Bioshock

Det är mörkt, kallt och blött. Jag ser en fyr och simmar dit för att rädda mig själv efter flygplansolyckan. Jag tror mig vara i säkerhet, men är omedveten om att de närmaste timmarna kommer kantas av galna läkare, små flickor och våldsamma Big Daddys. Bioshock har börjat, och jag är förväntansfull.

Inledningen är lika perfekt som man kunnat tänka sig efter att ha sett alltför mycket trailers och videos på förhand. Jag älskar spelet redan innan det släppts, och mina känslor får en varm och god konfirmation direkt vid start. Bioshock kanske inte är FPS-genrens nya revolutionerande genombrott, men det är ett grymt bra spel ändå.

Man vet som spelare inte alltför mycket när man staplar in i fyren. Några bilder och mindre berättelser har flugit förbi innan man tagit kontrollen över sin karaktär, men vad man ska göra och varför är smått oklart. Under hela resans gång kommer man sakta men säkert få reda på mer om vad om hänt staden Rapture, som kommer att bli ens hem för en stund framöver. Rapture, denna underbara utopi som hade allt och lite till, men trots detta förfallit till oigenkännlighet av maktkamp och girighet.

Stämningen är total hela tiden. Man får verkligen känslan av att infinna sig på mitten av 1900-talet. Musiken, designen och atmosfären bidrar alla till det faktum att Bioshock rent estetiskt kan klassas som unikt. Miljöerna i Rapture är inte likadana någonstans, och det genererar i att man för en gång skull inte går vilse i de alla gångar och rum som finns vilket är standard i andra mörka, dystra FPS-spel.

Invånarna i Rapture är inte vad de en gång varit. Liksom staden har de ändrats åt det negativa hållet (positiva för oss som gillar att skjuta saker), och är smått galna hela bunten. Här är det bara att panga på minsta lilla skugga, allierade finns det inte gott om. Det visar sig i vilket fall att en man vid namn Atlas behöver lite hjälp av dig, vilket man såklart hjärtligt ställer upp på. Man blir guidad inte bara i vad som ska göras, utan även lite smått och gott om Rapture och dess kultur. En trevlig och hjälpsam snubbe, minst sagt.

Man vaggas snabbt in i kontrollen och stridssystemet innehållandes klassiska vapen såsom revolvrar och Thompsons, men även till de spännande plasmiderna. Plasmiderna kan liknas vid tex Biotics i Mass Effect; man har vissa krafter tillgängliga efter behov, och kan påverka (döda!) sina motståndare därefter. Allt sker genom händerna på ens karaktär, och det kan vara allt ifrån elattacker till bisvärmar. Under tidens och spelets gång kan man uppgradera och köpa nya plasmider, vilket gör en själv till ett dödligt vapen. Det här ger spelandet ett ny nivå, och är väl balanserat med de gamla hederliga vapnen. Omspelningsvärdet är mycket bra, mycket tack vare just plasmiderna och möjligheten att variera sina attacker på en bred skala.

Det som ligger bakom plasmiderna är så kallat ADAM och EVE. Med ADAM köper man sig nya, eller uppgraderar gamla, plasmider. Det får man tag i genom att, på ett eller annat sätt, fånga in de små Little Sisters, som i sin tur vaktas av Big Daddys, Bioshocks ikonfigur. Big Daddys må se stora och klumpiga ut, men är smidiga och snabba som få. Spelets roligaste och mest utmanande fiende, helt klart. EVE hittar man utstrött lite överallt i spelet i form av sprutor, och laddar upp ens plasmidmätare efter intag. Man kan därmed inte slösa hur som helst på plasmiderna, så taktik före galet skjutande och användande av plasmider är att föredra.

Jag har spelat Bioshock två gånger, den andra gången på Hard, och jag måste säga att det är ett mycket välgjort spel på i stort sett alla plan. Karaktärerna, storyn, striderna och miljöerna är så tätt ihopvävda att man lätt försvinner bort i Rapture i timme efter timme. Tekniskt sett finns det inget att klaga på, grafik ljud osv är mycket bra och inte minst originellt. Men det är just den estetiska delen som gör Bioshock till vad det är. För mig för spelet tankarna till Fallout, och sämre associationer kan man ha.

Jag måste tipsa alla om detta spel, oavsett vilken genre du föredrar. Själv är jag i grund och botten en RPG-spelare, men upplevelser som Bioshock vill man inte gå miste om, tro mig. Jag har gråtit tillsammans med Little Sisters, brölat i takt med Big Daddys och dödat en sjuhelvetes massa splicers. Originellt, så kan man bäst beskriva det. Klockrent originellt.

+ Plasmider, Big Daddys, storyn, kameraelementet. Men mest av allt den underbara känslan som fått mig att spela ohälsosamt långa stunder.

- Splicers använder sig inte av plasmider i samma utsträckning som en själv (om ens någonting när jag tänker efter), inga större ytor.