James Bond 007: Quantum of Solace

För många år sedan avnjöt jag ett mästerverk, inte helt olikt det Bioshock anses vara. Ett spel som förändrade mitt perspektiv på skjutspel. Goldeneye 64. Rares oöverträffade Bond-triumpf och flaggskeppet till Nintendo 64, mustaschrörmokare och slipsapor till trots. Bond dominderade fullständigt. Trots mången roliga kvällar tillsammans med Mario och vänner, blev suget efter att skjuta vänner i split-screen med den där härligt klumpiga och plastigt groteska handkontrollem desto större. Goldeneye 64 lockade alltid tillbaka.

Sedan barndommen fanns det alltid hopp i mig (och säkert andra) att kunna uppleva ett modernt Goldeneye eller en eventuell uppföljare, som kunde matcha upp till N64-spelet. Inget av det kom. Tomorrow Never Dies till Playstation blev soppa. The World is Not Enough 64 blev något bättre men också långt ifrån gormémiddag. Sen fick vi det smått katastrofala Agent Under Fire-spelet som tätt följdes upp av det (förvånansvärt) rätt hyggliga Nightfire. Därefter fick någon den ljuva idéen att göra uppföljare till Goldeneye 64 och Goldeneye II blev särledes ett faktum. Slutresulatet; ett fatalt misslyckande på alla sätt och vis. Nu missade jag också att nämna en del spel men faktum är att EA kunde aldrig någonsin upprepa det Rare gjorde på 90-talet. Inte ens nära.

Nu har dock andra utgivare tagit över skeppsrodret, och det var inte mer än dags vid det hä laget. Och visst, Quntum of Solace lyfter sig över de senare årens patetiska bidrag till Bond-spel, och gör det med barvur. Applåder. Äntligen har de fattat! Det vitala sitter nu där, att vara Bond är återigen kul.

Vi får ett bra utbud av vapen. Bra cover-system ur tredjeperson som direkt för tankarna till Gears of War och Rainbow Six Vegas. Bra banor som äntligen känns lite öppnare samt bjuder på sköna tempoväxlingar. Grafiken är jag lite mer kluven till. Å ena sidan fyller den sin funktion och lyckas även att imponera stundtals, och håller stabil bilduppdatering. Å andra sidan är den rätt primitvt också. Ljudet imponerar mer dock. Pistoler, maskinakarabiner, hagelgevär och annat låter spot-on. Röstskådespelerit är semi-trött men fungerar. Muskien är ofta dramatisk och närvarande, dock inte särskilt klassiskt "Bond" utan mer aktuell.

Smått märkligt val att kalla det Quantum of Solace också eftersom handlingen så kraftigt fokuserar på Casino Royale, i synnerhet om man ser till fördelningen av banorna. Activisions vill ju kapitalisera på den biosktuella filmen såklart, så inget konstigt med det egentligen.

Fienderna får ont av mina skott. Återigen måste jag påminna om hur viktigt det är med sådant i spel. Banupplägget är annars rätt typiskt "Bond". Gå från punkt A till punkt B, massakrera alla som står i din väg och lös lite enkla pussel. Inget speciellt men precis så överdrivet som jag vill ha det. Inga coola Bond-prylar tyvärr, vilket är tråkigt med tanke på möjligheterna och ouppfylld potential. Spelet tenderar också att hålla mig i handen lite väl mycket emellanåt, lite som Call of Duty gör.

Mitt stora klagomål, förutom den korta kampanjen, är en total avsaknad av split-screen multiplayer. Detta grundläggande läget borde vara standard i alla spel av denna typ och varför det inte inkluderades här är bortom mitt förstånd. Med det sagt är online-biten fortfarande helt okej. Spelar du dock Halo 3, Gears of War 2 och Call of Duty så kommer Quantum of Solace inte att hålla kvar ditt intresse mer än i några dagar.

Om inget annat så är spelet ett bevis på att Bond kan fortfarande vara relevant i spelvärlden om det finns utbecklare som anstränger sig. Detta är inget spel som på något vis står ut från mängden. Tvärtom, det innehåller knappt en enda originell idé utan lyckas mest genom att vara en adekvat Bond-produkt. Köpvärt, något jag kan rekommendera till Bond-fans. Till nästa spel vill jag ha dock ha tillbaka split-screen och ett längre äventyr.

Grafik: 6
Ljud: 8
Spelbarhet: 7
Hållbarhet: 7