Bioshock

Recension: Bioshock
Text: Oskar Sandström
Mardrömslika dykare och oskyldiga småflickor med överdimensionerade sprutor härjar under ytan. Irrational Games bjuder på en enkel biljett till den elitistiska undervattensutopin Rapture.

Bioshock utspelar sig 1960 och handlingen kretsar kring en mans dröm om att skapa en perfekt värld, långt borta från samhällets moraliska normer där det är varje medborgares skyldighet att förverkliga sig själv. Undervattensstaden Rapture är skådeplatsen där något har gått väldigt fel. De överlevande är genetiska missfoster som hemsöker staden efter nästa DNA-kick. Det är här som du i form av huvudpersonen Jack kommer in i bilden. Efter att ha överlevt en flygplanskrasch introduceras du för Rapture ett steg i taget. Det första som slår en när man bokstavligen gör en djupdykning in i Bioshock är det gedigna arbete som gjorts för att skapa en stämning av 50-talsnostalgi. Neonskyltar, reklam för genetisk modifiering och vad som närmast kan beskrivas som art déco-arkitektur finns överallt att beskåda. Roligast är de korta reklamfilmerna genetiska förmågor eller plasmider som enkelt förklarar spelarens olika förmågor. För det är här som spelmekanikens kärna ligger.

För att överleva i Rapture måste du inte bara vara snål med ammunitionen, du måste även sticka decimeterlånga sprutor i armen för att skriva om hela din genetiska struktur. För varje plasmid du hittar eller köper så får du en ny genetisk förmåga att använda. De kommer i olika utföranden. Några är offensiva och används för att göra levande grillkol av motståndaren, andra är mer defensiva och kan användas till att avleda dina fiender medan du ostört kan ta dig förbi. Det finns många sätt att använda plasmiderna på och anpassa dem efter din egen spelstil. Haken är att de förbrukar Bioshocks svar på magi, Eve, samt att du bara har ett begränsat antal slots att fylla med plasmider. Det enda sättet att köpa mer plasmider och gentonics är i automater som bara tar en slags valuta, Adam.

Handlingen i spelet förs framåt genom rullbandspelare som dyker upp lite här och var i Rapture. Man har även radiokontakt med den mystiske välgöraren Atlas som berättar om vad nästa mål är och varför man måste ta sig djupare ner i staden. I första halvan av spelet är det lite oklart vilken drivkraft som gör att man som huvudpersonen Jack fortsätter att utforska Rapture, men det klarnar i andra halvan av spelet. Jack är dock lika genomskinlig som Gordon Freeman och hade gärna fått reagera lite mer på sin omgivning. Det står dock snabbat klart att det är någonting som inte riktigt står rätt till med staden. Var är alla människor och vad är egentligen Adam?

Adam är Raptures välsignelse och förbannelse. Alla Raptures invånare vill ha det, men det enda sättet att komma över Adam är från så kallade Little Sisters, små flickor som samlar in Adam i gigantiska sprutor. Problemet är bara att de beskyddas Bioshocks mest karaktäristiska fiende, Big Daddies. Dessa missfoster iförda dykardräkt och överdimensionerade borrmaskiner är varje spelare mardröm. Att ta sig an en Big Daddy ens på lättaste svårighetsgraden för att komma över den dyrbara Adam kräver en hel del planering. Tillräckligt med ammunition, rätt plats och rätt plasmider är A och O för att överleva.
När man väl har lyckats med stordådet att döda en Big Daddy så ställs man för det moraliska valet att döda den försvarslösa och gråtande lilla flickan eller rädda henne. Om man skördar en Little Sister på Adam så får man mer att spendera på nya förmågor. Om man istället räddar henne så vinner man en moralisk vinst, men får mindre Adam. Det tar dock verkligen emot att döda Little Sisters då man som spelare nästan känner sig mer och mer som ett monster, som om Rapture och alla plasmider förändrar en mer än vad man önskar.

Om man inte överlever en strid så återuppstår man dock automatiskt i en närliggande glastub, något som förtar själva känslan av skräck och utsatthet i det mörka och fientliga Rapture. Varför Irrational Games valde den lösningen finns inget bra svar på, men det gör att rädslan för att dö ganska snabbt försvinner. Det är bara att gå tillbaka och försöka igen.
Även om man inte behöver vara rädd för att dö så är Bioshock stundtals ett skrämmande spel. Oftast hör man fienden, så kallade splicers, långt innan man ser dem. Ibland syns en skugga på väggen som snabbt försvinner och det enda man kan göra är att skakande se sig om med laddad pistol, väntandes på att de ger sig till känna. För de dyker upp, lita på det. Utan förvarning kan ljuset flimra till och försvinna och splicern du just skulle sänka är spålöst försvunnen.

Miljöerna i Bioshock är på samma gång väldigt vackra men också degenererade. Nerblodade obduktionsbord, översvämmade toaletter och en känsla av förfall för stundtals tankarna till Silent Hill. En genomgående känsla i staden Rapture är att något har gått fel och staden har lämnats åt sitt öde.
Vatteneffekterna slår alla andra spel på fingrarna. På pluskontot finns bra ljudeffekter och övertygande röstskådespelare. Ett problem som dock sänker intrycket lite är att de har misslyckats fatalt med att synka dialog och textflöde. Snabbt inser man som spelare att man måste välja mellan att läsa texten eller lyssna på dialogen, det är omöjligt att göra båda delarna samtidigt.

Bioshock skildrar hur fel det kan gå i ett drömsamhälle, spelet tar upp det känsliga ämnet genteknik och kastar spelaren ner på botten av ett mörkt hav med huvudet före. I Rapture går egoism och självförverkligande före allt annat. Det här är ett av året bästa spel som sätter sina spår. Kanske inte i din genstruktur, men åtminstone i minnet.

Grafik: 9
Spelbarhet: 9
Ljud: 9
Hållbarhet: 8

Betyg: 9

Plus:
Spännande, stämningsfullt, goda möjligheter att skräddarsy spelstil
Minus:
Dålig text-ljudsynkronisering, lite ansiktslös huvudperson