No More Heroes

Suda51 levererar utan tvekan den mest annorlunda actiontiteln till Nintendos lilla vita i No More Heroes.

Spelet har två riktigt starka sidor. Den förstnämnda stavas p r e s e n t a t i o n. No More Heroes har förpackats med popkulturella referenser, humor, och en attityd med mittenfingret i luften. Vad sägs om att iklä sig rollen som en före detta wrestlare med ambitionen att bli västkustens främsta mördare, vars garderob är sprängdfylld av de mest osmakliga T-skjortor, som konstant eftersöks av den lokala videobutiken pga oreturnerade porrfilmer, och sextrakasseras av sin personliga tränare? Låter det lockande? Lägg då till det überläckra namnet Travis Touchdown, en vrickad story, den fetaste motorcyklen du kan tänka dig och en Beam Katana - ett STAR WARS inspirerat batteridrivet mordvapen som har inhandlats på eBay.

Rent grafiskt ser No More Heroes ut som en PS2 titel, men skaparna har skänkt spelet en störtskön retro-look som sticker ut. Menyerna är designade i klassiskt 8-bitars stuk och hela inramningen andas postmodernism.

På vägen till toppen möter Travis de mest absurda antagonister man kan tänka sig, vilka fick mina tankar att vandra till serieskaparen Frank Millers verk. Bossfighterna är enormt tillfredsställande vilket leder oss till No More Heroes andra riktigt starka sida; stridssystemet.

Travis kan välja två positioner i strid; högt och lågt. Beroende hur motståndarna försvarar sig kan ex-brottaren drämma till dem med sin elektrifierade katana genom att spelaren trycker på A-knappen i lämplig höjd. Rörelsekänsligheten i Wii-fjärren utnyttjas först när man ska lägga in det avgörande hugget. Defensiva fiender kan sättas ur spel med hjälp av B-knappen som levererar en välriktad spark. Striderna är lika belönande som undehållande.

Ett par minustecken ska dock påpekas. Som ni säkert redan har läst på annat håll är staden Santa Destroy enbart en plats för Travis att färdas från punkt A till punkt B, uppdragen i spelet är få och repetativa, och grafiken är långt ifrån klockren på sina ställen. Värst för egen del är ändå beslutet som distrubitören Rising Star gjorde; att ge Europa den censurerade japanska versionen. Många köper Suda51:s snack om att "det var den första utgåvan som släpptes och därför bör det betraktas som original", men det är bara strunt. Jag bryr mig faktiskt inte så värst mycket om att blodet inte forsar under själva striderna, men i spelets oändligt många läckra mellansekvenser är det uppenbart att det handlar om en censurering. Spelet är stympat och det framgår av kontexten. Ofta kan man lukta sig till vad som "egentligen" hände. Man vet helt enkelt att den där armen skulle huggas av. Detta medförde en stor irritation hos mig som bidrog att jag lämnade tillbaka spelet där jag köpte det och beställde den amerikanska utgåvan tillsammans med en FreeLoader. Jag föreslår alla kulturkänsliga personer att göra samma sak.

Annars stormtrivs jag med att klyva fiender på löpande band iförd en T-shirt med budskapet "You say PSYCHO like its a bad thing"
tryckt på bröstet!

Tummen upp!