Resident Evil 4 (2004)

OBS: Denna recension är inte grundad på en särskild av versionerna, så kommentera inte med "Hur kan du ge en port en tia?"

Efter Resident Evil 3: Nemesis och Code Veronica började Resident Evil-serien började kännas smått ointressant och repetiv, och sidospel som Resident Evil Outbreak gjorde knappast saken bättre, så slog CapCom till och gjorde Resident Evil 4. Det revolutionerade inte bara serien, utan även hela action-genren.

När Resident Evil 4 först premiärvisades tvivlade spelare över hela världen. Det hade kvar de klassiska kameravinklarna till en viss grad och verkade riktigt läskigt. Dock så kändes det... gammaldags.

Ett tag senare gjordes spelet dock om från grunden. De gamla kameravinklarna som gjorde det svårt att se vad som dolde sig runt var ersatt av en kamera placerad en bit bakom Leon som åker fram och placerar sig över axeln när man siktar, ett system som används i de flesta actionspel idag.

Umbrella är nu borta... och en ny ondska sprider sig...

Man får nu återigen axla rollen som Leon S. Kennedy, som senast sågs i Resident Evil 2. Nu har han fått jobb hos en hemlig organisation som jobbar direkt under president Graham, och hans uppdrag är att skydda presidentens familj. Av en ren händelse blir presidentens dotter kidnappad precis när Leon har fått sitt jobb...

Det är svårt att placera Resident Evil 4 i en kategori. Ett renodlat action-spel är det inte, och man kan knappast klassa det som varken skräck eller survival horror. Det går helt enkelt inte... man borde säga att det har uppfunnit genren "panic horror".

Just det. Resident Evil 4 bygger inte på långsamma zombies och trånga, mörka korridorer. Spelet kretsar mer runt om känslan av att ammunitionen börjar sina, och det finns ingenstans att fly, medan galna spanjorer anfaller från alla håll beväpnade till tänderna med högafflar, dynamiter och yxor. Om man får slut på ammunition är man illa ute, eftersom att kniven knappast hjälper mot en grupp fiender på cirka tio personer, och ingen av de vill precis bjuda dig på te och kakor...

Kontrollen i Resident Evil 4 funkar toppen oavsett version, om man inte räknar med den mediokra PC-versionen. Enklast att spela med är dock utan tvekan Wii-kontrollen, p.g.a att det är så enkelt och att det går så snabbt att sikta.

Handlingen i Resident Evil 4 kan beskrivas med ordet "bradålig". Leon har skickats för att leta reda på presidentens kidnappade dotter, Ashley, som har siktats i en liten by i Europa, avskuren från omvärlden. Ashley är ett perfekt på hur sterotyp en karaktär kan vara. Hon vädjar hela tiden om hjälp och kan inte se sig mätt på Leon när hon glor storögt på honom. Även om storyn i grund och botten är smått patetiskt, är den fängslande och gripande, eftersom att den utvecklas på ett sätt få spel lyckas med. Man vill veta vad som händer näst.

I Resident Evil 4 är alla vapen inte längre utspridda över hela spelvärlden och kräver ett pussel för att man ska få tag i dem, nu kan man istället köpa dem av en mystisk vapenförsäljare som befinner sig överallt. Denna gåtfulla gubbe kan även uppgradera dina vapen så att de t.ex tar mer eller har mer skott i magasinet. Det är dock självklart inte gratis. För att få pengar till detta (valutan är pesetas, den före detta valutan i Spanien) kan man sälja skatter och annat krimskrams till försäljaren och få betalt i både pengar och ett Hehehe... thank you!. Man kan självklart även plocka upp kontanter från avlidna fiender och förstörda lådor.

Något som är svårt att prata om i Resident Evil 4 är grafiken. Tekniskt är det ett av de snyggaste spelen förra generationen, men är numera utdaterat av t.ex Playstation 3's och Xbox 360's hårdvara. Man kan se värmevågorna i de varmaste rummen och vatten stänker upp på kameran när Leon hamnar i vattnet. Spelet är ett av de snyggaste någonsin om man pratar om estetiskt. Väldigt stora omgivningar med korta laddningstider. Allt är riktigt snyggt... animationerna och modellerna är grymma, för att inte nämna att designen är helgrym! Miljönerna är inte längre renderade på samma sätt som i de tidigare spelen, utan är nu fullt renderade i 3D, och det ser snyggt ut!

Man kan verkligen inte anklaga Resident Evil 4 för att vara enformigt. När spelet börjar befinner man sig i den tidigare nämnda spanska byn, för att sedan besöka både berg och en sjö innan man avancerar till spelets nästa område. Spelet är indelat i olika kapitel, totalt finns det strax över tjugo, om man börjar med "Normal" så borde spelet ta omkring tjugo timmar att klara första gången. Sedan tar spelet slut, och man börjar spela om det igen. Och igen. Och igen...

Bossarna i Resident Evil 4 är stora och mäktiga. Jättesalamandern man möter tidigt i spelet kan mycket väl vara den bästa inledningsbossen i ett spel någonsin. Ögonblicket när man åker båt och försöker träffa besten med harpuner är så mäktigt, det finns ytterst få spel med samma storslagenhet.

Att Resident Evil är en våldsam spelserie är väl alla medvetna om, men våldet i den fjärde delen är något unikt. Det finns inte många spel som är lika blodiga som Resident Evil 4, och ännu färre vågar visa det lika tydligt. Huvudena man lyckades spränga några få gånger med jämna mellanrum i de tidigare spelen inträffar nu ännu oftare. Huvudsdelarna flyger åt alla håll ackompanjerat av ett mysigt "splash!"-ljud, för att sedan följas av ett äckligt litet kryp som kommer upp från halsen. Att man i de tidigare spelen kunde bli av med huvudet av några få fiender var knappast så hemskt, eftersom att kamerorna för det mesta låg så långt borta. I fyran ligger dock kameran närmare, och när Doctor Salvador sätter motorsågen mot Leons hals sprutar blodet på ett ytterst vulgärt sätt, för att Leons huvud sedan ska avskiljas från hans kropp. När den extremt otrevliga fienden Garrador sätter klorna genom Leons ansikte för att sedan lyfta upp honom och placera sin andra näve klor genom hans mage är ett av de äckligaste sätten att dö på i ett spel. Någonsin.

Den artificiella intelligensen är prima i Resident Evil 4. Fienderna klättrar upp för stegar, tar den snabbaste vägen mot en och anfaller i grupp, från olika håll. De ser även till att alltid göra det med ett otrevligt vapen i enda handen och begäran att ta livet av Leon och Ashley i andra handen.

Ljudet i Resident Evil 4 ligger ständigt på topp. De dystra tonerna får det att krypa kalla kårar längs ryggraden, för att sedan trappas upp och bli en mycket mer stressande melodi när en svärm av ondskefulla bönder rusar mot mig för att festa på mina inälvor. Ljudkvalitén ligger på topp, och soundtracket passar spelet. Ibland så försvinner musiken helt eller blir väldigt tyst, vilket höjer stämningen något enormt.

En annan liten detalj i Resident Evil 4, som precis som kameran, används i en del spel nuförtiden är "enknappsystemet". Istället för att ha varje knapp låst till en funktion så fungerar här en speciell knapp (A på GC- och Wii-versionerna, X på PS2-versionen) som en hel del olika kommandon. Med ett enkelt trycka kan du skjuta, ge dina fiender en kort flygtur med hjälp av en elegant utförd spark, hoppa ut genom fönster eller ta skydd bakom sandsäckar eller en liten vägg.

Både spelkänslan och atmosfären är av högsta klass i Resident Evil 4. Jag är inte en digitaliserad TV-spelsfigur som försöker skjuta folk för att höja min poäng. Nej. Jag är Leon, och jag slåss för min överlevnad. Jag svettas när fienderna närmar sig, jag kissar nästan på mig när Dr Salvador kommer lite för nära. Jag känner rekylen när jag förvandlar några huvuden till ynkliga köttslamsor på marken med mitt hagelgevär. Jag springer från galna hundar med tentakler och jag kastar spjut på enorma vattenmonster.

En sak jag ofta hatar i spel är quick-time events, dock så fungerar de väldigt bra i Resident Evil 4. Att hamra på en knapp eller svinga på kontrollen för att springa ifrån en rullande sten och sedan avsluta med ett knapptryck höjer paniken. Man sitter där och trycker så snabbt man kan, väntar på att kommanot ska ändras... och man svettas i rädsla för att misslyckas. Med ojämna mellanrum dyker det även upp knappkommandon mitt i gameplayen, och då måste man vara kvick om man inte vill ta skada och eventuellt dö. Det händer att jag vaknar mitt i natten och skriker "Vafan! A! Jag tryckte ju på A! Jävla skitspel!".

Resident Evil 4 håller väldigt länge, man låser upp en mängd extramaterial när man klarar spelet första gången, och när man klarar det på "Professional" låser man upp ytterliggare godis. För att inte nämna att man kan fortsätta spela det efter att man klarat allt. Just for the fun of it!

Filmsekvenserna är djävulskt bra gjorda. De är i real-time (läs: dock inte i PS2-versionen eller när man kör med kläderna special #2 i Wii-versionen). Rösterna passar karaktärerna, och röstskådespeleriet är tipp-topp... även om replikerna inte alltid är det...

Resident Evil 4 är för mig utan konkurrans det bästa spelet förra generationen, och ett av de absolut bästa någonsin.
Letar du efter ett spel och kan klara numera smått föråldrad grafik? Då borde du sluta leta och slänga dina stålar på CapComs mästerverk vid namn Resident Evil 4.
Because you're worth it!

Plus: Spelkänslan, atmosfären, grafiken, Ashleys konturer, allt! Allt! Allt!

Minus: Höjer pulsen lite för mycket.