Midnight Club: Los Angeles

Recension Xbox360: Midnight Club: Los Angeles
DATOR- OCH TV-SPEL. Rockstar San Diego är tillbaka med ännu ett Midnight Club, den här gången i ett digitalt återskapat (nästan) Los Angeles.

Av vad vi hittills har sett i spel, har inte fotorealistiska städer visat sig vara så underhållande och därför har Rockstar blandat fantasi med verklighet och gjort en egen tolkning av LA. Eller så råkar det vara så att Rockstar är de okrönta kungarna när det kommer till fantasistäder, det är såklart en diskussionsfråga. Företaget har i alla fall aldrig haft problem tidigare när det kommer till stadsplanering, det är snarare vidrätthållandet av lag och ordning som de inte riktigt behärskar. Tolkningen av LA är hur som helst en minst sagt lyckad sådan som i ena sekunden låter spelaren ta genvägen genom köpcentret för att i den andra bara glida runt i Beverly Hills.

Detta är en annons:

Med Midnight Club 3: Dub Edition introducerades styling, trimning och framförallt licensierade bilar, något som lyckligtvis hängt med till LA. Strax över ett fyrtiotal bilar i olika klasser (muskelbilar, sportbilar och lyxåk) samsas om vägbanan men tävlar om ryktet och prispengarna. Det är det sistnämnda ordet som tyvärr gör att många inte kommer att ge Midnight Club den tid det faktiskt begär. Tid är pengar och i LA visar det sig ganska snart vara mer än påtagligt uppenbart. I spelets två första timmar fick jag harva runt i min rostiga Golf från sena åttiotalet. Det är hög skämsfaktor på det i Stockholm, vad den är i LA vill jag inte ens veta. Prispengarna i de första tävlingarna är rena struntsummorna som går åt till att reparera och trimma bilen. Att placera sig etta i varje race kan man glömma. Svårighetsgraden är, jämfört med tidigare delar i serien, uppskruvad. Det är inte förrän flera timmar in i spelet som Midnight Club: Los Angeles öppnar upp sig och visar vad det har att erbjuda. När jag bytt ut min skrothög mot en legendarisk Mustang 69 och hör mullret från åtta hårt jobbande cylindrar ler jag för mig själv. Och när jag drar upp Ninjan på bakhjulet och kör om bil efter bil känner jag att allt slit äntligen börjat betala sig. Spelet är uppbyggt likt flera andra street racing-spel (Test Drive: Unlimited, Need for Speed: Underground ) med en öppen karta och civila billister. I LA är trafiken tät och varierar beroende på om det är natt eller dag. Vädereffekter och gångtrafikanter hjälper till att göra staden levande men de är, på gott och ont, omöjliga att köra över.

Det är ditt tålamod som kommer att avgöra om du gillar Midnight Club: Los Angeles eller inte. Spelet är svårt och du kommer stå inför fler mot- än medgångar i början. Motståndarna är inga söndagsbilister och du kommer att se dig själv dundra in i en civil bilist några meter ifrån mållinjen när du ligger etta ett flertal gånger. Poliserna är vansinnigt svåra att skaka av sig och de kommer att ge dig dryga böter. Går du in med en lättsam inställning till spelet, eller ser ett besök i LA som en dans på rosor, är det här inget för dig. Midnight Club är som den där blyga tjejen i klassen, hon som aldrig sa halv sju men som du springer på några år senare på krogen och snackar gamla minnen med som om ni känt varandra hela livet, när ni i själva verket aldrig sagt ett ord till varandra tidigare. Spelet bjuder med andra ord upp till dans, sakta men säkert. Körkänslan blir även den bättre när garaget utökas med bättre bilar, men den går också att justera i menyn. Utöver ett fantastiskt innehåll med många valmöjligheter och spellägen är Los Angeles en upplevelse även för ögat. Grafiken andas (liksom hela spelet) mer arkad än realism och imponerar likväl estetiskt som tekniskt. Är du beredd att lägga ner tid på Rockstars senaste street racing-saga får du mycket tillbaka. Det är, som sagt, ditt tålamod som sätter betyget. Jag har givit Midnight Club många timmar och kommer att ge det åtskilliga till. Jag gav i början, jag skämdes i min Golf. Nu tar jag glatt emot ett av de bästa street racing-spelen någonsin.

+ PLUS
Los Angels är en fantastiskt stad, grafiken imponerar och musiken gör sitt för stämningen.

- MINUS
På bristningsgränsen till för svårt, vissa bilars bilfysik är tveksam.

Betyg: 8 av 10
En svår men underbar street racing-fest.