Endless Ocean

Livet till sjöss är fyllt av spänning och självklara ingredienser som skäggiga pirater som hungrar efter guld, rökiga hamnkrogar där du blir uppassad av storbystade damer, stormar som vänder all havets vrede mot din lilla skuta och en homoerotiskt laddad kamratanda som endast garvade sjömän kan uppleva. Endless Ocean till Wii är inget undantag från den numer vedertagna mallen. Eller vänta nu...jo det är det faktiskt. Det är ju raka motsatsen.

I Manaurai havets ständigt lugna vatten löper du ingen risk att råka på piratflagg. Solen strålar konstant och erotiken stannar vid intima simturer med delfiner eller enorma valar. Och den största behållningen med Endless Ocean är just spelets fullständigt avkopplande natur. Det är helt våldsbefriat och har endast en lös inramning i form av en tunn handling som drivs av dina upptäckter. Det finns inga faror, det finns inga stressmoment.

I Endless Ocean intar du rollen av en dykare som tillsammans med en kvinnlig medhjälpare seglar omkring på Manaurai havet och utforskar livet under dess yta. Och där har ni spelet om man ska hårddra det hela. Men det finns faktiskt mer att göra i Endless Ocean än det ger sken av vid en första anblick Du kan givetvis bara dyka i det blå plurret på valfri plats på kartan och efter eget behag utforska undervattensomgivningarna som består av allt från korallrev till enorma ruiner. Men du kan också lära känna de många varelser som ryms under ytan och på så sätt fylla i den encyklopedi som din medhjälpare är i färd med att sammanställa. Lite då och då trillar det även in mail i vilka du ombeds göra uppdrag som går ut på att agera dykguide eller ta foton på särskilda fiskarter. Som belöning för utförda uppdrag får du mestadels ny utrustning men även, märkligt nog, nya frisyrer. Och tröttnar du på att dyka ensam kan du alltid bjuda in en vän via WiiConnect24. Tråkigt nog saknas stöd för röstchatt och det enda sättet att kommunicera är genom förbestämda meddelanden eller genom att klottra med en penna som intressant nog kan skriva på vatten.

Nintendo har marknadsfört Endless Ocean som en del i serien Touch Generations där bland annat Brain Training-spelen till DS ingår. Och det förstår man när man inser hur enkelt både spelets koncept och dess genomförande är. Du spelar enbart med wiimoten och allt styrs genom att peka och klicka. Du styr din karaktär genom att helt enkelt peka åt det håll du vill att denne ska simma och håller inne B eller trycker på minus för simrörelsen. En tryckning på styrkorset får upp en meny där du bland annat kan välja en kamera eller mat till fiskarna och all form av interaktion sköts med A knappen och sparsamma rörelsekontroller.

Visuellt är spelet ett av de mer tilltalande på Wii även om grafiken är långt ifrån spektakulär. Det fiktiva Manaurai havet är vackert återgivet och animationerna på det mesta som ryms under ytan är stundtals slående. Musiken är avkopplande men soundtracket som nästan exklusivt innehåller låtar av Hayley Westenra (tänk Enya) kan börja lukta ost efter ett tag. Skönt då att man kan klämma in egna låtar via SD-kortet även om den funktionen har vissa begränsningar.

Som du säkert förstått vid det här laget är Endless Ocean långt ifrån ett traditionellt spel och som sådant är det oerhört svårt att bedöma. Man får delvis kasta åt sidan de kriterier som skulle gälla i vanliga fall och inse att Endless Ocean handlar om att förmedla en upplevelse olik det mesta på dagens konsoler. Under sina bästa stunder är det sensationellt vackert, trollbindande mystiskt och lyckas lämna mig ödmjuk inför livet som frodas långt under vågorna. Utan att spoila något var min haka konstant i golvet under min första dykning nere i den becksvarta avgrunden. I stunder som denna hamnar Endless Ocean långt upp på min lista över spel som förmedlar mäktiga men ändå intima upplevelser.

Men även solen har fläckar och så fort man inte befinner sig i vattnet påminns man om att Endless Ocean i grunden är ett lågbudgetspel och man gör bäst i att inte uppehålla sig på båten alltför länge. Stela karaktärsanimationer och frånvaro av röstskådespeleri (karaktärerna rör inte ens på läpparna när de pratar) drar ner helhetsintrycket ovan ytan avsevärt. Det går inte heller att förneka att spelet står och faller vid spelarens fascination för havet och är man inte intresserad kan upplägget börja kännas repetitivt och rent ut sagt tråkigt redan efter några timmar även om jag efter cirka tolv timmar fortfarande har en liten del av kartan kvar att utforska och en hel drös varelser kvar att klappa (inte att rekommendera i riktiga dyksituationer då det kan orsaka fiskarnas eller i vissa fall din död).

Jag är den typ av spelare som uppskattar annorlunda upplevelser. Kobinera det med intresse för naturen i allmänhet och skräckblandad förtjusning för havets ändlösa vidder i synnerhet och du förstår att jag älskar Endless Ocean. Det har sina brister men allt är förlåtet när jag befinner mig hundratals meter under ytan. Totalt omgiven av ett ogenomträngligt mörker med endast en svag ficklampa som guide får jag rysningar när varelser som ser ut att höra hemma på en annan planet plötsligt glider in i ljuset framför mig och obekymrat simmar vidare i sina uråldriga spår. Just då är Endless Ocean höstens agenämaste spelupplevelse på Wii och till och med Super Mario Galaxy får finna sig i att vänta på sin tur.