Okami

En av de första sakerna som slår mig är hur fantastiskt roligt det är att öka farten. Att springa snabbt, med de cellshade vindarna vinande omkring mig och se tecknade blommor slå upp i mina spår. Jag sitter och dumflinar med styrspaken brutalt framtryckt. Det är ett sådant där ögonblick när du glömmer studielån, snöslask och otrevliga kassörskor. Det är spelglädje.

Det är också i dessa små detaljer och moment som min kärlek till Okami byggs upp. Maffiga miljöer, javisst. Men det är ändå höstlöven fångade i ett vinddrag som imponerar.
Det är svårt att inte brista ut i en spontandiktad kärleksförklaring som skulle få Aerosmiths "I don't want to miss a thing" att framstå som kylig i jämförelse. Men jag ska sansa mig.

Okami är äventyr som vi glömt att det kunde se ut. Bland episka filmsekvenser och hutlös utvecklingspotetial räcker det klassiska oftast inte längre till, allt måste ha en twist eller en finess. Okami hittar charmen i det enkla konceptet och stoppar in det i en sanslöst snygg förpackning (Vi snackar om Johnny Depp fick barn med Jessica Alba och sedan klädde barnet i smakfulla pastellkreationer från Gucci-snyggt. Hursomhelst).

Som Amaterasu, direktimporterad från Shintoismens skapelseberättelser, susar du i vargskepnad över Nippon för att bringa kulör och lycka till dess gråskaleplågade innevånare. Med världen som ett enda klotterplank för din gudomliga pensel drar du ut i strid mot den klassiska ondskan, här representerad av en drake med nio huvuden, samt diffusa skuggor som agerar bakom grundhandlingens kulisser. Den obligatoriska, humoristiska side-kicken, en vandrande artist stor som en loppa, är så charmig i sina buffigt översatta - något sexistiska - monologer att jag gjorde en pepparkaksform i hans ära förra julen.

Stridsystemet är ungefär lika enkelt i sitt upplägg som storyn är klassisk i sitt utförande (Elak snubbe gör dumt - på honom!). Det består av standardattacker, specialfunktioner i form av de tecken man ritar med sin gudomliga pensel och den föreskrivna "post-bossfight" vapenuppgraderingen. Det är enkelt, roligt och lagom innovativt.

I dess sämsta läge är Okami för lätt med en vacklande story. I dess bästa stunder glömmer jag totalt omvärlden och uppslukas helt av en bossfight, eller för all del, ett eklöv fångat i vinden.

Story; 5 (Elak snubbe - TA HONOM!)
Grafik: 9 (Cellshademagi)
Ljud: 7 (Klingande östasiatiska toner sätter stämning, människor som pratar på påhittat språk som låter som ekorrar på harshtripp sänker)
Spelmekanik; 8 (Enkel, snabb och tillfredställande)

Okami har så mycket av "det där lilla extra" att det skulle kunna fylla ett normalstort badkar
8/10