The Legend of Zelda: Twilight Princess

Mitt första möte med Zelda-serien var till min gamla trogna Super Nintendo och titeln på omslaget löd The Legend of Zelda: A Link to the Past. Med den lyxiga loggan i guld på kassetten for den i illa kvickt och det tog inte lång tid för att lyckan skulle vara total. Det omtalade introt i spelet har nog inte många missat, eller i alla fall hört talas om. För nog är det ett av spelhistoriens mest stämningsfulla intron, när man tar sina första stapplande steg i ösregnet letandes efter sin försvunna farfar med en ekande röst från en okänd kvinna i huvudet.

Ända sedan det mötet har jag både älskat och följt serien, jag har gått tillbaka till de äldre delarna till Nintendos åttabitare samt lånat min väns Nintendo 64 för att få ta del av det underbara Ocarina of Time, som än i dag platsar som ett av historiens bästa spel på mångas listor. Det som alltid fascinerat mig är Shigeru Miyamotos känsla för fantasi, som aldrig tycks ta slut. Den tillsynes alltid leende japanen står ensam för mycket av Nintendos framgång, men tycks inte tyngas ner av förväntningarna för det. Shigeru lyckas alltid leverera fantasifulla, egna och minst sagt magiska spel, hela tiden med ett leende. Och hans sinne för lekfullhet som skiner igenom i hans verk har alltid skapat den där varma känslan i bröstkorgen hos mig. Shigeru är en av få spelskapare i en klass för sig idag, spelskapare som tillför något nytt till begreppet spel. Han är som tur är inte ensam utan kan stolt räkna sig i samma demonproducentskara såsom Hideo Kojima (MGS) Hironobu Sakaguchi (Final Fantasy) och Sid Meyer (Civilisations). Men det som gör att jag gillar Shigeru sådär lite extra mycket är att när så många andra spelskapare strävar efter att ta oss så nära verkligheten som möjligt, så vill han tvärt om - nämligen att ta oss så långt bort den som möjligt.

Twilight Princess och höga förväntningar gick hand i hand, inte minst på grund av att Nintendo innan release kaxigt lovade att det skulle klå det omåttligt populära Ocarina of Time. Inget dåligt löfte direkt, och minst sagt kaxigt. Upp till bevis tänkte nog många med mig medans vi med förväntansfulla ögon tittade på både trailers och bilder på det Zelda som så många hellre skulle ha sett i stället för Wind Waker. Alltså ett mer "vuxet" Zelda. För hur charmigt man än kan tycka att Wind Waker är, rynkade många på näsan åt den tecknade grafiska stilen som kallas cell shading. Många fnyste åt Shigerus lekfullhet och tyckte spelet var på tok för barnslig och avvikande för att räknas som ett Zelda. För nog hade många trailern där Ganon och Link gjorde upp där allt såg ut som en upphottad version av Ocarina of Time färskt i minnet. Men Nintendo tog som bekant en annan vändning och skapade Wind Waker i stället. Och därmed delades Zelda-fans upp i två läger, de som älskade nyskapandet hos Shigeru och de som avskydde det och avfärdade det som barnsligt. Jag själv hör till de förstnämnda.

Så var Twilight Princess alltså här, spelet som enligt Nintendo ska vara bättre än det omåttligt populära Ocarina of Time. Och de lovorden följer mig i bakhuvudet när jag tar mina första stapplande steg i den idylliska staden Ordon. Link känns lika van att styra som alltid och de som spelat Wind Waker kommer att känna sig hemma direkt. C-spaken används till att vrida på kameran och L-knappen till att centrera den precis bakom Link, som kan vara användbart inför hopp eller för att automatiskt sikta på en fiende i närheten. X och Y används som snabbkommandon till diverse item man finner under resans gång och bidrar till att man snabbt kan använda dem när nöden kräver och fungerar smidigt och bra. A-knappen används till diverse saker beroende på vart du står eller vad du håller på med. Exempelvis kan den användas till att plocka upp sten, rulla med Link, göra hoppattacker eller kasta saker. Allt sker smidigt genom att det står på skärmen vad a-knappen används till för tillfället. Link springer följsamt dit jag vill att han ska springa och att slåss går exakt lika smidigt som i tidigare delar. Kontrollen lämnar alltså inget över att önska.

Musiken imponerar många gånger när den ligger i bakgrunden och bygger på stämningen. Men jag tycker inte den når ut till sin fulla rätt förrän man för första gången rider ut på Hyrules slätter, då infinner sig både den där magiska känslan och rysningar längst hela kroppen. Koji Kondo har här skrivit några av sina bästa stycken, och trots att det utlovades en riktig orkester denna gång blir jag inte besviken. Hans musik är både stämningsskapande och i många mellansekvenser den där lilla biten som gör att hela scenen verkligen lever ut. Spelet genomsyras av lugna fina harmoniska slingor blandat med heroiska toner, gamla teman dyker upp från gamla spel i nytappning varvade med nya skapelser som inte är annat än en fröjd för örat. Men allt är inte frid och fröjd utan vissa musikstycken har han även lyckats göra riktigt intetsägande och en viss hissmusikstämpel infinner sig, detta händer dock inte alls ofta men skulle för den sakens skull lätt ha undvikits. Koji Kondo gör dock ett överlag riktigt bra jobb.

Grafiken kan idag med spel såsom Gears of War ute på marknaden kännas en aning föråldrad och inte det minsta imponerande. Men om man nu ska ta det för vad det är - ett spel till Gamecube så är jag beredd att säga att det utan tvekan är konsolens snyggaste spel. Och det är inte dåligt med tanke på att den lilla kuben kan stoltsera med spel såsom Resident Evil 4. Och där Twilight Princess inte lyckas imponera på det tekniska planet tycker jag spelet ger igen tiofalt på den estetiska fronten. Alla miljöer jag stöter på är fint utformade och riktigt intressanta och allt känns som det gjorts med en stor portion fantasi samtidigt som detaljrikedomen många gånger får mig att stanna upp och bara se mig omkring. Många karaktärer har gjorts med glimten i ögat och Link ser bättre ut än någonsin. Här bevisar Nintendo att även fast de har hårda konkurrenter därute såsom Jak & Daxter-spelen, är det ingen som klår dem på hemmaplan gällande både design och utförande i stort. Nintendo kan verkligen när de vill.

Utforskningen av den lilla staden Ordon är en stillsam början på äventyret och som jag tidigare nämnt så hänger Nintendos lovord som ett tungt mantra i mitt bakhuvud. Och visst tycker jag inte den där speciella Zelda-känslan infinner sig de första timmarna, trots att de är riktigt bra. Och visst kan jag komma på mig själv med att tvivla på Nintendos lovord och tycka att de tagit en större tugga än de kan svälja. För nog hade jag förväntat mig något bombastiskt och storartat till introduktion om man ska slå något så stort som Ocarina of Time. De första timmarna är dock riktigt mysiga och ger en god inblick i hur kontrollschemat fungerar och ger en god tid till att vänja sig vid att styra både Link och hans trogna häst Epona. Men allt förblir inte frid och fröjd och efter att ha kommit in en bit i spelet förstörs idyllen och staden blir attackerad av en okänd fiende. Links vänner blir kidnappade av den anstormade fienden och lotten faller på Link att rädda dem. Men någonting oväntat händer på vägen till undsättning och Link stöter på en svart vägg som senare visar sig vara en port till en annan värld. Plötsligt dyker en svart hand upp och slungar in honom i världen som kallas Twilight Realm. Där förvandlas våran kära Link till en varg och för att klara sig samt att över huvud taget ha något hopp om att kunna bli normal igen slår han följe med en finurlig karaktär vid namn Midna. Dessa två hjälper varandra under resans gång eftersom Midna behöver Link och tvärt om. Midna känns på det hela taget långt mer intressant än tidigare sidokaraktärer. Här har Nintendo lyckats göra en mångbottnad sidokaraktär som verkligen eggar spelaren.

Twilight Realm bjuder på en ogästvänlig miljö med fiender som hämtade ur en mardröm. Links vargform styrs precis som Link skulle styras i vanliga fall och övergången känns smidig. Några få tillskott följer med den nya formen, exempelvis förmågan att använda sina sinnen till att se saker det nakna ögat inte ser eller hoppa till avsatser som Link i sin vanliga form aldrig skulle klara av. Twilight Realm skulle precis som Daniel säger närmast liknas med Dark World i A Link to the Past och färgtonen ändras helt från att ha varit varm och mysig till att bli gråskalig och ogästvänlig. Men ändå imponerar världen med sin otroliga estetik och allt ser ändå på något sätt riktigt riktigt vackert ut. Springandet mellan världarna känns dock i början lite ovant och jag var osäker till hela varggrejen första gången jag hörde talas om det. Men en bit in i spelet kapitulerar jag totalt och Twilight Realm bjuder mig på omväxling i och med nya möjligheter och intressanta miljöer. Att jag efter att ha kommit tillbaka till den vanliga världen mer än gärna besöker Twilight Realm igen säger det mesta.

Efter samarbetet med Midna kommer Link tillbaka till den vanliga världen i vetskapen om att allt inte står rätt till. Världens öde ligger nu på hans axlar och han är den som ska möta denna nya och okända fiende och driva tillbaka mörkret som fallit över Hyrule. Då bär det av till det sedvanliga tempelutforskandet alla Zelda-fans är bekanta med. Och trots att vissa tempel mer eller mindre kan gå på räls så blir de inte tråkiga för det utan jag kommer på mig själv med att sitta och le åt spelskaparnas uppfinnelserikedom. Svårighetsgraden överlag tenderar heller aldrig att bli varken för svår eller för lätt, man fastnar emellanåt men lyckas alltid komma vidare och när man väl löser något pussel känner man alltid att man åstadkommit något. Här börjar spelet blomma ut på riktigt och efter att ett par tempel blivit avklarade så börjar Nintendos lovord kännas mer och mer tillrättalagt. The Legend of Zelda: Twilight Princess är ett spel som aldrig tycks slutar växa och jag kommer på mig själv med att hela tiden tycka bättre och bättre om det. Så även om man till en början kan känna att den något segstartade introduktionen tråkar ut er, så säger jag bara håll ut, ett stort och oförglömligt äventyr väntar er och ett spel som inte kommer lämna någon besviken. Shigeru Miyamoto har än en gång lyckats skapa spelmagi när den är som bäst.

Så nu är det bara den stora frågan som kvarstår "är verkligen Twilight Princess bättre än Ocarina of Time?". Tja det är egentligen upp till er att avgöra. Personligen tycker jag Twilight Princess lyckas överträffa Ocarina of Time på många punkter och när spelet är som bäst blir man minst sagt trollbunden. Så mitt tips är att skaffa spelet och avgöra själva, och en sak kan jag lova. Ni kommer inte bli besvikna.