Svenska
MEDLEMSRECENSION

Excitebike 64

Skrivet av: Link   2007-12-03

Få saker mäter sig med att stegra på hojen, att skjuta upp framhjulet, låta det smeka vinden medan bakhjulet gör grovgörat, det är hårt. Det är tufft.

Någon gång under nittiotalet spelade jag det första Excitebike. Då som nu var det fräckaste tricket helt klart att bränna loss på bakhjulet. Det fanns bara en enda sak som var mer fränt: boosta in i ett hopp, stegra långt, långt bak och sedan landa... på bakhjulet!!! Det var tidigt nittiotal, jag var ung, Excitebike var extremt extremt.

Hopp.

Tidigt nollnoll-tal, jag var fortfarande ung (men vid den åldern då man tror att man är erfaren), Excitebike 64 var... inte lika extremt extremt. Till exempel är det ingen vidare idé att försöka landa på bakhjulet nu. Poäng-tapp på extrem-skalan. Du kan förvisso fortfarande stegra men det är riskabelt och snart faller du. Poäng-tapp igen. För att vara ärlig kunde Excitebike 64 lika gärna kunnat heta "Motorcross 64" eller "Genericbike 64". Kort sagt finns mycket litet av den säregna prägeln från originalet kvar där den enda egentliga likheten spelen emellan är att du kan fälla motståndare genom att tvinga in dem i ditt bakjul. Det och att du alltid bör landa med båda hjulen på marken samtidigt efter ett hopp för att behålla maximal hastighet. Där slutar släktskapet. Poäng-tapp #3.

Då är Excitebike 64 ett dåligt spel? Svaret är: Inte alls. Excitebike är bra, nästan mer än bra men aldrig i närheten av extremt extremt, som dess föregångare. Excitebike har, för sin tid och konsol-värd, riktigt solid grafik med lortig design och fina animationer. Allt är grus i dag men om du ploppar i kassetten nu så kan du ana att spelet en gång i tiden nästan imponerade på 64-ägarna. Som med många andra spel på Nintendos 64-bitare så blev tyvärr grafiken avsevärt sämre i multiplayer. Trist. Poäng-tapp? Ja, ett halvt.

Apropos. Multiplayer introducerades i "serien" i och med Excitebike 64 och jag saknade verkligen det i originalet. Här finns det dock och inte helt oväntat, som med många andra av N64:ans bästa, är det detta som faktiskt gör spelet värt att spela än i dag. Vi återkommer till det efter att vi diskuterat...

...Kontrollen i det originella Excitebike är det lättaste du kan tänka dig. Inget strunt. Styr. Gasa. Boosta. Klart. Därför upplevs ett dilemma när vi tittar på spelbarheten i 64-versionen. Här är den långt mer invecklad och kräver faktiskt att man spelar ett eller två varv i tutorial för att snappa upp allt. Det fungerar och om du bemästrar alla tekniker med handkontrollen i händerna så är det faktiskt riktigt njutbart. Om du gör det. Det kräver litet av dig och nu kommer vi åter till multiplayer-delen, för här uppstår problemet: Du kan inte ta hem tre vänner som aldrig spelat Excitebike 64 och förvänta dig att ha roligt med dem så snart ni startat spelet. Du och vännerna måste alla ligga på samma nivå, gärna ha tränat in kontrollen en del, för att det ska bli skoj på riktigt. Gör ni det, sitter kontrollen, då har ni kul. Inte Mario Kart 64-kul men kul. Här plockar spelet ett antal extrem-poäng.

Spelar du själv kommer du erfara att det lönar sig att kunna kontrollera sin förare, för karriär-läget är svårt. Mycket svårt. För svårt. Det är så pass krävande att spelet tyvärr blir frustrerande och efter att du misslyckats fler gånger än ditt temperament tillåter så skriker du, slänger handkontrollen i soffan, stänger bryskt av 64:an och säger till dig själv att aldrig spela det igen. Du ljuger, dessvärre. Du kommer försöka igen, misslyckas, försöka igen och du blir bara argare för varje gång. Datorn är pedantiskt felfri. Poäng-tapp.

Musiken är på sin höjd duglig men allt som ofta är den fullkomligt oinspirerad så när som på ett spår som låter som den präktiga slå-på-bas-strängen-låten från lobby-scenen i The Matrix. Den låten regerar men den kan inte hålla upp resten av musiken och de skräpiga ljud-effekterna. Jag tycker inte om trimmade mopeder.

Allt som kardemumman är så lyckas inte Excitebike 64 vara det dess föregångare var: extremt extremt. Det stannar på att vara ett dugligt motorcross-spel som är bäst bland duktiga vänner en kväll då ni går genom 64:ans spelbibliotek. Det är roligt att få vännerna att äta jord genom spelets många banor (vissa är dock meningslösa). Det är dessutom ett personligt frustrations-test att se hur länge du pallar karriär-läget (varför kan inte två spelare spela karriär-läget tillsammans?).

Ett sista extrem-plus-poäng för det fräcka upplåsningsbara extramaterialet.

Samlat betyg: 6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10