Hotel Dusk: Room 215

Hotel Dusk är ett interaktivt deckaräventyr från den lilla utvecklaren Cing som tidigare gav oss Another Code, också till DS. Another Code innehöll några fantastisk innovativa pussel som verkligen utnyttjade DS:ens mest unika sidor och jag förväntade mig att Cing skulle ta hela konceptet ett steg längre med Hotel Dusk men något oväntat väljer utvecklaren att åsidosätta den delen till förmån för en välberättad handling.

Pusslen i Hotel Dusk är relativt få och de som nu finns där är oftast både för lätta och något krystade. Å andra sidan är handlingen så pass välskriven att man efter ett tag acepeterar spelets inriktning och bara sveps med.

Kyle Hyde är en före detta polis som tjänar sitt levebröd som resande försäljare. Han är cynisk, bitter och till en början rent ut sagt otrevlig. Vårt äventyr börjar när Kyles arbete leder honom till Hotel Dusk där hans förflutna hinner ifatt honom. Kyle söker nämligen efter sin gamla partner Bradley som, i samband med en stor utredning, högg honom i ryggen och försvann spårlöst. Som spelare tar du kontrollen över Kyle som under ett dygn ska försöka pussla ihop de mörka hemligheter som många av hotellets gäster bär på och förhoppningsvis komma ett steg närmare Bradley.

Som tidigare nämnt är handlingen i Hotel Dusk oerhört välskriven, betydligt mer så än sin föregångares. Spelets karaktärer, dvs hotellets gäster och anställda, är i regel trovärdiga och mångbottnade och jag som spelare kände en genomgående samhörighet med de flesta av dem. Tillräckligt mycket för att med iver och glädje ta mig igenom hela spelet som håller förvånansvärt länge. Det tog mig cirka nitton timmar att nå spelets eftertexter, vilket är i runda slängar det tredubbla av Another Codes längd.

När man spelar Hotel Dusk håller man DS:en vertikalt, dvs precis som man skulle hålla en bok. Passande nog är Kyle Hyde en flitig användare av ett antecknigsblock och man kan när som helst öppna den och skriva ner ledtrådar, givetvis via tryckskärmen. Det här är en till synes obetydlig gimmick men i längden bidrar den till att överbrygga avståndet mellan spelaren och spelkaraktären samtidigt som det i detta fall ytterligare förhöjer känslan av att man upplever en interaktiv novell.

Spelets presentation lutar tungt åt film noir hållet och Cing har för det mesta lyckats kringgå konsolens tekniska begränsningar med en urläcker design och en mycket säregen stil. Hotellet är presenterat i 3D som knappast är imponerande men får jobbet gjort. När det är dags för dialog, och det är det nästan hela tiden, ritas spelets karaktärer upp som ganska välanimerade tvådimensionella blyertsritade tecknigar. Det här ger spelet en allldeles speciell stil och det ser helt enkelt strålande ut när två karaktärer intar varsin skärm och utbyter välskriven dialog med varandra.

Spelet har sina brister och den främsta är nog att det är en oerhört linjär upplevelse vilket knappast är oväntat i den här genren. Som spelare följer man en väldigt utstakad bana och det fanns stunder då jag inte kom vidare för att jag hade missat någon liten detalj. På det sättet är spelet väldigt ofölåtande och när jag ägnar en halv timme åt att leta igenom hotellet för att hitta den där lilla ledtrådan som jag han missat bli jag väldigt frustrerad. En annan aspekt av spelet som vissa kommer uppfatta som en brist är att Hotel Dusk är oerhört dialogtungt. Visst löser man pussel och utforskar hotellet men för det mesta handlar det om att läsa, läsa och återigen läsa. Men istället för att kalla det brist vill jag påstå att det helt enkelt är spelets karaktär. Hotel Dusk är inte för alla och om du börjas svettas vid blotta omnämnadet av en bok ska du defintivt vända dig någon annanstans. Men då kommer du missa ett av de mest välskrivna och gedigna spel som Nintendos bärbara har att erbjuda.