Mario Kart Wii

Elakhet. Hämnd. Orättvisa. Jag älskar det.
Själva spelandet är i sig ganska enkelt precis som grafiken.
Men det gör ingenting för varje kväll som vi har ledig på luckan åker Wii:t fram. Alla vill spela, alla står upp skriker, hotar eller gråter av skratt när sista varvets sista del närmar sig.

Häromdan blev jag spöad fyra gånger i rad av en kille som aldrig ens hållt en Wiimote. Ännu mindre spelet mariokart. Så som jag alltid gör drar jag en superstart och tar ledningen och behåller den. Nästan hela vägen. Ja bara nästan för när jag närmar mig mål och tänker: äntligen får Lucky va han tål som kommer det där ***** bevingade blå äckel-skalet och träffar min taggade Bowser i ändan och jag hamnar plötsligt på tiondeplats av tolv.

Om in kontrollerna var så dyra hade jag kanske kastat dem igenom väggen.

Men ändå... Älskar jag det!
Det är spelet som är så bra...