The Last Guardian

Spelad version PS4/PAL

En ung pojke möter en mystisk, fjäderklädd varelse. Deras öden är sammanvävda ...

Låt mig börja med att säga att jag fullkomligt älskade Ico, Fumito Uedas genombrottsspel, som jag rankar som ett av topp-10 till PS2:an, jag gillade även Shadow of The Colossus starkt, men det här spelet är tyvärr inte alls lika kul även om estetik & spelkontroll ekar från sina föregångare. Utvecklingen av spelet drog tydligen ut på tiden och man missade en hel konsolgeneration innan titeln kunde släppas till PS4:an under sent 2016.
The Last Guardian höll nära på att knäcka mitt spelintresse och min inställning att om man påbörjat ett spel ska man avsluta det, ifrågasattes starkt. Hade jag inte tagit mig i kragen förra helgen och satt mig ner & plöjt igenom de sista sex timmarna i två sittningar, ja då skulle endast Rocket League vara det spel som får mig att starta upp PS4:an.

Historien börjar med att en pojke vaknar upp i en grotta bredvid en stor, konstig varelse, till hälften fågel, till hälften hund(?), litegrann som skvadern i Sundsvall, som är fastkedjad & skadad. Genom att dra ut spjut ur varelsens kropp, samt mata honom med glimrande tunnor så vinner pojken djurets tillit. Djuret, som heter Trico, blir sedan befriad av pojken och tillsammans börjar de den mödosamma vandringen ut ur de slottsruiner som de befinner sig i.
Genom återblickar berättas sedan bitar av vad som hänt tidigare, varför Trico & pojken hamnade i grottan till att börja med, en konstig, mästrande röst som kan befalla Trico presenteras och tydligen är de inte ensamma i slottsruinerna.

Grafiskt så är det ganska mediokert, det känns som ett Playstation 2-spel i vissa delar och även om det estetiskt är i linje med Fumito Uedas tidigare spel så är det konstigt att det inte är mera liv och vackrare vyer i spelet. Det enda som får godkänt är Trico, vars päls, fjädrar & rörelsemönster är riktigt läckert animerade och ger ett djup, emotionellt band till denna märkliga varelse. Även några vatteneffekter imponerar, men annars känns det verkligen som ett spel som utvecklats under förra generationen, som bäst.

Ljudet är ett par snäpp bättre, det finns en berättarröst för första gången i ett Ueda-spel, en djup, japansk stämma som gör jobbet. Det som imponerar mest återigen är dock varelsen med dess små ljud & uttryck. Ljudkreatörerna har verkligen lyckats hitta Tricos röst och skapar djurläten av smärta, saknad & ilska, i perfekta nyanser!
Musiken är skapad av Takeshi Furukawa och även om han säger att han försökt undvika känslomässig förstärkning med sin musik & hävdar inspiration från impressionistisk musik så följer han traditionen från Ico & Shadow of the Colossus med filmisk, vacker musik som urläckert förhöjer stämningen.

Det är nu som problemen börjar hopa sig. Spelkontrollen är verkligen undermålig, dels är pojken bångstyrig, vilket är döden för ett förtäckt plattformsspel vilket The Last Guardian är. Lägg till kameraproblem vilket inte hjälper, särskilt inte i trånga utrymmen. Dels känns kommandostyrningen av Trico slumpartad, du skriker, pekar och hoppar på stället som en tok, men ingenting händer. Sedan plötsligt börjar varelsen röra på sig och efter vad som upplevs som minst en kvart, hoppar han till den avsats du har pekat på hela tiden. Tempot blir lidande av detta och det känns som att spela en oerhört långsam film.
Även striderna är tråkiga då pojken inte kan slåss alls utan Trico får stampa och bita ihjäl de fiender som dyker upp på vägen. Visst kan man dra huvudet av gubbar som varelsen vält omkull, men kommer de på fötter & får tag i dig, så gäller det att sprattla som en galning för att komma loss innan de hinner till en ljusbländande dörr!

Hållbarheten är knappast godkänd, jag klarade spelet på 12-13 timmar och omspelningsvärdet är noll för mig, då spelkontrollen, tempot & kameran är så usla som de är. Det finns några kostymer och troféer som man kan låsa upp om man spelar igenom spelet ytterligare ett par gånger, men som sagt var det verkligen inget som intresserade mig.

Sammanfattningsvis: Fumitos Uedas senaste alster är inte ett särskilt kul spel, tyvärr. En dålig spelkontroll, bångstyrig kamera och ett segt tempo sänker spelglädjen totalt. Den enda ljuspunkten är varelsen Trico, vars animationer & djurläten ger en känlomässig länk som känns i hjärtat. Tills du försöker befalla honom att hoppa, dyka eller gå dit du vill, då vill du bara rulla ihop en tidning och aga dess stora, håriga bakdel...