Resident Evil 4 (2004)

Jag har varit med om psykisk skräck, även om "flyga-i-taket" skräck. Fast när jag spelade igenom Resident Evil 4 lärde jag mig ett nytt slags skräck: Panik. Ren jävla panik.

Jag närmar mig byn med försiktiga steg. Mitt första möte med byborna blev inte som jag hade tänkt mig, jag skulle ju bara fråga var flickan fanns. Varför tvingade han mig att döda honom? Jag skakar av mig mötet med den spanska bybon och tar upp min kikare. Allt verkar lugnt här. En vanlig by, det är allt. De arbetar med sina sysslor och mjölkar kor och tar hand om hönsen. Det verkar lugnt här. Men... Vänta lite... Är inte det polisen från förut? Vad har de gjort med honom? Bränt honom på bål i mitten av byn som om han vore en trofé? Jag måste närma mig för att se vad som har hänt egentligen...

Jag hör ett vrål. En av byborna pekar på mig med ett skakande finger. Alla de andra i byn släpper vad de gör och tar till vapen. En yxa, en högaffel, vad som helst som har en vass egg. De närmar sig mer och mer och kommer från olika håll. Jag vet inte vad jag ska göra, ska jag försöka övertala dem att jag är en fredlig amerikan som är här för att leta efter presidentens dotter? Fast min spanska är praktiskt taget noll och jag tror inte att de här människorna går att övertala från deras tro att döda mig. Så jag låter överlevnadsinstinkten ta över och fyrar av mitt vapen. Jag hinner döda tre av byborna fast för varje person jag dödar verkar det komma två till för att backa upp dem. Jag får panik och trycker mig förbi de fientliga spanjorerna när jag ser ett hus med dörren öppen skymta förbi ögonvrån. Instinkten talar igen och jag rusar in dit med byborna hack i häl.

Jag stänger dörren bakom mig sekunden jag kommer in. En byrålåda står bredvid, och jag pressar den framför dörren. "Nu borde det vara lugnt" hinner jag tänka, tills jag hör motorsågsljud komma utanför dörren. En stege slår sönder fönstret på övervåningen, och galna bybor bankar på varje fönster. Jag kollar igenom hur mycket ammo jag har kvar till pistolen. 20 skott. Det här går inte. Jag rusar upp till övervåningen för att leta reda på mer. En shotgun hänger på väggen. Jag sliter ned den desperat och ser att den är laddad med sex skott. Kanske, tänker jag, kanske att jag klarar det. Motorsågen klyver sönder dörren på nedervåningen. Fönstren går sönder ett efter ett och in klättrar två-tre bybor i varje fönster. Jag siktar med shotgunen, redo att försvara varenda blodsdroppe i mitt liv. "Välkommen till helvetet" hinner jag tänka. Välkommen till helvetet...

Öppningen i Resident Evil 4 är en modern klassiker, och en klar brytning mot de förra delarna i serien. Jag har aldrig varit med om ett annat spel som slänger in dig rakt in i stridens hetta som de gör här. Redan här känner man att det är något verkligen unikt man spelar, som kommer att slänga utmaningar mot dig i en allt högre takt. De kör på "trial and error" systemet direkt från början för att nöta in kontrollerna och reflexerna så att de ska sitta i benmärgen efter drygt två-tre timmars spelande. Detta hade varit ett helvete om kontrollen hade vart krånglig, fast den är väldigt enkel och det är ett minimum av knappar som används för att låta storyn och upplevelsen vara huvudrollen i spelet istället.

Du spelar som Leon S. Kennedy, en överlevande efter katastrofen som slog till mot Raccoon City. Att han första dagen som polis i staden Raccon blev tvungen att ta an en hel armé av zombier är inte relevant i det här spelet, fast det visar att han kan överleva emot obefintliga odds. Han skulle ha vart död. De oddsen står han emot i Resident Evil 4 också, fast med tur och jävlar anamma kan man nå oanade höjder. Nu hade spelet inte vart en lika stor fröjd att spela om karaktärerna hade haft dåliga röstskådespelare, fast till min förtjusning så är de riktigt bra och övertygande gjorda. Den enda som man i så fall stör sig på är Ashley Graham...

Ja, denna Ashley, så många spelare hon har lyckats irritera med sin blotta närvaro. Det händer titt som tätt att man vill fylla henne med bly när hon börjar kläcka de rysningsartade(och inte av den behagliga sorten) utropen "Leeeeeooooooon!", "Leeeeoooon, heeeelp meee!" och "Heeeelp meee, Leeeooooon!". Samtidigt som du är omringad av 5-10 fiender så ser man någon bära iväg med henne. Ta henne, för fan, se om jag bryr mig! Fast då hinner man komma på att det faktiskt blir Game Over om de tar henne eller lyckas döda henne, så förutom att man ska överleva massa galna spanjorer så ska man även hålla koll på hennes överlevnad. Det är ibland som man undrar om hon lider av något handikapp, för hon står ju de flesta gånger bara där och låter dem ta upp henne. Fast nu tillför hon storyn väldigt mycket. Man hade ju faktiskt inte ens varit där från första stund om det inte hade varit för henne.

Fast detta är nog det enda negativa i ett spel som flödar över av oförglömliga spelmoment. Resident Evil 4 har så många genialiska spelögonblick som har kopierats av flera spel men som nog aldrig har gjorts så bra som de gjordes här. Sedan så tillför de även filmsekvenserna en helt ny nivå med deras "quick-time events" som innebär att du reflexartat måste trycka in två knappar för att överleva. Så du kan aldrig sitta tillbaka och ta det lugnt, utan du måste alltid vara redo med kontrollen. Detta slänger de även in i det vanliga spelandet, så när allt verkar lugnt och stilla kan de rulla en stor stenbumling i bästa Indiana Jones-stil efter dig för att du alltid ska vara på tårna och redo för att vad som helst kan hända. Detta höjer upplevelsen enormt och gör att du inte får en lugn stund i spelet, det är full fart hela tiden.

Detta gör även att du lär dö ett antal gånger första gången du spelar igenom det, tror jag låg uppe i runt 40 dödsfall efter att jag var klar. Denna siffra har jag kunnat arbeta ner till en fjärdedel de andra gångerna jag har kört igenom det, fast det är inte alltid man är redo på vad de slänger emot en när man minst anar det, och man kan bara uppskatta det då man sitter på spänn hela tiden. Men visst känns det lite retsamt av Capcom att skriva upp hur många gånger man har dött, lite "in-your-face" attityd för att visa hur dålig man är. Fast det kan man ju självklart förbise, även om det är lite irriterande

Det grafiska i spelet är ok, fast om man jämför Gamecube-versionen med PS2-versionen, den som jag har, så kan man se att det är skarpare grafik på kuben. Sedan kan ljudet låta lite burkigt när man spelar, fast i filmsekvenserna låter det klarare. Lite störande att de inte kunde få till samma ljud på resten av spelet, fast det är fullt av så många upplevelser att man förlåter det ändå. För det är ett långt äventyr man bjuds på, betydligt längre än vad man annars förväntar sig av genren. Så den första spelgenomgången lär nog ta runt 20 timmar att spela igenom, och det är inte fy skam då det inte finns en enda lugn stund i hela spelet, det är action för hela potten.

En viss störningsfaktor kan man nog finna i problemet att Leon inte kan röra sig och sikta samtidigt. Så om du känner att fienderna närmar sig så måste du släppa siktet för att kunna backa några steg och sedan på nytt ta sikte igen. I de allra mest stressiga fallen så känner man att det inte är för mycket förväntat att man skall kunna skjuta och ta några steg samtidigt, fast detta gör istället så att det blir stressigare och man börjar slänga iväg skott i ren eufori för att kunna få sitt lilla avstånd, tills vapnet tickar retfullt tomt mot dig och du får byta vapen till något som är laddat, så bli inte förvånad om du tar an fiender som står fem meter ifrån dig med en sniper rifle för det är det enda du har i lager som är laddat. Fast detta känns lite som att det är på grund av att man inte kan röra sig samtidigt som man skjuter...

Inventarier är ett litet problem, fast till skillnad från andra spel som har liknande störighetsfaktor så har de en fyndig liten idé för att göra ett problem lite roligare, även om det fortfarande är ett problem. Du lägger alla dina saker i en väska, och istället för att du är tvingad att dumpa något varje gång du har för mycket saker så kan man med vissa förflyttningar hitta två-tre nya platser att fylla ut med. Det har varit flera minuter som jag har flyttat runt saker i väskan för att kunna använda så mycket utrymme som möjligt, och aldrig har jag haft tråkigt att göra det. Fast när man tar sig an sina inventarier för att optimera ytan så sänks ju självklart tempot, fast det är nog behövligt då spelet ändå har så hög takt så en lite vilopaus då och då är bara välkommet.

De flesta som har spelat det kan nog hålla med om att det är ett väldigt beroendeframkallande spel, och varje gång man spelar det så sitter man fast i minst fyra timmar i sträck, och det är antingen med hunger i magen eller värk i ögonen som man lägger ifrån sig kontrollen, till dess så sugs man upp fullständigt av stämningen i spelet, av de stressiga fienderna och av de oförglömliga upplevelserna som slår emot en. Så för er som inte har spelat det än kan jag nog bara gratta er för att ni fortfarande har en otrolig spelupplevelse att se fram emot. Och ni som har lirat igenom det kan ni nog hålla med om att det är en upplevelse som heter duga, och som har gjort sitt avtryck på spelvärlden i all framtid. Resident Evil är den enda serie som har lyckats förnya genren inte bara en, utan två gånger. Inte många spelserier som har klarat det, eller hur?

Betyg: 10/10

Grafik: 8/10
Spelbarhet: 9/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 10/10
+ 1 poäng för så många spelögonblick man får

+ ett av världens bästa spel
+ sjukt många coola ögonblick
+ de två första kapitlen i spelet är oförglömliga

- presidentens dotter
- Ashley Graham
- fy fan för Ashley alltså