Bioshock

Testad Version: Xbox 360

Åldersgräns: 18+

Genre: FPS/Science Fiction/Action

Utvecklare: Irrational Games (2K Boston)

Utgivare: Take Two

Spelare i offline: 1

Spelare i online: --

Premiär: 24 Augusti 2007

Finns även på följande format: PC, PS3 (24:e Oktober 2008)

Mitt Betyg: Stark 9:a

"Son, you're special. You were born to do great things." Detta är de två oförglömliga meningar i början av ett fantastiskt spel. Ett spel som får dig att få gåshud på din gåshud, som får dig att tugga sönder alla dina naglar, som får dig längta efter din gamla nalle du brukade använda som liten, som får dig att behöva ersätta din första handkontroll, eftersom du tappar den gång på gång. Spelet jag pratar om är ju så klart Bioshock. Now, would you kindly read this review...

Vad gör man när man blir allt kaxigare i sina action spel som Gears of War? Jo, man köper ett läskigt spel som gör att man inte är kaxig längre och får en att uppskatta livet. Bam-Bam har störtat med plan ner i vattnet på 60-talet. Det är en grej han inte kommer göra om på en lång, lång... lång tid framöver. Han har skjutit enorma metal-monster och blivit hög på droger. Han har helt enkelt spelat Bioshock...

Spelet

Jag sätter nervöst in skivan i min 360 och sätter mig bekvämt i sängen, redo för att spela. Men jag spelar inte, nej, jag kraschlandar i havet. Ett par timmar senare är det fullt ös i staden Rapture. Alla som är kvar i staden är drogberoende, staden är drogberoende, jag är drogberoende. Jag vandrar i vad som verkar vara New York på 40-talet, bara en liten detalj skiljer; det är under havet.

Det läskigaste i spelet är , utan tvekan, stämningen. Jag kan stå och se på hur en person brinner till döds, för att sedan ta foto på liket, medan jag hör gamla klassiker från 40-talet spelas upp i bakgrunden. Allt är läskigt, allt är kusligt, allt är roligt.

Jag går ur u-båten jag åkte ner med, och ser framför mig något som är vackert, men samtidigt läskigt. Jag ser en död man liggandes framför mina fötter. Jag ser en normal dag i Rapture. Det är en snyggt detaljerad stad med massor blod, vin, lik, grammofoner, maskar och så vidare. Jag måste ta mig vidare, då här gäller bara en regel: anpassa dig eller dö.

Jag måste samla på mig allt från droger till baguetter. Allt, allt jag kan hitta. Jag behöver allt för att överleva. Men jag är inte den enda som behöver grejer. Alla i, eller iallafall de som fortfarande lever, kvinnor såväl som män, behöver grejer. Men det här är ett ställe som till exempel skulle göra Marcus Fenix till en död Marcus Fenix. Här krävs det mer än muskler, vapen och en motorsåg. Här krävs det hjärna. Man får tänka sig för då man inte bara kan skjuta sig fram, då dör man. Man måste tänka strategiskt. Det har hänt (flera gånger) att man skjutit ut alla sina patroner på ett gäng splicers (drogberoende invånare av Rapture)för att sedan leta i fickorna efter fler patroner, samtidigt som de beskjutna splicers bara blir argare och argare.

Man får då utnyttja sig av Plasmids, som är en sorts sprutor som förändrar dina skakiga, kalla händer till dödliga vapen. Man kan till exempel tända eld på någon för att se hur han/hon skriker medan hon kastar sig i vattnet. Då tar jag fram min elerktriska plasmid och injicerar i min arm. Elektricitet + vatten= R.I.P...

Det dröjer dock inte länge förrän man får tampas med sin första Big Daddy, vilket är själva spelet riktigt läskiga karaktär. Stor, snabb, dödlig, vad mer behövs i ett monster? Det är här strategin i spelet verkligen tar sin roll i bessittning. Man får sätta fällor, förbereda kameror, såväl som kanoner och sen skjuta ut de flesta av mina magasin och plasmids. Men belöning är värd det.

Men det är mycket springa i gångar vilket är lite repetivt och kan få en att stänga av spelet ibland på grund av detta. Det kompenseras dock med en übergrym story som får en att vilja komma vidare.

# # # SPOILER # # #

Ja, vad ska man säga? Den mest tursamme mannen i hela världen måste vara en kille som kraschar och landar i ett undervattensparadis. Den mest otursamme mannen i hela världen är den som kraschar och åker ner till en halvt slaktad stad, varav resten består av psykopater. Kort sagt: Jag är den mannen, jag är den mest otursamme mannen i världen, jag är mannen som steg in i Rapture.

Det börjar med att man får lära sig kontrollen. Ja, om man kallar att svinga skiftnycklar mot andra träning, så visst, låt gå för det. Fast det allra första man gör är att få kontakt med en man vid namn "Atlas". En oskyldig man, med sina egna problem, som han genast drar över dig och du måste hjälpa honom med lite "familjeproblem". Mer vill jag inte gå in på eftersom jag vill inte förstöra för mycket.

# # # End-of-Spoiler # # #

Själva Rapture är bra designat och gjort. Jag går aldrig vilse och det finns nästan alltid en "affär" i närheten för extra liv och ammunition.Förövrigt så levererar detta spel den action man behöver och nej, detta spel passar inte in på RPG. Jag får ett välljudat spel. Jag får ett snyggt spel. Jag får ett långt spel. Jag får ett spel med en otroligt bra story. Jag får ett spel som heter Bioshock.

Grafik
Ja, vad ska man säga? Detta spelet är snyggt, kanske inte det snyggaste jag sett men ändå. Väldigt detaljrikt, vilket krävs för att bygga upp denna stämning som finns här. Sen är det en riktigt cool 40-tals design på det hela. Det är snyggt helt enkelt. Punkt.

Ljud
Vad är ett skräckspel utan skrämmande (och bra) ljud? Jo, det är ett floppspel. Men, det är inte Bioshock, Bioshock bjuder "Greatest Hits: The 40s" blandat med superbt ljud från skrikande galningar. Det är sällan tyst i Rapture. Men när det är det, då är det jag som mest rädd...

Spelbarhet
Kontrollen är bra, vapnen ger en skön känsla, ja, det är bra helt enkelt. Man får en känsla av att man själv är med i spelet. Jag är med i spelet. Det har skaparna gjort bra, det var kanske ett smart drag att inte ge något namn på huvudpersonen då detta ger mig en bättre spelkänsla. Jag kommer i kontakt med spelet. Det känns verkligt, och verkligt = kusligt. Det är även så detaljrikt av 40-talet så att man får gåshud. Propagande och liknande ses överallt.

Hållbarhet
Spelet är långt, och då måste det ha en liten guldstjärna eftersom så få spel forfarande är långa. Ok, visst Half-Life (1) är längre, men det är i en klass för sig själv. Men spelet har ju ingen multiplayer, vilket ät anledningen till att spelet inte får maxbetyg. Det är dock väldigt förtjänt av sitt 9/10 och skaparna kan vara stolta, för jag är det iallafall.

Sammanfattning
Jag kom, jag såg, jag föll av sängen. Bioshock är en adrenalin kick från början till slut och roar mig i minst 20 timmars speltid. Aldrig några mellansekvenser vilket ger fritt spelande. Det är en anong långa laddningstider men de är så få, så det är inte ens värt att ta upp på minusdelen. Kort sagt; SPRING OCH KÖP!

Huvudperson: Jag

Coolaste karaktär: Big Daddy

Roligaste Karaktär: Ingen aning

Läskigaste Karaktär: Big Daddies, och själva Rapture är läskig

Coolaste vapen: De flesta vapnen är coola men jag gillar armborsten

Sämsta/tråkigaste vapen: Återigen, de flesta är coola, dock håller inte revolvern måttet hela vägen genom spelet

Roligaste del i spelet: Allt, det är roligt från början till slut

Läskigaste del i spelet: ... trodde jag hade förklarat det (!)

Tråkigaste del i spelet: När man klarat det...

Spelet betyder: Att byta kallingar var tionde minut

Grafik: 8/10
Ljud: 9/10
Spelbarhet: 8/10
Hållbarhet: 8/10
Kontroll: 8/10
Variation: 6/10
Utmaning: 10/10
Multiplayer: --/--
Orginalitet: 10/10
Längd: 10/10
Story: 10/10
Inledning: 10/10
Avslutning: 10/10

+: Snygg grafik, actionpackat, långt, välarbetad och mycket tillfredställande story, coola vapen, läskigt, enkla och bra achievements, utmanande

-:
Ingen multiplayer, har förmågan att bli aningen repetivt ibland

Bilden visar:
En vanlig dag i Rapture. Killen som blir skjuten är inte död, nej de här är fullpropande, från tå till huvud med plasmids. Det krävs flera patroner för att klara av dessa.

Tack för att ni läste!