Crash Bandicoot: Mind over Mutant

Crash är tillbaka för att sparka ännu mer monsterbak.

Våran orange pungräv Crash Bandicoot började som en riktig plattformshjälte under Playstations-år. Man sprang igenom sköna banor och i slutet av varje "värld" mötte man en boss. Under senaste tiden har Crash dock endast blivit en medelmåttig och uttjatad karaktär. Efter att ha spelat Mind over Mutant får jag inte samma bild.

Precis som i Crash of the Titans har Crash sitt "coolare" utseende. Istället för en smal kropp och ett enormt leende är han lite (då menar jag lite) muskulösare, har coolare shorts och stora tribal tatueringar på armarna. Det här utseendet stoppar dock inte honom från att bete sig ännu mer korkat än vad han gjort tidigare. Det ända han slänger ur sig är galna ljud och ett fånigt flin.

Storyn är dessutom lik de tidigare spelen. Dr. Neo Cortex skall försöka ta över världen igen, denna gången med hans kompanjon från första spelet, N.Brio. N.Brio har skapat en hjälm vid namnet NV-helmet. Den här hjälmen driver alla till att bli galna. De ser en massa saker som inte finns vilket gör att N.Brio och Cortex kan ta över och kontrollera dem. De börjar sedan sätta på NV-hjälmarna på oskyldiga små djur vilket gör dem till enorma monster.

Cortex tog över monster i Crash of the Titans också, och just de här monstrerna var en stor nackdel i spelet, man mötte de här varelserna nästan överallt. Det här ledde till dryga strider där man tog över monster till monster. Det här är något Radical Entertainment har löst på ett bra sätt i Mind over Mutant.

Till att börja med stöter man absolut inte på lika många monster, utan istället får man oftare slåss mot mindre fiender. Det gör att spelet inte känns lika drygt. Istället för att behöva ta över ett monster till ett annat har man chansen att ta med sig två monster under hela spelets gång. Du kan alltså istället för att döda dem "transportera" bort dem sen framkalla dem igen när du behöver dem.

Monstrerna känns dessutom inte så lika varandra som de gjorde i föregångaren. De är snyggare designade och de har fått fler egna egenskaper.

En annan positiv förändring, eller iallafall ganska positiv är att det är större och inte lika enformigt och linjärt. I Crash of the Titans sprang man framåt hela tiden medan backtracking tar en stor plats i Mind over Mutant. Efter ett tag känns det dock mer som en nackdel än en fördel. Till en början känns det ganska roligt, men efter att ha sprungit fram och tillbaka ett flertal gånger blir det bara drygt, speciellt då världen som sagt är ganska stor.

Två andra grejor som är värda att ta upp är att spelet är väldigt lätt och har riktigt galen humor. Crash of the Titans bjöd inte på någon speciell utmaning, förväntar ni er högre svårighetsgrad i Mind over Mutant är det bara att tänka om, då det är ännu lättare än föregångaren. Det spelar ingen roll om du väljer Hard, det är riktigt lätt ändå.

Föregångaren bjöd även på galen humor, och så blir fallet den här gången också. Roliga och galna repliker slängs runt och ibland går det inte hålla sig för skratt. Något nytt är de skojiga och välgjorda mellansekvenserna där designen skiftar från t.ex. serietidningsdesign till South Park-design.

Grafiskt är spelet väldigt likt sin föregångare, vilket dock absolut inte är dåligt då grafiken var imponerande i det. Vi bjuds på stora maffiga omgivningar i allt från snö till soptippar.

Kontrollmässigt funkar det dessutom bra, riktigt bra. Vi tvingas oftast inte till att onödigt vifta som galningar med Remoten. Den ända gångerna du behöver vifta med remoten är när du skall snurra eller göra en specialattack med något monster.

Crash Bandicoot: Mind over Mutant är alltså en förbättring av sin föregångare. Det löser spelets brister men skapar dock några egna. Men för er som vill ha ett Crash-spel till Wii, välj det här.

+Inte lika många monster
+Du kan ha med dig två monster överallt
+Rolig humor
+Större
+Inte lika linjärt

-För lätt
-För mycket backtracking

Grafik: 7/10
Spelbarhet: 7/10
Ljud: 6/10
Hållbarhet: 6/10

Totalt:
Ett bra plattformslir