Svenska
MEDLEMSRECENSION

Far Cry 2

Frågan är när insikten allra först uppenbaras inom dig. Att den efterlängtade återkomsten till människans punkt av födelse, ditt eget jäkla startskede i form av mänskligt svettig dna-resa; intelligensen ej färdigutvecklad ännu; den animaliska driften fortfarande bundsförvanten som vilt svingar sin stång och blickar hungrigt efter oskyddade skrevor, är en av absolut förskräckelse. Det sista planet ut seglar över ditt huvud; beväpnade individer ristar in ditt anlete i väggarna på deras allra djupaste minnesvalv. Utelämnad, ovilligt befruktad av Malarians våldsförande; precis ståendes vid det förberedande trappsteget som leder, inte så mycket mot himmelen och glorifierad diamantjakt bland stillade djur med fagra färger, utan istället mot en ovisshet lika greppbar som luften är humid. Radion spelar kanske gamla hits; Vem kan man tro på, vem kan man lita på? Men radion har ingen plats här.

Det mest skrämmande av allt är dock att det inte bara är Pessimismen som styr världen i Far Cry 2, utan den fullt tänkbara människan som allt för länge har vandrat längs med vägar av naiva hopp och möjligheter, men sedan utan förbehåll skådat "sanningen" i vitögat; insett en gång för alla vart vi är på väg, och slutligen stängt av den delen som gör oss till människor med den inledande benämningen av "Med-". Ensam må inte vara stark, men ensam är alltid ensam, och således fokuserad i sin förminskning av ytterligare problem. Monotonen blir ditt allt; något övertydligt representerat här i form av dialog befriad från känslor. Men ändå, poängen nog så klar; efter timmar av kravlande i djungeln till och med ominöst självklart; minnet av ditt liv före dina första malariaimpregnerande steg mest likt en drömlig visage, ständigt förtunnandes för var ytterligare minut som passerar.

Den mångkulturella sfären som nu utgör Afrikas resterande befolkning är sammanfogad vid ett enda syfte, den enda meningen som överhuvudtaget finns kvar. Exploatering. Staten existerar inte längre, eventuella problem kring ursprung och hudfärg bortsprängt; ditt utseende oviktigt annat än i valet av vilka armar du vill bevittna som dina egna genom spelets gång. Ditt uppdrag? Stoppa den så kallade Schakalen och dennes fria moral i en förhoppning från det utomstående Samhällets betraktelse att ordning en än gång skall bli en solid del även här. Men Mörkrets Hjärta har en tendens att befläcka även den legosoldat med det ädlaste av skitiga uppdrag; insikten av att din jakt på den påstått fradgande karnivoren är ömsesidig allt mer och mer tydlig under resans oundvikliga fortgång.

Det är en dyster verklighet, ja. Men det är också här som Ubisoft Montreals kanske mest lyckade budskapliga strävan finner sin fulländning. För mitt i alla rådande skepnader av egoism, den individuella lågan sedan länge förvandlad till en skriande skäreld, så är alla fortfarande en del av ett nödvändigt kretslopp. Moderna människor alla absorberade i en kamp för sin egen överlevnad kan bara så länge undvika interaktion; behovet av medicin för lugnandet av sin malaria leder till förfalskning av pass, och således möjlig undflykt för lokalbefolkningen. Vapen importeras in, karavaner med provisioner till en motsatt sida får se sig sprängas i luften för vinning av den andra. Alla möten du ställs inför viftar hårt med sin individualism, men du inser hur världen verkligen fungerar. Du och Schakalen. Uh oh.

Häri är distanserna långa, omväxlingen av naturen frekvent, luften alltid tung. Men vad som annars hade kunnat förvandlas till olidliga transportsträckor blir här istället en markant del av en levande helhet. Det är också först när du rör dig till fots som allt verkligen öppnar upp sig; imaginära dofter, trumbeklädda och stråkinsnärjda tonföljder, skuggade dalgångar, skräckslagna blickar från djur i hastig undflykt; det här är så långt ifrån Sonys japanexklusiva safaridröm Afrika som du kan komma. Men det är vackert, fruktansvärt så. Utan överdrift har Ubisoft Montreal skapat årets spelvärld; inget kommer i närheten av dessa sandvidder, öppna savanner; den igenvuxna regnskogen där solen och skuggan ständigt slåss om överhängande styre. Ingen stig av våldsamt beteende, så länge du själv har förmåga till påhittighet, är direkt omöjlig; allt blir vad du gör det till. Men det är också en värld där mörkret och ljuset inte är självklart indelade efter gott och ont; positivt och negativt. Den ständigt närvarandes hettan och lyset fördärvar i själva verket de nödvändiga medlen med vilka vi älskar att bringa hat. Behovet av stabila vapen uppkommet, således; ytterligare en del i kretsloppet saluterat.

Far Cry 2 ger sig hän så pass mycket under sitt pågående att man ibland har svårt att inte i förundran sitta och undra hur det kommer sig att inte allt haltar; samtidigt som man under andra stunder i förargelse kan känna att det är precis det som är fallet. Hybrisens andning känns alltid närvarande på ens nacke, och när den väl anmäls saknad kan istället Repetitionen utan förvarning komma småleendes och ta dess plats. Det är, snarare än ett jagande efter spelmässig perfektion, en spretig aspiration och ambition materialiserad: en dröm om att skapa en realitet i subtilt morbida kulörer samtidigt som man omfamnas av en bedårat strålande panorama; allt utspelandes på det ultimata slagfältet för människans slutliga och oundvikliga kamp; naturen och övriga djur evigt undrandes bredvid. Men om det är något Far Cry 2 som spel verkligen gör mer än något annat i år så är det att understryka behovet av att alltid försöka. Det är en ytterligare kreation som kan slänga bort det, i min mening, missvisande uttrycket "försöka duger", och istället påvisa att det är i just försökandet det verkligt vackra är beläget. För i försöket ligger alltid den möjliga vägen framåt.

Tillsammans med Braid och Fallout 3 bildar Far Cry 2 i år en viktig treenighet för spelvärlden i sin drift att inte bara bjuda på blind underhållning, utan även ha något att säga. Men där Braid i sin fantasifulla önskan om en värld utan atombomben; och hur vi nu aldrig får göra om våra tidigare misstag, och Fallout 3:s framtida bild av en värld som vi redan har förstört och där vi nu ännu en gång försöker finna vår egentliga mänsklighet båda känns tryckt distanserade, så kanske det istället är Far Cry 2 som i sin läskigt monotona bild av det vansinne som redan pågår, också är det spelet som har potentialen att kunna påverka en allra starkast.

Medlemsrecensioner31
Samlat betyg: 6.8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10