Infinite Undiscovery

Upp till bevis för tri-Ace omtalade rollspel.

Enligt Yoshiharu Gotanda (grundare av tri-Ace och företagets centralgestalt) är Infinite Undiscovery rollspelet han alltid drömt om att göra, men som tekniken inte tillåtit honom att förverkliga - förrän nu. När Xbox 360 utannonserades insåg Gotanda att hans drömspel äntligen kunde bli verklighet. Ett spel som skulle ta rollspelsgenren till nästa nivå. Dessvärre är det något som slutresultatet inte kan leverera. Faktum är att det inte ens är bra.

nfinite Undiscovery handlar om flöjtspelaren Capell som i spelets början blir räddad från ett murket fängelse av den livliga tösen Aya. Anledningen är att hon förväxlar honom med en man som går vid namnet Sigmund the Liberator, vilket inte är särskilt konstigt då Capell och denne befriare är förvillande lika varandra. När de båda sedan återförenas med nyss nämnda Sigmund och hans sällskap, där även Aya ingår, får man reda på att de alla är medlemmar av en frihetsrörelse kallad The Force. Deras mål är att förstöra de kedjor som binder samman planeten med månen och på samma gång befria världen från alla monster som dykt som en följd av detta. Bakom allt det här ligger The Order, spelets skurkar, som med dessa kedjor försöker få tillgång till månens kraft. Och det är alltså kring denna kamp som spelet kretsar och Capell mot sin vilja blir indragen i.

En ganska så ordinär rollspelshandling med andra ord, vilket absolut inte behöver vara något negativt om den berättas väl, men tyvärr är det här problemen med spelet börjar radas upp en efter en.

Infinite Undiscoverys handling är tråkig, extremt klichéfylld och dåligt berättad. Som spelare engageras man aldrig och bryr sig varken om världen eller karaktärerna. Och till detta bidrar även röstskådespelarna stort. Capell själv, och till viss mån även Aya, får väl anses vara okej, men resten av spelets karaktärer har begåvats med röstskådespelare som läser sina dialoger utan vare sig inlevelse eller känsla och - många gånger - i helt fel tonlägen. Dessutom är klippningen ibland helt usel, vilket gör att konstiga pauser uppstår som förstör än mer. Kort sagt kan nog Infinite Undiscovery innehålla den kanske sämsta dubbningen av ett japanskt rollspel någonsin och hela röstproduktionen andas tidigt 2000-tal.

Vidare så är spelets miljöer, med några få undantag, riktigt tråkiga, och inte hjälper den medelmåttiga grafiken till för att göra det hela bättre direkt. Framför allt städerna är hjälplöst gäspframkallande och livlösa. Inomhusmiljöerna är dessutom ett rent skämt när det kommer till detaljrikedom och om man hittar ett rum som är inrett med mer än ett bord och en säng får man vara glad. Karaktärsdesignen är också tveksam och förutom ett par karaktärer är den alldeles för anonym för att man ska orka bry sig.

Men har inte Infinite Undiscovery några bra sidor? Jodå. Musiken är till exempel trevlig, men den starkast lysande stjärnan är ändå spelets stridssytem, som är helt realtidsbaserat, och fungerar riktigt bra. Faktum är att striderna är förvånansvärt tempofyllda och påminner inte så lite om ett tredjepersonsactionspel (attackera med A och B, håll respektive knapp intryckt för specialattacker eller kombinera dem båda för kombos). Något som är föga förvånande när man tar i beaktning att Infinite Undiscovery är mer actionrollspel än traditionellt rollspel. Som spelare har man bara direkt kontroll över Capell, men enklare kommandon går att tilldela sina tappra medkämpar, likväl som att det går att ställa in olika taktiker för sin grupp. Och förutom att den artificiella intelligensen ibland lever sitt egna lilla liv så sköter sig de datorstyrda spelarna bra. Dessvärre är menysystemet totalt värdelöst istället då allting fortsätter i realtid i bakgrunden medan man försöker hitta ett visst föremål bland de klumpiga menyerna. Tur då att menyn knappt behöver användas under spelets gång, särskilt inte under striderna.

Infinite Undiscovery är alltså Yoshiharu Gotandas drömrollspel. Ett spel han har velat förverkliga i över ett decennium och vars idéer har växt fram under samma tidsperiod. På förhand har han lovat att spelet skulle få hela rollspelsgenren att genomgå en evolution. Något som skulle uppstå genom specifika situationer i spelet som i sin tur skulle leda till okända upptäckter och skapa permanenta förändringar i spelvärlden. Vart allt det tagit vägen kan man dock fråga sig.

Men även om man bortser från allt förhandssnack så blir allt som återstår bara ett medelmåttigt rollspel. Det brister på alldeles för många viktiga punkter för genren och känns på det stora hela väldigt ofärdigt. Och hade det inte varit för att jag spelade det i recensionssyfte är det verkligen tveksamt om jag hade tagit mig igenom de dryga 20 timmar äventyret varar. Och i sådant fall bara för att jag är totalt såld på japanska rollspel. Det är inget bra betyg. Synd på så roliga strider bara.