Bioshock

När jag först fick spelet i min hand hade jag ganska höga förväntningar. Jag hade spelat igenom demon som gick att ladda hem via Xbox Live™ två gånger, och hade försäkrat mig om att detta var något jag ville ha.
Omslaget gav ett intryck av rost och gammalt skeppsvrak.
Den första biten av spelet kunde jag nästan utantill eftersom jag hade spelat igenom demot två gånger.
Man kastas ganska plötsligt in i historien; ett flygplan störtar mitt ute i Atlanten, och bara du överlever. Man få inga ledtrådar om vad som orsakade haveriet, och nu ligger du och flyter ensam i det iskalla vattnet. Plötsligt ser du något blänka till i mörkret. När du simmar närmare ser du att den långa silhuetten av en fyr reser sig ur vattnet.
Eftersom fyren är den enda form av fast land du kan se så gör du bäst i att gå i land och undersöka saken närmare.

En påtryckande känsla av övergivenhet och mörker tränger sig på. Plötsligt är allt svart.
Lamporna slås på igen och framför dig har du en banderoll med texten "No gods or kings. Only man."
Den övergivna fyren är dock bara den första av många portar in till hjärtat av Rapture. Rapture grundades av Andrew Ryan och är, kort och gott, en stad på havets botten. Medan du färdas ner under ytan får du se en kortfilm som berättar vad Rapture är och varför den byggdes. Det sköna retrotemat och den återkommande jazzmusiken för tankarna till Fallaout 2.
Adam är hårdvaluta i Rapture, och har du Adam på dig (vilket du alltid har) så kan du räkna med att någon annan vill åt det. Detta ämne finns inne i människokroppen och är mycket viktigt för att Rapture ska kunna fungera.
Du kommer ofta att bli överfallen av galna invånare som vill åt ditt Adam, så var på din vakt.
Det finns en mängd olika vapen, som alla går att uppgradera. Pistolen, hagelgeväret och armborstet är några av mina personliga favoriter. Varje vapen kan dessutom laddas med tre olika sorters ammunition, använd rätt sort vid rätt tillfälle.

Det som skiljer Bioshock från många andra FPS är dock "plasmids". De är olika ämnen som med hjälp av att EVE injeceras i ens blodomlopp modifierar ens DNA. Detta resulterar i diverse "krafter" som är mycket användbara. Utsöndra elektricitet, kunna tända eld på saker och att få föremål att sväva är exempel på modifikationer som kan åstadkommas med hjälp av plasmids. EVE sprutor kan hittas lite överallt. Utan EVE kan du inte använda dina plasmidkrafter.

Om vi nu ska ta och gå in på personliga intryck och tankar kring spelet så kan jag direkt säga att jag verkligen gillar stämningen som råder. Man känner verkligen att staden är sliten av de många stridigheter som ständigt pågår, kriget om Adam.
Invånarna i staden går ofta runt och pratar med sig själva eller med varandra. Det händer också att de börjar slåss mot varandra. Det är en tung stämning man känner, och det märks att en hemsk händelse har ägt rum. På sin resa genom Rapture hittar man kassetter där man kan höra små meddelanden eller "memos" som personer har spelat in. Även detta bidrar till stämningen och hjälper till att bygga upp spänning.
Relationen mellan Little Sisters och Big Daddys är även den välgjord och visas ofta upp med bra AI och charmiga, om än hemska, konversationer mellan far och syster. På sin väg till att lösa mysteriet som staden gömmer stöter man på många udda och välgjorda karaktärer. Man märker även hur svårighetsgraden succesivt ökar. Spelet inger en känsla av att alltid vara förföljd, och man spelar med fördel ensam i ett mörkt rum.
Ett epsl för den som tycker att en påtaglig känsla av närvaro är viktigt när man spelar.

Jag är väl medveten om att det är en sen rescension av spelet.

Ljud: 9/10
Grafik: 9/10
Kontroll: 8/10
Hållbarhet: 7/10