Warhammer 40,000: Dawn of War 2

När Games Workshops små figurer blir levande i ett helt sprillans nytt kapitel i Dawn of War öppnas dörren till en galax, och en ny epok för RTS-genren, av rymdgubbar och små gröna troll. Reliq, som skapade det mäktiga Company of Heroes, har ännu en gång fått liv i de olika raserna i Warhammers universum med lite inspiration från just sitt krigsspel mellan de allierade och axelmakterna.

Mycket är sig likt. Riddarna i antikt rymdpansar, de så kallade Space Marines, talar fortfarande med djupa stämmor och de gröna bestarna, orkerna, har fortfarande inte greppat grunden i engelsk grammatik. Man axlar rollen som en force commander i spetsen för ett litet följe av Space Marines. Omkring dig finns alltid tio gånger fler gröna knytt som anser att en stor yxa kan förgylla livet från början till slut.

Grafiken är mumsig, nästan så mumsig att man vill rama in ett screenshoot och hänga upp på väggen i vardagsrummet. Slagfältens fysik påminner om den i Company of Heroes där varje föremål kan krossas. Dock är det inte några piktoreska, franska byar på landsbygden med doften av kaffe man strider omkring. I Dawn of War II slåss man på tre planeter: en kopia av George Lucas Tatooine, en aztekisk djungel och en stadsmetropol med gothisk arkitektur pyntad med dödskallar.

Det är grafiken som lyfter mycket samtidigt som det strategiska tänkandet knackar på ditt huvud. Man måste prioritera vilka områden man ska angripa och försvara på de tre planeterna. I vissa fall kan en extra ful gröning undkomma och hämta fler inkompetenta troll, eller så kan en viktig fabrik tas över av någon av tre fiendelagen.

En stor skillnad, och ett självklart minus från mig, är att basbyggandet helt plockats bort. I ett vanligt skirmish får du nöja dig med ett högkvarter för produktion av enheter, men där stannar det. Några kanoner och generatorer kan du alltid se, men det finns inte en enda enhet du kan kalla "byggare".

Då kan man ju fråga sig vart man får sina soldater ifrån. Svaret är att man har ett antal plutoner med sig som tål det mesta. Som max har du cirka ett dussin supersoldater beväpnade upp till tänderna med knakiga vapen som följt med i ett antal millennier. Under vägen hittas fynd i form av nya vapen, rustningar och redskap som gör uppdragen lättare. Samtliga plutoner kan dra nytta av detta till skillnad från tidigare, då enbart ledaren kunde ta del av uppgraderingar. Trupperna går också upp i nivå genom att samla erfarenhet av att nöta krig.

Eftersom basbygget var viktigt i de förra spelen tillägnas all tid åt att skjuta gröna fulingar, praktfulla Eldar eller Tyranids, mardrömmen på alla möjliga antal ben. Dessa är, för övrigt, dina tre motståndare. Motståndarens arméer består av vanliga plutoner vars erfarenhet ökar i takt med din egen. Dock förändras orkernas grammatik eller attityd inte, vilket är ett underbart fenomen i RTS-världen.

Under bitar av spelet sitter man fast i samma banor där uppdraget går ut på att röja fram i fiendens led och mosa en tuff boss. Tjatigt, men allteftersom ny utrustning hittas rensar man fienden lättare samtidigt som tuffare fiender kommer.

Reliq har gjort ett mästerligt jobb med att få liv i de små figurerna. Från ett jämförsvis segt agerande i föregångaren, har enheterna i Dawn of War II blivit mobilare och smartare. Det är numera stora skillnader mellan raserna, vilket gör dem mer unika och individuella efter spelsmak.

Välj själv om du vill bygga upp ett Waaaagh! med dina boyz eller tugga motståndare med dina kryp i alla storlekar och spela mot andra i detta fantastiska RTS-spel. Tack, Reliq!

Plus
Magisk grafik, intensiva strider, mycket fiender, bra röstskådespelare, mer strategiskt tänkande

Minus
Dåligt uppsättning av banor, delvis tjatigt koncept på kampanjen

Boss? They is shootin' us! Ain't we supposed to shoot 'em? Run!!