många spel härmat Arkham-spelens simpla men ack så följsamma stridssystem är såklart ingen hemlighet, då det i Arkham Asylum var ett vinnande koncept så det är inte svårt att förstå att flera utvecklare vill tackla samma system. Det har dock skett med blandade resultat, lyckligtvis är striderna i Shadow of Mordor de bästa som jag upplevt hittills i "Arkham-klonerna".

Att springa in med svärdet i högsta hugg fungerar dock kanske inte alla gångerna, så att smyga omkring och klättra upp på byggnader är definitivt att rekommendera. Dessa bitar känns naturligtvis igen från Assassin's Creed-spelen, men roligt nog visar det sig också att Shadow of Mordor inte bara lånar delar från Ubisofts populära lönnmördare, utan gör också ett betydligt bättre lönnmördarspel.

En av de stora snackisarna med Shadow of Mordor är Nemesis-systemet, vilket känns unikt. Orcherna är många, och precis som väntat finns det också några höns som är större än de andra. Det finns även både en social hierarki och maktspel orcherna emellan, vilken känns dynamisk och naturligtvis även kan påverkas av spelaren.

De orcher som befinner sig i denna sociala hierarki och maktkamp har sina egna uppdrag som de utför, och det är upp till spelaren själv att avgöra om du vill dyka upp där eller inte. Väljer du att inte dyka upp och sedan dör, kommer det uppdraget ske ändå vilket gör att spelvärlden känns dynamisk då saker inte händer endast för att spelaren själv bestämmer att det ska hända något. Dessutom om du skulle bli dödad av en vanlig fotsoldat så kommer denna orch att bli en del av denna större hierarki och befordras till kapten.

Det stämmer, saker och ting händer när du dör. Eftersom Talion har sin förbannelse över sig kan han naturligtvis inte lämna den levande världen, och att utvecklarna haft detta i åtanke när de designat spelet gillar jag starkt. Orcher kan ha sina egna uppdrag och lyckas med dem, vilket gör de ännu starkare, för att du blev dödad innan du kunde dyka upp och hejda dem. Det gör också som sagt att spelvärlden känns dynamisk, men också att du faktiskt får konsekvenser av att bli dödad. Vad som också är häftigt är att stöta på en orch som dödad dig tidigare, då denna föga förvånande har en reaktion på att du uppstått från de döda.

Jag nämnde tidigare att Shadow of Mordor är ett bättre lönnmördarspel än vad Assassin's Creed är, vilket jag tänkte gå in lite på här. Väljer du ut en särskild orch som du vill eliminera från hierarkin, oavsett om det är för att du får en fördel av detta eller har en personlig vendetta, kommer du snabbt märka att endast din skicklighet inte kommer vara avgörande. Varje orch har nämligen sina egna styrkor och svagheter, och bästa sättet att ta reda på dem är genom att förhöra andra orcher med hjälp av dina nya krafter. Så för att eliminera orchkaptenerna på bästa sätt gäller det alltså att ta reda så mycket som möjligt om dem, och sedan utnyttja deras svagheter eller rädslor till din fördel.

Sedan att det också ger konsekvenser för maktspelet och vem som blir efterträdare ger det ju såklart en något djupare dimension än att bara vara ett uppdrag. Lyckas du döda en orchkapten får du också en runa som belöning, och beroende på hur pass kraftfulla de var innan du förpassade de till Nangijala kommer deras styrka reflektera hur bra runan är. Runorna kan du sedan använda för att uppgradera och ge nya effekter till svärdet, dolken och pilbågen.

Vad Nemesis-systemet helt enkelt gör kort och gått, är att låta spelaren skräddarsy sin egen upplevelse och berättelse. Som jag nämnde tidigare är själva berättelsen om Talions jakt på hämnd inte speciellt minnesvärd, men vad som gör att Shadow of Mordor kommer stanna hos mig är just för den berättelse som jag skapade själv med hjälp av spelmekaniken.

Shadow of Mordor tillhör också vågen av spel med öppna världar, vilken dock till skillnad från andra liknande spel känns rätt liten. Det dröjer inte särskilt länge fören jag är mer eller mindre välbekant med hela det första området, och även fast du senare i spelet låser upp ett andra område är ytorna i spelet inte något att skryta om. Men för att vara ett spel som utspelar sig i Mordor av alla platser, är det överraskande hur pass mycket grönt som finns runtomkring delar av världen, samtidigt som atmosfären ändå känns dyster och mörk. Att det sedan är ett riktigt snyggt spel gör ju inte saken sämre direkt.

Föga förvånande finns det också en del sidoaktiviteter att utföra utöver huvudstoryn och den allmänna maktkampen, som att klättra uppför torn vilket likt Assassin's Creed-spel låser upp en del av kartan men som du också kommer tillbaks till i jordelivet efter din död. Sedan finns även sidouppdrag där du får chansen att rädda människoslavar, eller får visa dina kunskaper på prov med antingen svärd, pil och båge, eller dolken. Lyckligtvis känns det dock aldrig som att det är för mycket innehåll instoppat bara för sakens skull, åtminstone inte till samma nivå som både Watch Dogs och Far Cry 4.

Sammanfattningsvis är Shadow of Mordor utan tvekan en av de största överraskningarna från 2014, då jag som benämnt inte hade höga förväntningar på det här spelet. Spelmekaniskt känns det riktigt tight, och även fast huvudberättelsen som nämnt inte är så mycket att hänga i granen, älskar jag verkligen dynamiken och öppenheten för att skapa sin egen berättelse och upplevelse via spelmekaniken och Nemesis-systemet. Något som jag hoppas fler utvecklare låter sig inspireras av.

Plus:
Tight spelmekanik, Nemesis-systemet är riktigt intressant, riktigt snygg grafik, smidig spelkontroll

Minus:
Svag berättelse, rätt liten spelvärld

Testad version: Playstation 4