Svenska
MEDLEMSRECENSION

Fallout 3

Det börjar som alla liv med födelsen. Men med en speciellt utstående och vital skillnad: du är vid mänskligt medvetande från allra första början. Vi är där för att bevittna hur en existens inleder sina initiala steg; avläser rummets kulörer; bevittnar den ensamma, och från krypandet på golvet, beresliga stolen som står och upprättar en slags avskild form av påmanelse till att livet i sin aktuella gestalt inte kommer att bestå; det nu redan sedvanliga dreglet från munnen ständigt evaporerandes i anslutning med hur framtiden förflyttas för var sekund som passerar. När fadern väl uppenbaras på motsatt sida vet du att inget är här för att återstå; inget slussas någonsin vidare längs med livets fortgång utan oavvislig förändring.

Din hand ser plötsligt allt större ut, höjdnivån av sikte accelereras; ljudet av gurgel och små nätta knyst är en alltmer minnesförankrad företeelse. Du är nu sexton år. Det är din födelsedag. Mer tid passerar; fler förändringar sker. Du är nu tjugo år. Livet skall plötsligt inbjuda dig till omställningens Mekka; ut från säkerheten, bort från vissheten, men aldrig utan livets tvingade Möjlighet inopererad bland inälvor, greppandes den potentiella själen. Det är, således, nu det börjar på riktigt.

Fallout 3:s bragd ligger i dess totala omfamnande av livets verkliga låga; oavsett om det handlar om mer animaliska drifter eller bara en önskan om att finna en plats i en värld där anarki redan har upphört att vara anarki i takt med att det inte längre existerar någon struktur av samhällig uppbyggnad överhuvudtaget. Konformismen har blivit blott just detta: ett traditionsbundet minne bland dem som fortfarande vaknar om morgonen med ett stön klängandes på läppen och en tillflykt till domänen av känningens dämpande genom ännu inte strålningsförstörd whisky och vodka om kvällen. Utanför deras fönster härjar den fria själens varelser; människor som tycks ha blivit som de djur de delar den strålningsskadade yttersidan av världen med. Men det finns ingen enkel lycka att finna här, inga sagoliknande särdrag likt en Djungelbok av delad samvaro i fröjd mellan människan och djuret. Men något kvarstår alltid; den mest ofrånkomliga karvade linjen av absolut i sanden: döda eller bli dödad. Driften är, med andra ord, densamma på alla plan. Överlevnad är vårt allt.

Det är en uppfriskande händelse att ännu en gång få beträda marken av fara, bliva ett med det basala i livet, men också ständigt svepas in av en strålningsinsnärjd tänkbarhet av stora mått. För människan, i sin situation av accepterad rå realitet utan synlig ände, verkar på det stora hela ha blivit en mer ärlig varelse till sina egna unika känningar och behov. Moraliteten som Lag ligger bortglömt inspärrad i ett bepansrat valv någonstans i ruinerna av en forn huvudstad; moraliteten som individualistisk bedömning sålunda tagit dess plats. Det är uppfriskande, minst sagt. Men traditionella friktioner residerar fortfarande i det stora omfånget, i en värld där hudfärgen måhända har försvunnit som "problem" har istället något annat funnit sin möjlighet till uttrycklig avsky. Graden av strålningsskada och mutation är nu vad som avgör din acceptabla norm bland de mer bebodda platserna. Människan är, obevekligen, sig lik. Förändrad ja, men fortfarande fullt kapabel till samma svinaktiga utsikt när blicken sveper över den rådande världen.

Under övergivna tågtunnlar finner somliga ro, andra tvingas fly då förändringarna som uppstår inom dem får dem till att direkt bli malplacerade inom en rådande norm. Men sanningen är att normen egentligen har blivit disintegrerad, sedan länge lika förgiftad som vattnet i dryckesbägaren. Fallout 3, precis som sina föregångare, är således de missanpassandes värld, just på grund av att det inte längre existerar någon egentlig normalitet som äger verkligt bestånd. Vart än du går, vilka du än möter, så inser du med din bild av den större världen att alla är lika på det sättet. Lika i sin olikhet.

I en sådan värld så existerar möjligheten till evig förändring tydligare; mer markant. Vetskapen av att all form av bestående säkerhet egentligen är en falsifikation i varande är en del av alla människor häri. Därigenom blir också jakten på individuell lycka och val en framhävd del av allt som pågår. Men all ensamhet har en skrämmande särart, och så även här. Gruppbildningar, hoper av kollektiv med vitt skilda aspirationer konfronteras överallt. Men vad som var idag behöver inte kvarstå i morgon. Det är exakt vad Bethesda redan har lärt dig genom dina första vacklande steg; plommonkompotten på tröjan, gurglandet efter ingenting specifikt, förvisso; men levandes och blickandes förändring och möjlighet framför din lilla blick.

Och det är också där spelets största styrka uppenbaras. Få spel lyckas idag på samma sätt med att få dig att känna dig deltagandes av livets förändring, utveckling och alla dess möjligheter i form av val och moraliska egenheter. Ingeting är rätt eller fel, och konsekvenserna av ditt agerande kan ge dem de mest oanade resultat. Till skillnad mot exempelvis Bioshock som i förhandspratet stöpte sig självt i den fantastiska moraliska tvezonen så vågade det aldrig göra det viktigaste av allt: belöna såväl som straffa. Ingen konsekvens i vrånghetens dimension när det handlar om ett val mellan att ta liv eller bespara liv i en värld styrd av objektivism och materialsim är ett fatalt misslyckande av den mest grundläggande aspirationen. Fallout 3, tack och lov, undviker denna form av ryggradslöshet och tvingar dig att stå för dina val och moraliska tankegångar.

Precis som, återigen, sina föregångare. Mycket kan sägas om Bethesda's manus och dialoger i kontrast mot Black Isle's, även om det enkla svaret är att: nej, det håller överlag inte samma klass. Men ännu en gång; förändring, omstrukturering; livet går vidare. Och i denna förvandling uppstår kvaliteter och möjligheter som föregångarna inte hade. Frågan är överhuvudtaget om någon annan utvecklare hade kunde föra Fallout universumet med sådan bravur till fullfjädrad 3D och uppvisa sådan känsla för närvaro och livets agerande i en pulserande fri värld, som Bethesda.

För i slutändan formar Fallout 3 ett smått skinande spelmonument av vad livets fortgång och allt däri innefattar; potentialer, förändring, utveckling, försakelse; vetskapen av att ingenting kvarstår som våra minnen. Men anledningen till detta är också själva skälet till att dessa bör uppskattas så mycket som möjligt medan vi ger oss hän den framtid som väntar med ett öppet sinne och en medveten beredskap för att ingenting består oförändrat; men att det genom förändring även väntar helt andra, oanade, möjligheter och njutningar. För tillslut når allt sin ände, och livet som vi kände det har fyllt sin oundvikliga roll och berett vägen för något helt annat. Likt din mor som tynar bort genom att bringa dig till liv när dina ögon för första gången blickar den spelvärld som nu ligger framför dig. Möjligheterna och begränsningarna är enbart dina egna.

Medlemsrecensioner51
Samlat betyg: 8.6/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10