Infinite Undiscovery

Square Enix senaste rollspelssatsning till Xbox 360 heter " Infinite Undiscovery" och berättar sagan om en fängslad måne. "Infinite Undiscovery" tar plats i en värld där månen har blivit fastkedjad i Jorden med hjälp av en ond grupp vid namn "The Order". Tack vare detta så har monster börjat visa sig, vilket är ett tecken på att månen vill bli fri från kedjorna. En liten grupp av rebeller vid namn "The Liberation Force" har bildats och deras mål är att bekämpa The Order och förgöra kedjorna som har fängslat månen. En ung man vid namn Capell misstas för att vara Lord Sigmund, "The Liberation Force" ledare och blir fängslad av "The Order". Capell blir senare fritagen av en ung kvinna vid namn Aya, och ansluter sig till "The Liberation Force".

Det första som slår en när man spelar "Infinite Undiscovery" är att alla strider kämpas i realtid, inga transaktioner mellan strider och utforskande, allt är ett. Detta gör världen mer levande och mer realistisk. Själva stridssystemet är ganska platt, det är mer som ett "hack'n'slash"-system än RPG-system. Man klickar på en knapp för att attackera och så börjar det om.

Under spelets gång så får man runt 17 karaktärer, men man spelar alltid som en enda, Capell. Du kan däremot beordra dina medhjälpare vad de ska göra och det funkar utan problem. AI:n är bra i detta spel, dina kamrater tabbar sig inte i strider. Det som gör att "Infinite Undiscovery" tappar en hel del är den fruktansvärda läppsynkroniseringen i alla dialoger. Det är så extremt B att höra en karaktär säga en sak och munnen rör sig inte en millimeter. Röstskådisarna är inte heller något att hänga i julgranen.

"Infinite Undiscovery" är ett okej RPG-spel, ingen utöver det normala, men inte heller överdrivet dåligt. Höjdpunkterna i spelet är handlingen och det pampiga soundtracket som är skrivet av den härlige Motoi Sakuraba.