Dead Space

Vad som skulle vara ett rutinuppdrag har gått så fel. Två av mina arbetskamrater, mina vänner, är döda och de andra två befinner sig någon annanstans på detta gravskepp. Men vad som värre är inte faktumet att jag är ensam, snarare det omvända. Jag hör något kräla omkring i ventilationen, något som inte längre är mänskligt. Jag tar ett djupt andetag, kollar min ammunition och tar ett försiktigt steg runt hörnet...

Dead Space, EA's storsatsning på skräckgenren, är mörkt, smutsigt, slemmigt och fullkomligt vidrigt på ett underbart sätt. När höstmörkret lägger sig över landet och Halloween, alla onda tings favorit nalkas, har Dead Space kommit väldigt lägligt för dem som vill hedra sin mörkerrädsla snarare än att klä ut sig och tigga lågprisgodis av grannar.

Storyn tar sin början när Isaac Clarke och hans medarbetare anländer på USG Ishimura, en enorm "planet cracker" designad för att bryta sönder planeter och sedan samla upp mineralfyndigheterna. Det blir snart obehagligt uppenbart att något hemskt har hänt på skeppet och den närliggande kolonin på Aegis-7, då besättningen brutits och omformat till monstruösa varelser; necromorphs. När flyktvägen skurits av finns det inget annat val än att gå till bottnen med det morbida mysteriet samtidigt som Isaac söker efter sin försvunna flickvän; Nicole.

Tekniskt är inte spelet det bästa, men helt klart i toppskicket. Issac är snyggt modellerad, skeppet detaljrikt om dock monotont, och fienderna ganska snygga. Där Dead Space briljerat är dock designen. Skeppet är en i många avseenden en klaustrofobisk sarkofag eller vanhelgad katedral med gotiska influenser. Väggarna är klottrade med texter skapade av ett uppenbarligen stört sinne och nedstänkta med besättningens stelnade blod som allt sätter en mycket bra stämning för äventyret.
Jag måste även ge en stående applåd för fiendernas utformning; en blandning mellan de groteska kreationerna i John Carpender's The Thing och till viss del Zerg från Starcraft. Standard-necromorths är i grunden anatomiskt människor men har brutits sönder inifrån, fått lieblad utväxta ur händerna, växt små armar (med fyra fingrar - creepy...) ur buken, som sprättats upp, och fått skinnet upprivet. Det är ingen vacker syn, men innovativt i spelvärlden.

Spelmässigt är Dead Space en hybrid mellan Resident Evil 4 och Gears of War minus atletiska kullebyttor. Man använder lasersikte från vapnen som man brukar för att skära fienderna i bitar. Varje vapen har en sekundär funktion; plasmapistolen ändrar till exempel siktet 90 grader vilket är väldigt användbart när man ska byta från att skjuta armar till ben och "rakblads-shotgunen" avfyrar en lasermina.

Istället för att skjuta fienderna i huvudet måste man istället separera lemmarna från kroppen. Ett skott i kroppen gör ingen större skada och ett av monsterna kan överleva utan huvud och viktiga kroppsdelar så länge den har en arm och svans kvar. Den kanske haltar en aningen men den är fortfarande lika inställd på att ge dig samma behandling.
Det är en intressant mekanik som helt klart tillför något till spelet och belönar de som siktar väl.

Under flera bitar av historian kommer du även röra dig i tyngdlöshet vilket troligen är något av det bästa i hela spelet. Man måste kasta sig mellan väggarna gå i taket och slåss mot fiender som flyger genom tyngdlösheten likt köttiga torpeder. En upplevelse som troligen är den som kommer att leva längst i mitt minne.

Något mindre bra är viss repetition och utdragen backtracking. Man återkommer till samma område om och om igen. Jag gick in samma kvinnotoalett tre gångar och liknade situationer skedde ofta. Det ger intrycket av att skeppet är ganska litet och att du ständigt går i cirklar.

Necromorphsen rör sig på ett mycket bra sett, men i vissa fall beter de sig lite dummare än vad en varelse med rutten hjärna kan förväntas göra. De rusar i praktiken ihärdigt mot dig tills antingen du eller den är död.
En av fienderna, en bebis med tre tentakler, har en tendens att springa mållöst omkring i rummet tills den sätter sig på en specifik punkt för att veckla ut utväxterna och skjuta på en. Det finns bara några sådana punkter och det märks att rörelsemönstret repeterar sig. Vid ett tillfälle hoppade en av dessa upp på en vägg och vecklade ut tentaklerna som kom in i ett gravitationsflöde ur en golvplatta och slets loss resulterandes i dess död. Dess tvillingbror fortsatte att springa omkring tills den slutligen hoppade upp på precis samma punkt och slet tentaklerna av sig själv. Det är vid såna här ögonblick AI:n avslöjar sig själv.

Storyn är väldigt intressant för ett skräckspel men för att kunna förstå den helt måste man ha sett de prologer EA har släppt i form av sex underbara serier och en lite sämre animerad (tecknad) film. Utan att ha sett dem kan det troligen kännas lite förvirrande att gå omkring och höra om en "marker" man inte vet hur den ser ut eller vad den gör. Sämre är då att främst filmen och spelet inte riktigt går ihop, hur händelseförloppet ter sig olika och vissa händelser porträtteras på ganska skilda sätt.

I slutändan är Dead Space ett utmärkt skräckspel där atmosfären och designen bidrar till att skapa en stämning bortom det vanliga. Att utforska skeppets mörka hemligheter och den illvilliga kraft som ligger bakom ondskan är ett nagelbitande mysterium som passar sig bäst en mörk natt när paranoian är som värst.

We should have had an abortion...